SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON

Tage Danielssons gamla tecknade julklassiker “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton” har fått en live-action version som jag har varit och sett på bio. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte om nyversionen. Men först lite om filmens handling.

Berättelsen handlar om 14-årige Karl-Bertil (Simon Larsson) som är varuhusdirektör Tyko Jonssons (Jonas Karlsson) son. Hans utstakade väg i livet är att bli som sin far, men Karl-Bertils hjälte Robin Hood (Adam Pålsson) inspirerar honom att ta från de rika och ge till de fattiga. Under sitt uppdrag att se till att alla får julklappar, träffar han Vera (Sonja Holm) som bor på ett barnhem med sin lillasyster.

Tage Danielssons tecknade kortfilm på 23 minuter som har visats på SVT varje år på julafton sedan 1975 kom jag på att jag faktiskt inte hade sett. Så det blev till att se den för första gången inför den här otecknade långfilmsversionen för att kunna göra en jämförelse. Det var svårt att inte bli charmad av den lilla fina julsagan om jämställdhet och att de fattiga ska få ha det lika bra som de bra som de rika i en berättelse som förmedlades med humor och värme. Man blir genast efter att ha sett kortfilmen nyfiken på hur en långfilmsversion idag skulle kunna lyckas fömedla samma känsla. Men det har verkligen regissören Hannes Holm lyckats med. Filmen följer originalets grundmaterial ganska boskavligt. Det som har lagts till är en sidohistioria om ett barnhem för finska krigsbarn. Den sidohistorien funkar väldigt bra och ger filmen en bra helhet så den funkar med en längre speltid än den tecknade kortfilmen. En väldigt bra skådespelarensemble har valts till gestalata alla karaktärerna. Mest är den här filmen Jonas Karlssons show. Han får verkligen briljera i rollen som varuhusdirektören Tyko Jonsson. Han får utbrista de klassiska replikerna “Jag har närt en kommunist vid min barm” och “Ska du lukta på glöggen pojke” som är några av de starkaste minnena som etsar sig kvar ifrån orignalversionen. De övriga av filmens skådisar hamnar därmed lite skymundan bakom Jonas Karlssons färgstarka gestaltning av Tyko Jonsson. Men förvisso är det även den karaktären som estsade sig fast i minnet mest ifrån Tage Danielssons originalfilm och det känns därmed ganska naturligt att den karaktären även tar stor plats i nyversionen.

Sammanfattningsvis så tycker jag att Hannes Holm har lyckats att leverera en långfilmsversion som förvaltar grundmaterialet bra och lägger till saker som ger historien en bra helhet. Man får en film med ett fint budskap om att alla är lika värda oavsett ekonomiska förutsättningar. Det bjuds på mykcet julstämning så att filmen passar våldigt bra att titta på medan man intar glögg och pepparkakor inflör julfirandet. Man saknar Tage Danielssons berättarröst ifrån originalfilmen, men känslan finns kvar ifrån hans klassiker och den funkar verkligen även i ett långfilmsformat. Filmen kan starkt rekomenderas och en ny klassiker för juletidens tv-tittande är nu född. 4/5 är mitt betyg till filmen “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton”.

ETERNALS

När det blev officiellt att Angelina Jolie skulle ansluta sig till Marvels universum så blev jag riktigt nyfiken på den nya pusselbiten som skulle ta oss vidare i Marvel Cinematic Universe. Nu har jag varit på bio och sett filmen och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

“Eternals” kallas en grupp superhjältar som har skyddat Jorden sedan tidernas begynnelse. När Deviants, monstruösa varelser sedan länge bortglömda i historien, mystiskt återvänder, tvingas att Eternals återförenas för att ännu en gång försvara mänskligheten.

Marvel Cinematic Universe är en ständigt växande franchise. Man tänker att den borde avrundas och få ett slut någon gång. Men när man tycker att slutet börjar närma sig så kommer en ny början. Man vill därmed ha nästa byggsten för att kunna hänga med i den oändligt långa historien som började med separata filmer om Hulken, Iron Man, Thor och Captain America för att nämna några. Därefter fick alla hjältar förenas och kallas för Avengers och de karaktärerna fick ett slags slut som har fortsatt med en del spin-offs. Men oändligheter har inga slut. Så nu har ett helt nytt gäng hjältar fått en ny plats i Marvels universum. De hjältarna heter Eternals. De är gudar som har stora krafter, men har hållit sig undan de katastrofer människorna har orsakat och samt bara tittat på när Avengers hjältarna näst intill har misslyckades med att rädda vår planet. Orsaken var att mänskligheten ska utvecklas och lära sig själva hur man håller liv i planeten och dess invånare. I centrum står till en början guden Ikaros. Även den gud som är mest känd för mig och säkert många andra. Ikaros var en tragisk hjälte i grekisk mytologi. Ikaros fängslades tillsammans med sin far uppfinnaren Daidalos som fallit i onåd hos kung Minos på Kreta. Av vax och fjädrar tillverkar då Daidalos vingar åt dem båda och de rymmer flygande över havet. Mest känt är Ikaros avslut. Han blev för girig av att flyga. Flög därmed för nära solen och brändes till döds. I filmen “Eternals” så är karaktären bara löst baserad på den grekiska mytologin. Ikaris är namnet som karaktären har fått. Han spelas av skådisen Richard Madden och man får känslan till en början av att han är Eternals gängets ledare. Men man förstår snabbt att filmens stora hjältinna är Sersi spelad skådespelerskan Gemma Chan. Hon är en gudinna som kan påverka vatten, sten, trä och andra jordiska material. Hon var tidigare gift med Ikarus, men eftersom hon precis som andra Eternals är odödlig så har hon byggt upp ett jordiskt liv och har förälskat sig en vanlig dödlig spelad av “Game of Thrones” stjärnan Kit Harington. Ledarrollen hade tidigare gudinnan Ajak spelad av Salma Hayek, men pga vissa omständigheter så får gänget stå utan ledare. Det här låter som en allvarlig historia. Men det finns viss humor också. Den mesta humorn står skådisen Kumail Nanjiani för som spelar karaktären Kingo som har skapat sig ett liv som Bollywood stjärna i Indien då de väntat på nya hot. Eternals gudarnas stora ansvar är att bekämpa några reptilliknande varelser som kallas för “deviants”. Dessa varelsers ledare som har ett något mer mänskligt utseende än sina anhängare har blivit röstsatt av Bill Skarsgård. Något som hemlighölls enda tills premiären. En positiv överraskning alltså som man lätt missar om man inte vet om den. Mest ville jag se den här filmen för att kunna hänga med och inte missa något i det oändliga som kallas för Marvel universumet. Men jag är dessutom en stor beundrare av skådespelerskan Angelina Jolie. Därav gjorde hennes medverkan som den svärdfäktande gudinnan Thena att jag var extra peppad inför filmen. Dock tyckte jag det blev lite för kort speltid som hennes karaktär fick eftersom det behövdes mer fördjupning i de karaktärer som stod i centrum och skulle bära upp filmen.

Sammanfattningsvis så blev jag nöjd med det filmen “Eternals” hade att leverera. När jag först förstod att den kvinnliga regissören Chloé Zhao som gav oss filmen “Nomadland” för ett tag sedan skulle göra filmen så blev jag nyfiken. Och visst det märkes på fotot i filmen och de vackra miljöer som skapades för hjältarna. Men formen känner man igen som innehöll allt sådant man traditionellt känner igen ifrån film gjord av Marvel. Så direkt nyskapande blir det inte trots att man ser att de har tänkt utanför boxen. Exempelvis så introducerar filmen en homosexuell hjälte, den har en indier i en hjälteroll och det finns många starka kvinnliga karaktärer. Så helt följer inte filmen den skrivna formel som en superhjälte film brukar ha. Jag kan verkligen rekommendera filmen om man gillar att ytterligare en gång få följa en episk fajt med med nya gudomliga karaktärer som ska förhindra Jordens undergång. Filmen är snyggt gjord och karaktärerna är ganska välskrivna. Så 4 av 5 är mitt betyg till filmen “Eternals”.

BRÖLLOP, BEGRAVNING OCH DOP – FILMEN

Colin Nutleys tv-succé “Bröllop, begravning och dop" har nu anpassats till långfilmformatet. Jag har varit och sett filmen på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Vi följer familjerna Öhrn och Seger som tar oss genom höst och vinter, på väg mot julfirande och mot en nyårsafton som oundvikligen innebär ett slut på det gamla och en början på något nytt...

När Colin Nutley och Helena Bergström gör något ihop så brukar det bli per automatik att kritiker ska granska produktionerna ut i fingerstopparna. Och förväntningarna på att de skulle vara snälla i sin kritik fanns inte heller denna gång. Ändå fick filmen relativt godkänt i alla fall i en recension som jag har ögnat igenom. Och själv var jag nöjd med det jag fick se. Långfilmen tar vid där tv-serien slutar och vi kastas snappt in i fortsättningen där vi lämnade karaktärerna senast. Maria Göranzons karaktär hann inte ens fullfölja sitt bröllop innan hennes nya make dog. Hennes relation till sonen som är präst och har haft alkholistproblem är fortfarande infekterad. Och inte blir den bättre av att chefsprästen spelad av Robert Gustafsson rör till i grytan ännu mer genom att sprida rykten om en fortsatt pågående alkholism. Detta medan en spirande kärleksrelation pågår mellan Maria Lundqvists karaktär och sonen. I centrum står även Helena Bergströms karaktärs exmake som ska inleda ett nytt äkteskap som ifrågasätts av alla. Dottern spelad av Molly Nutley försöker att hålla ihop spillrorna i den dysfunktionella familjen samtidigt som hon försöker att vara kärleksfull mot sin fru i deras gayrelation.

Det är den familjetragedi vi får ta del av. Och likt ett spöke finns Philip Zandens karaktär ständigt närvarande i sorgearbetet hos de flesta av filmens karaktärer. Allt är alltså sig likt i en produktion gjord av Colin Nutley och det sparas inte på krutet då den här historien nystas ut och får ett eventuellt avslut. Jag är helnöjd med filmen som helthet efter förutstättningarna att jag har sett bägge säsongerna av tv-serien på TV4 innan filmen slutligen fick sin försenade premiär pga pandemin. Och att den blev försenad gjorde inte så mycket. Man kom snabbt in i den världen och mindes detaljerna som behövdes för att uppskatta långfilmen.

Så sammanfattningsvis så fick man det man ville ha av Colin Nutley. Familjer som har svårt för att reda ut det komplicerade kring känslor inom familjen då det försöker att hitta rimliga lösningar så att livscirkeln kan slutas för ett fortsatt bättre fungerande liv för alla. Det blir lite vibbar av “Tomten är far till alla barnen” eller Peter Jöback filmen “Jag kommer hem till jul” eftersom julen avhandlas och i det här fallet blir det också nyårsafton när filmens slut närmar sig. Filmen kan starkt rekommenderas om man gillar att se en stor skådespelarensemble leverera känslostormar i alla dess former. Både sorg och känslor får man ta del av i en lagom och balanserad portion. Jag gillade filmen skarpt. Så “Bröllop, begravning och dop – Filmen" får en stark trea av fem möjliga av mig i betyg. Det är en varm och fin film som är mysig att uppleva i biomörkret.

VENOM: LET THERE BE CARNAGE

År 2018 fick vi möta Eddie Brock som fick superkrafter ifrån en parasitliknande organism ifrån rymden. Alter-egot som Brock blir när han har symbioten i sin kropp heter Venom. Tidigare har den karaktären dykt upp som skurk i Sam Raimis “Spider-Man 3”. Men för tre år sedan fick han en egen fristående film helt utanför Spider-Man universumet. Den filmen har nu fått sin obligatoriska uppföljare “Venom: Let There Be Carnage”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först ska jag gå in lite på filmens handling.

Det har gått en tid sedan vi senast fick träffa den undersökande journalisten Eddie Brock (Tom Hardy) då han blev en värd för symbioten Venom. Nu kämpar han fortfarande med att anpassa sig till livet som värd för den främmande symbioten vilket ger honom övermänskliga förmågor. Brock försöker återupprätta sin karriär genom att intervjua seriemördaren Cletus Kasady (Woody Harrelson), som i sin tur blir värd för symbioten Carnage och flyr från fängelset efter en misslyckad avrättning. En strid på liv och död mellan Venom och Carnage är oundviklig.

Filmen “Venom” ifrån 2018 bjöd in oss till en härlig värld som balanserade upp humor och allvar på ett bra sätt. Det fanns en hel del mörker och en till viss del också en vuxen ton i filmen. Något som förvisso kunde ha utökats till en mer barnförbjuden ton. Men Tom Hardy var väldigt bra som en nyfiken journalist som slumpartat blev en slags hjälte och kämpen emot den form av brottslighet som skapades i hans omgivning. Den största behållningen i den filmen var hans konversationer med alter-egot Venom som han till en början hade som en helt objuden gäst i sin kropp. De konversationerna var fyllda med humor. Och i kontrast till det så var världen omkring honom ganska mörk och vände sig emot honom på alla möjliga sätt. Därav blev slutresultatet godkänt för filmen och i stort sett hade den det man kanske hade förväntat sig. Och i slutet fick vi en “end credit scene” som lade grunden till en mycket lovande uppföljare.

Eftersom några år nu har gått och de som är intresserade av “Venom” franchisen nu har haft chansen länge att se den första filmen så gör inte jag någon hemlighet av vad som hände i föregångarens “end credit scene”. Där fick man veta att Eddie Brock fick arbetet att göra en intervju med den ökända seriemördaren Cletus Kasady som sitter inspärrad i ett välbevakat fängelse. Efter en liten inblick Eddie Brocks och Venoms humoristiska, samboliknande relation så kastas vi direkt in händelserna som den där extrascenen i film 1 hintade om. Cletus Kasady blir efter ett tag den till synes oövervinnelige symbioten Carnage. Eddie Brooks försöker bygga upp spillrorna av sitt liv och skapa sig en karriär som journalist vilket leder till scenariot med Cletus förvandling till Carnage. Han får därmed återigen motvilligt ge sig in i en strid med ett näst intill oövervinnerligt hot för att rädda vår planet. På sin sida har även Cletus sin kompanjon och stora kärlek Frances Barrison (Naomi Harris) som försvårar situationen.

Man får det man förväntar sig av uppföljaren i den här lite udda superhjälte franchisen. Tom Hardy och hans dubbelnaturkaraktär underhåller även denna gång och Woody Harrelson spelar ut hela sitt register och övertygar som fullblodspsykopaten Cletus Kasady. Även Naomi Harris och Michelle Williams levererar i sina roller. Filmen i sig är väldigt snabb i sitt berättande. Det finns inga direkt långsamma partier i filmens uppbyggnad. Så något direkt djup ska man inte förvänta sig av en så här actionspäckad film. Det är ett högt tempo ifrån början till slut som laddar upp inför en mäktig slutstrid och en lättköpt publik får precis det de vill ha.

Sammanfattningsvis så blev jag väldigt underhållen av filmen “Venom: Let There Be Carnage”. Jag fick det jag förväntade mig. Snygga actionscener, färgstarkt skådespeleri av Woody Harrelson som kunde lyfta filmen med bara sin blotta närvaro. Detta tillsammans med Tom Hardys briljanta gestaltning av Eddie Brock ger en bra helhet. CGI effekterna kan upplevas som överdrivna emellanåt. Men annars får man det man vill ha och är underhållen under hela filmens speltid. “Venom: Let There Be Carnage” får av mig en fyra av fem möjliga av mig i betyg.

THE LAST DUEL

Mästerregissören Ridley Scott som har givit oss ett gäng “Alien” filmer och och den episka filmen “Gladiatior” för att nämna några filmer i hans cv har nu givit sig in i slutet av 1300-talet och riddartiden i Frankrike under denna tidsepok med filmen “The Last Duel”. Dessa ingredienser med stjärnspäckad rollista lockade mig till biografen och jag ska nu med denna filmrecension berätta lite vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

The Last Duel sägs bygga på en historisk händelse. År 1386 blev Marguerite de Carrouges (Jodie Comer) våldtagen av sin makes, Sir Jean de Carrouges (Matt Damon), bäste vän Jacques Le Gris (Adam Driver). Händelsen är central i berättelsen och får våldsamma konsekvenser. Marguerite berättar för sin man som blir rasande på vännens svek och brott. Han pressar sin hustru, men hon står på sig. Jean måste då utmana sin vän Jacques i rättegång inför domstolen i Paris och inför kungen. Om Marguerite ljuger kommer hon att brännas levande för falskt vittnesbörd. En gammal lag och sedvänja säger, att männen kan duellera och att Gud avgör vem som har rätt genom att kora en vinnare. Det blir enligt uppgift den sista lagligt sanktionerade duellen i Frankrikes historia.

Ett episkt storslaget riddaräventyr regisserat av Ridley Scott med en massa stora namn i skådespelarlistan. Vad kan gå fel tänker nog många. En del saker visar det sig i den här filmen. Berättandet och det djärva försöket att berätta historien under två och en halv timmes speltid är huvudanledningen till att det inte funkar. Framförallt är storyn väldigt hoppig i sitt berättande. Om jag berättar för detaljerat om händelseförloppet så spoilar jag handlingen för er som inte har sett filmen. Så några detaljer tänker jag inte ge mig in på. Men huvudkaraktären är Marguerite de Carrouges som spelas briljant av skådespelerskan Jodie Comer. Hon råkar ut för sexuella övergrepp och får erfara konsekvenserna av att det på den tiden är bättre att hålla tyst om man vill överleva. Man blir upphängd naken och bränd levande om man talar osanning. Och i en värld styrd av män så har inte kvinnor någon trovärdighet även om de talar sanning. Allra helst inte om det inte finns några vittnen som står på kvinnans sida som i det här fallet. Och då är det riddardueller och Guds vilja som får avgöra vem den skyldige är.

Det är själva upplägget för den här filmen. Samt så handlar det mycket om männens intriger runtomkring Marguerite de Carrouges och hur de tar ställning till anklagelserna. Den stora bristen i det okronologiska berättandet är att filmen är uppdelad i olika kapitel. Dessa kapitel är vinklingar av vad som hände ur olika personers perspektiv. Detta gör att man en bra bit in i handlingen får känslan av att filmen har hakat upp sig och börjar om samma scenarion igen. Det förklaras förvisso i titlarna på varje filmkapitel. Men det blir ändå upprepningar och filmen kunde ha blivit kortare och lättare att ta in om man hade valt ett annorlunda berättarsätt.

Matt Damon, Adam Driver och Ben Affleck som spelar männen runt Marguerite de Carrouges är riktigt bra i sina roller. Ben Afflecks blondering kan ju diskuteras vad som var avsikten med den. Men över lag så är det just skådespelarprestationerna som lyfter den här historien och den starka “metoo” liknande historien som kunde ha blivit bättre med en bättre uppbyggnad. Det sega filmberättandet gör istället att man har tid till roas av konstiga upplägg som exempelvis diskussionerna i rättssalen där det diskuteras huruvida man kan bli gravid om man inte känner lust osv.

Sammanfattningsvis så är det en seg riddarfilm man får av Ridley Scott där det blir mest storslaget då man får uppleva riddardueller. Utöver detta är filmen mycket byggd på långa dialoger och upprepningar. Så det blir aldrig direkt så storslaget som man kan förvänta sig när Ridley Scott sitter i registolen. Filmen är snyggt gjord och viss underhållning får man. Men det långsamma och röriga berättandet dra tyvärr ner betyget. En stark tvåa på gränsen till en trea är mitt betyg till filmen “The Last Duel”.

HALLOWEEN KILLS

År 2018 var Jamie Lee Curtis tillbaka på bioduken för att ta upp kampen emot sin hänsynslöst mördande bror Michael Myers i filmen “Halloween”. Nu har fortsättningen kommit i filmen “Halloween Kills” som jag nu har varit och sett på bio. Jag ska därmed nu berätta vad jag tyckte med denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.

Några minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak), lämnade det maskerade monstret Michael Myers inlåst och brinnande i Lauries källare, förs Laurie brådskande till sjukhuset med livshotande skador, i tron att hon äntligen lyckats döda sin livslånga plågoande. Men när Michael lyckas befria sig från Lauries fälla fortsätter hans rituella blodbad. När Laurie kämpar mot smärtan och förbereder sig för att försvara sig mot honom, inspirerar hon hela Haddonfield till att resa sig mot det ohejdbara monstret.

För tre år sedan så fick vi återvända det Halloweenfirande samhället Haddonfield där Laurie Strode en gång flydde från sin psykiskt sjuka bror som mördade hela hennes film just på Halloweennatten. Man fick följa henne då hon på ålderns höst barrikarderade sig och förberedde sig inför att möta sin bror Michael Myers igen. När han ska förflyttas ifrån ett hårdbevakat fängelse till ett annat går något fel och han lyckas rymma. Det blev en ny kamp på liv och död där Laurie tillsammans med sin dotter och sitt barnbarn lyckas gillra en fälla för Michael som leder till att han blir inlåst i hennes hus som de har satt i brand. I tron att Michael ska brinna inne flyr de och Laurie själv är svårt skadad och behöver läkarvård.

I “Halloween Kills” får vi kastas in i händelserna vi lämnades med efter att några nya karaktärer ifrån det förflutna har presenterats. De ny karaktärerna är överlevande offer som har bildat ett medborgargarde för att bekämpa Michael Myers och man får följa dem då de för legenden vidare och förbereder sig ifall Michael skulle komma tillbaka. Därefter får vi följa Laurie Strodes kamp på sjukhuset där hon ovetande försöker att tillfriskna efter sitt blodiga möte med sin bror. Hon är helt ovetande om att hennes bror har lyckats att rymma och att blodbadet bara har fortsatt.

Spänningen är på topp och man vet inte hur det hela ska sluta. Precis som förra gången finns John Carpenters klassiska ljudslinga med då man introduceras till Micheal Myers värld vilket gör att jag som den skräckfantast jag har börjat att bli känner hur håren reser sig. Rekvisitan är fylld av brinnande pumpor som skapar den rätta Halloween känslan och blod, krossade kranium och motbjudande kreativt utförda mord sparas det inte på. Michael Myers beteende är också detsamma. Han vandrar långsamt fram mot sina offer och låter dem få en känsla av att de har chansen att rymma. Och sedan är oväntat framme och den som kommer i hans väg har ingen chans. Med dessa tradtionella ingredienser så får man en fördjupning i Laurie Strodes och Michael Myers historia som på ett effektivt sätt vävs samman med nutid. Eftersom det är en sista avslutande film på gång också så är det lite förutsägbart att man vet att Michael kommer att klara sig även denna gång. Men det som gör filmen riktigt intressant är det medborgargarde som byggs upp. Ett helt samhälle samlas för att mörda Michael. Det förvandlar hela Haddonfields invånare till monster som inte är mycket bättre än mördaren själv. Därav spekuleras dig i vad ren ondska är och vem som egentligen är ond.

Sammanfattningsvis så får man verkligen det man förväntar sig av denna blodiga historia. Vill man ha en skräckfilm att förbereda sig med inför Halloweenfirandet så är det här precis rätt film för skräckfantasten. Är man känslig och ogillar blod så bör man välja en annan film. Men som den skräckfantast jag är så blev jag ganska imponerad. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Halloween Kills”.

DUNE

År 1984 regisserade regissören David Lynch filmen “Dune” som är en filmatisering av författaren Frank Herberts kultförklarade science fiction roman med samma namn. Sedan några år tillbaka har det sedan varit klart att regissören Denis Villeneuve skulle ta sig an romanen som har ett rykte om sig att vara stört omöjlig att filmatisera. På grund av coronapandemin har filmen skjutits upp kraftigt och regissören har verkligen kämpat för att det skulle bli just en biorelease av hans stora rymdepos. Det har nu skett och jag har varit och sett filmen och ska nu med min recension berätta om huruvida filmen levde upp till mina stora förväntningar eller ej. Men först lite om handlingen.

Paul Atreides (Timothée Chalamet), en briljant och talangfull ung man född med ett storslaget öde, måste resa till den farligaste planeten i universum för att säkra sin familjs och sitt folks framtid. När illasinnade krafter kastas in i en konflikt över tillgången på planetens mest värdefulla råvara. På planeten finns ett ämne med förmågan att låsa upp mänsklighetens fulla potential. De som påverkas av den råvaran är de som kan övervinna sina rädslor och därmed har en fortsatt överlevnad att räkna med.

Inför regissören Denis Villeneuves försök att göra film av författaren Frank Herberts bok så såg jag filmen “Dune” med samma namn i syftet att kunna jämföra filmerna. Vad jag inte hade räknat med var att jag skulle somna. En film som man somnar till ökar inte direkt oddsen att rebooten ska vara något att se. När jag vaknade och förstod att jag i princip hade sett filmens inledning och hade slutet kvar så var min slutsats att en rebootad film på lite över två och en halv timme skulle bli väldigt seg att uppleva på bio. Tilläggas bör att jag är ett stort fan av David Lynch och därav hade förväntningar på originalfilmen. Men jag var ändå nyfiken på vad som kunde göras av boken i modern tid då visuellt snyggare världar kan skapas med mer avancerad och dyr teknik. Vad som däremot blev en oro var att gigantiskt stora maskar skulle ha en central roll i handlingen. Jag har fobi för sådana djur och blev inte alls glad över deras medverkan. Men det visade sig vara en obefogad oro eftersom maskarna var ett hot som var centralt för planeten Atreides invånare. Men det var också ett hot som höll sig i bakgrunden. Fokuset riktades mer på planetens invånare och intrigerna dem emellan.

Det sparas inte direkt på krutet när Frank Herberts roman “Dune” blir film en andra gång. Filmen är som skapt för en större biopublik. Kända namn finns det även denna gång i rollistan. Inte minst det nya stjärnskottet Timothée Chalamet som gör huvudrollen som filmens hjälte Paul Atreides. Han bär verkligen upp filmen bra i både egna scener och där han möter motspelare som svenska Rebecca Ferguson, Oscar Isaac, Josh Brolin och Jason Momoa för att nämna några stora namn. Vår svenska stolthet Stellan Skarsgård dyker även upp i en skurkroll med väldigt motbjudande drag både utseende och personlighetsmässigt. Den rollen briljerar han i.

Visuellt blir det en vacker resa man tas på. Världen de har skapat på den ogästvänliga ökenplaneten är en fröjd för ögat. Det som utspelas där blir känslomässigt laddat och rullar på ganska långsamt. Fokuset är att berätta en historia utan att för mycket onödiga och korta scener ska hugga sönder helheten som fler filmer ska få möjligheten att utforska. Det är just ett rymdepos vi får tonsatt med Hans Zimmers mäktiga musik. Många spektakulära actionscener både på marken, i luften eller i flykt ifrån sandmaskar bjuds det på. Det är inte svårt att ana att George Lucas en gång inspirerades av boken “Dune” då han hittade på världen i Star Wars filmerna. Men den här historien är mer konstnärlig och riktad till en vuxen publik. Det handlar om stridigheter mellan två besökande släkten som slåss om planetens tillgångar medan det mer fridfulla sandfolket inte vill exploatera planetens tillgångar. Detta för tankarna lite åt hur vi överanvänder planeten jordens tillgångar och krigar om dem.

När man sammanfattar det man har upplevt så är det en finstämd historia där karaktärerna är drivande. Historien hackas inte sönder av att man ska få för mycket action utan att världen som filmen utspelar sig i ska få en stilfull förklaring. Om man gillar mastodontfilmer och rymdepos i det här stora måttet så är det här filmen man ska se. Regissören Denis Villeneuve har tidigare utforskat scifi genren i filmer som “Arrival” och “Blade Runner 2049”. Även då lyckades han. Så tänk er något storslaget som “Star Wars”, “Interstellar” och en mix med influenser av den stämning som regissören Denis Villeneuve byggde upp i filmen “Arrival”. Man får också ha ett överseende med ett långsamt och trevande filmberättande. Med allt detta i en vacker kombination så skapas filmpoesi som är värt högsta möjliga betyg och ska upplevas på bio. 5 av 5 är mitt betyg till filmen “Dune”.

SHANG CHI AND THE LEGENDS OF THE TEN RINGS

Marvel Cinematic Universe har pga coronapandemin och uppskjutna premiärer fått ta en paus. För några månader sedan fick den länge uppskjutna premiären av den redan etablerade Marvelkaraktären Black Widow i filmen med samma namn. Och nu blev det dags för en ny karaktär att ta plats i filmen “Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings”. Jag har varit och sett filmen på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Redan som mycket ung tränades Shang-Chi (Simu Liu) av sin hårde far (Tony Chiu-Wai Leung) till att bli lönnmördare. Han har sedan dess lämnat sitt förflutna bakom sig och försökt bygga upp ett normalt liv i USA, men blir mot sin vilja åter indragen i faderns grymma värld.

Filmen “Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings” gick jag och såg utan några som helst höga förväntningar. Jag såg den mest för att få ytterligare en pusselbit i Marvels universum på plats. Vill man hänga med i den världen så bör man ha sett alla filmer som dyker upp inom det universumet. Och jag är inte direkt något stort fan av kampsportsfilmer eller särskilt intresserad av kinesisk mytologi. Jag visste inte så mycket om karaktären Shang Chi heller innan jag såg filmen vilket jag tyckte var en fördel. Många gånger kan det nämligen vara en nackdel om man kan för mycket om karaktärerna som får sina egna Marvel eller DC filmer och det tas för många friheter med karaktärerna. Nu visste jag med andra ord inte alls vad jag hade att vänta sig när jag intog min plats i biosalongen. Och till viss del blev jag positivt överraskad av filmen. Det var lätt att hänga med i intrigerna kring karaktärerna och lätt att ta dem till sig. Det bjöds på en hel del snygga fightingscener och många spektakulära actionsekvenser. Det kändes även väldigt uppfriskande att få ta del av helt nya karaktärer som fick sin plats i det stora Marvel stallet. Mästerligt bra blir filmen aldrig. Men man rycks genast med i historien och nyfikenheten hålls igång filmen igenom. Under hela filmen så bjuds det på en bra balans mellan humor och allvar. Så bägaren rinner inte över för mycket åt det ena hållet som ofta har varit ett problem med tidigare Marvel filmer.

Jag känner sammanfattningsvis att filmen “Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings” är sevärd och har det man kan förvänta sig av en film inom den superhjältegenren. Den har en färgstark skurk. En hjälte som utvecklas under resans gång. Samt är filmen visuellt vacker framåt slutet då man tas in i en magisk värld med drakar och andra magiska varelser. Som Marvelfilm så vävs filmen effektivt ihop med tidigare och kommande filmer inom den världen och därav av fyller den sin funktion är helt klart godkänd. Jag kände mig också lite oväntat underhållen av den här filmen. En trea av fem möjliga blir mitt betyg till filmen “Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings”.