TOP GUN: MAVERICK

Som Tom Cruise har fått vänta på att få ut sin uppföljare på 80-tals kultklassikern “Top Gun”. När den äntligen var klar och redo för sin stora sommarrelease så kom en pandemi och gjorde väntan på uppföljaren ännu längre. Men nu blev det slutligen dags för filmen “Top Gun: Maverick” att få sin storslagna entré på bioduken. Jag har varit och sett den och ska nu jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter mer än 30 års tjänstgöring som en av US Navy's bästa piloter, är Pete ”Maverick” Mitchell (Tom Cruise) där han hör hemma. En modig testpilot som ständigt tänjer på gränserna och undviker den befordran som skulle komma att hålla honom nere på marken istället för uppe i luften. När han tränar en grupp avgångselever från Top Gun för ett specialuppdrag som ingen pilot någonsin utfört tidigare, träffar Maverick löjtnant Bradley Bradshaw (Miles Teller), även kallad ”Rooster” som är sonen till Mavericks bortgångne vän, radar-officeren löjtnant Nick Bradshaw, även känd som ”Goose”. Med en osäker framtid framför sig, och hemsökt av spöken från det förflutna tvingas Maverick att konfrontera sina största fasor, vilket kulminerar i ett uppdrag som kräver den ultimata uppoffringen av de som blir utvalda till att utföra det.

När Tom Cruise kultklassikern “Top Gun” ifrån 1986 kom ut blev den en stor succé. Med sitt tidstypiska och mäktiga 80-tals soundtrack så nådde filmen stora framgångar. Den var ifrån den tid då Tom Cruise var en riktig posterboy som fick tjejerna att tråna efter honom då de låg i sina sängar och tittade längtansfullt med sina trånande blickar riktade på posters uppsatta på flickrumsväggen. 34 år senare så blev det slutligen en uppföljare som sköts upp ytterligare pga av Covid-19. Vad har vi då nu att förvänta oss undrar ni läsare. Kommer Tom Cruise att ta oss upp ibland molnen med sitt F-18 plan och hålla sig flygande hela filmen igenom?

Svaret är ja. I grund och botten känner vi igen allt ifrån tidigare. Tom Cruise legendariska och kaxiga karaktär Maverick är som vi minns honom ifrån första filmen. Ärrad är han förvisso pga av det förflutna vi fick ta del av i första filmen. Han förlorade sin vän i flygolycka som han under alla år ha gett sig själv skulden för. Han bor ensam på en gammal flyghangar och när han erbjuds jobb som lärare på det flygprogram där han själv blev en stridspilot så upptäcker han att det är sonen till den bortgångne vännen som nu ska gå samma utbildning som han själv. Han känner ett faderligt ansvar och vill rädda eleven ifrån att gå samma öde till mötes som Mavericks vän. Nytt blandas alltså med gammalt. På det stora hela är det nya karaktärer med anknytning till det förflutna som Maverick for möta, men historien upprepas. I filmens inledning ser vi Tom Cruise komma körande med sin motorcykel på en flyghangar till samma filmlåt som i första filmen. Mycket sådant är sig likt och porträttlikt återskapade situationer och scener ifrån originalfilmen finns med. Men för den sakens skull så spelar man inte ut det myntet helt. Man tar bara historien en nivå högre. Man låter det nya integrera med det gamla. Val Kilmer dyker trots sin strupcancer upp i sin ikoniska roll som Iceman. Bara en liten cameoroll. Men det är härligt att han medverkar i en känslostark scen. Lite utrymme för kärlek finns det även med i uppföljaren. Jennifer Connelly spelar Mavericks nya kärleksintresse som dyker upp i form en gammal bekantskap som vi tidigare inte har fått lära känna i originalfilmen efter vad jag kan minnas.

Så väl Tom Cruise som hans motspelare gör bra ifrån sig och ger filmen en helhet fylld av nostalgi och verklighetstrogna stridflygplanscener. Man spelar på strängarna som ger nostalgiker vad de vill ha utan låta den ådran dominera för mycket. Mycket av de mäktiga låtarna ifrån förr finns även med i filmen. Men denna gång får även Lady Gagas nya låt “Hold My Hand” som är specialskriven för filmen locka fram en mäktig känsla när filmen lider emot sitt slut. Jag kan bara säga att filmen starkt kan rekommenderas. Den tar oss till de skyar vi skämdes bort med under 80-talet. Men vi blir inte fast där ibland de invanda molnen. För filmen har nya element som tar oss ner till 2000-talet. Jag kan inte annat än ge den här filmen toppbetyg. 5/5 är mitt betyg till filmen “Top Gun: Maverick”.

FIRESTARTER

Efter att precis ha läst ut Stephen Kings kultförklarade roman “Firestarter” inför premiären av nyfilmatiseringen av samma historia så begav jag mg till biografen utan superhöga förväntningar. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag slutligen bildade för uppfattning. Men först lite om handlingen.

I över ett decennium har föräldrarna Andy (Zac Efron) och Vicky (Sydney Lemmon) varit på flykt och desperat hållit sin dotter Charlie (Ryan Kiera Armstrong) gömd från en suspekt federal byrå som vill använda hennes unika förmåga till att skapa ett massförstörelsevapen. Andy har lärt Charlie hur hon kan kontrollera sin kraft, som utlöses av ilska eller smärta. Men när Charlie fyller 11 år blir elden allt svårare att kontrollera. När en incident avslöjar var familjen befinner sig, sänds en mystisk agent ut för att hitta familjen och fånga Charlie en gång för alla. Charlie har andra planer.

När man ska se en filmatisering av en Stephen King roman så är det bästa att inte ha så höga förväntningar. Det kan bara gå i den riktning som filmskaparen har för avsikt att berätta historien. Jag har läst romanen som kom ut för drygt 40 år sedan. Samt sett filmversionen med Drew Barrymore i huvudrollen ifrån 1984. Boken fokuserar på hemliga experiment på människor för att ge dem övermänskliga förmågor. I huvudsak får man följa en far och en dotter på flykt undan en hemlig federal byrå som vill åt dotterns pyrotekniska krafter. Deras sammansvetsade relation är det som ligger till grund för historien. Samt de faror de råkar ut för på olika håll då de blir tillfångatagna. Den gamla filmen följde med en del undantag storyn relativt bra. Stephen Kings klassiska, detaljerade beskrivningar av karaktärerna försvann bort i traditionell ordning och vissa händelseförlopp påskyndades.

Nu när det blev dags för en ny filmatisering så funderade jag på vad som skulle kunna göras på ett bättre sätt. Det jag kom fram till var att man borde satsa på att utveckla karaktärernas berättelser och lägga dem i fokus för att sedan ha det övernaturliga i bakgrunden. Men dessvärre var inte det en riktning som den här filmatiseringen tog. Det kändes som att filmskaparen hade läst början av Stephen Kings roman. Därefter med lite omrörande i handlingen använt det grundmaterialet. Men efter ett tag så kändes det som att historien gick förlorad. Då hade plötsligt mer än huvudpersonsduon övernaturliga krafter. Det kändes som att regissören tänkte att superhjältefilmar går hem idag. Vi lägger in lite sådant i en Stephen King filmatisering för att locka ny publik. Men det var ett ödesdigert misstag. Det sänkte hela filmen och allt det som var bra i Stephen Kings bok gick förlorat. Zac Efron och Ryan Kiera Armstrong som spelar fadern och dottern på flykt gör det bästa de kan i sina roller och gör det bra. Det är bara manuset som är dåligt. De båda karaktärerna är mer isolerade ifrån samhället i boken och därmed mer hjälplösa emot de som jagar dem. Det kraftfulla i deras förmågor sparas till det spännande slutet i boken. Samt är det en relation som Charlie bygger upp med en av berättelsens största skurkar som inte framgår alls i den här filmen.

Filmen kan rekommenderas till någon som inte alls är insatt i Stephen Kings värld. Men det är jag. Så mitt betyg till filmen “Firestarter” är en svag tvåa av fem möjliga.

DOCTOR STRANGE IN THE MULTIVERSE OF MADNESS

Marvel Studios har nu tagit sin långvariga franchise vidare med filmen “Doctor Strange in the Multiverse of Madness” som jag har varit och sett på bio. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Gränserna mellan världar försvagas när Multiversum öppnar sig. Dr. Stephen Strange (Benedict Cumberbatch) färdas in i det okända med både gamla och nya allierade och måste ta sig till farliga, alternativa verkligheter i Multiversum för att till slut kunna konfrontera en gåtfull motståndare.

Mina förväntningar var inte superhöga på den här filmen. Jag är inte direkt ett fan av hela multiverse grejen som är ett spår som både Marvel och DC Comics verkar ha snöat in på. Men i det här fallet blev jag ganska positivt överraskad. Framför allt gillar jag den oväntat mörka och gotiska tonen i filmen. Samt gillar den oväntade twisten att Wanda (Elizabeth Olsen) väljer den mörka sidan och blir Scarlet Witch. Jag har inte sett serien "WandaVision". Så om det var något man hade kunnat räkna ut om man har sett den serien så är det något som har gått mig förbi. Jag blev överraskad över att hon blev filmens skurk. Det var en oväntad vändning för mig som inte direkt framgick av filmens trailer. Utöver detta så har filmen alla traditionella ingredienser som kännetecknar en Marvelfilm. En hel del humor och väletablerade karaktärer som får i uppdrag att rädda världen. Fast denna gång med lite mer mörker. Härligt är det även att Sam Raimi som gjorde de första 3 “Spider-Man” filmerna klivit in i den här genren igen. Han är verkligen duktig på att skapa bra superhjälte historier och har även erfarenheter inom skräckfilmsgenren. Dessa två genrer kombinerar han på ett bra sätt i “Doctor Strange in the Multiverse of Madness”. Stämningsfullt blir det också att han har låtit Danny Elfman stå för musiken. Själva multiverse grejen som kan medföra en risk att det blir för snurrigt för att hänga med i handlingen visade sig att inte bli någon större katastrof. Tvärtom så bjöd den in lite bekanta karaktärer ifrån andra Marvel universum och man blev därmed inbjuden till spekulationer kring var som kan tänkas komma i framtida Marvelfilmer.

Sammanfattningsvis så var filmen “Doctor Strange in the Multiverse of Madness” mycket sevärd. Det var intressant att se en Marvelfilm med lite mer mörker som fokuserade mer på magi och mystik än på traditionella hjältar med superkrafter. Om man inte har sett alla föregående Marvelfilmer så kan nog filmen vara svår att hänga med i. Men är man bevandrad i Marveluniversumet så kommer man inte att bli besviken. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Doctor Strange in the Multiverse of Madness”.

THE NORTHMAN

Den minst sagt egensinnige regissören Robert Eggers har givit sig in vikingagenren och skapat filmen “The Northman” som jag nu har varit och sett på bio. Så jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Under 900-talet på Island så ser prins Amleth (Alexander Skarsgård) sin far kung Aurvandil (Ethan Hawke) återvända hem. Allt är kortvarigt frid och fröjd tills rivalen Fjölnir (Claes Bang) överraskar kungen och dräper honom framför Amleths ögon. Fjölnir tar drottningen Gudrun (Nicole Kidman) till sin brud och tar över riket medan den nordiska prinsen växer upp i exil och tränar upp sig inför sitt öde att hämnas på de som dödade hans far. Amleth får sedan en vision av en häxa (Björk) om när tiden är inne för att fullfölja sitt öde. Men vägen dit är lång och blodig. Hans öde sammanflätas med den unga kvinnan Olgas (Anya Taylor-Joy) och känslor uppstår. Amleth har därmed ett vägskäl framför sig. Vilket begär ska han följa? Kärlek eller hämnd?

Att säga att jag är ett stort fan av regissören Robert Eggers vore en stor lögn. Jag har sett båda hans föregående succéfilmer “The Witch” och “The Lighthouse”. De var båda visuellt vackra, men dessvärre händelselösa och tråkiga filmer. Så jag var lite kritisk till valet av regissör. Han hade uppenbart mer konstnärliga ambitioner än att berätta ett spännande händelseförlopp i sina föregående filmer. Men i det här fallet med “The Northman” har han hittat en bra balans i sin vision. Projektet har varit på gång sedan Alexander Skarsgårds stora genombrott som vampyren Eric Northman i tv-serien “True Blood”, Till en början var filmen känd som det projekt där vi skulle få se Alexander och hans lillebror Bill Skarsgård i samma film. Till Bills stora sorg blev det inte så för att han inte hade något utrymme i kalendern när inspelningarna väl drog igång. Däremot fick den svenska skådespelare Gustav Lindh en stor roll i filmen vilket också var spännande att ta del av. Robert Eggers tonar ner den konstnärliga visionen och gör filmen till en fartfylld och blodig hämndhistoria i vikingamiljö. På den fronten lyckas han bra. Det är en väldigt mörk historia där det inte är sparsamt på blodiga scener. Men han väver även in det konstnärliga och visuellt vackra där det passar. Mest kommer de ingredienserna in då Alexander Skarsgårds karaktär får visioner och drömmar. Dessa scener består mest av visioner av det efterlängtade inträdet innanför Valhallas portar. Samt dyker Oden upp i någon drömsekvens och korpar är filmen fylld med under många tillfällen under filmens gång. En specifikt vacker scen är när Valhallas portar uppenbarar sig på himmelen och de med häst springer upp till portarna för att nå fram till Valhalla. Men utöver detta visuellt vackra är det som sagt en blodig historia. Barbariska vikingar som slåss och dräper varandra på löpande band. Karaktären som Alexander Skarsgård spelar är uppenbart inspirerad av Shakespeares Hamlet. Till och med namnet på karaktären är en referens till namnet Hamlet. Skarsgård får verkligen skina i rollen. Han får visa sin djuriska och våldsamma sida samtidigt som han får visa sig skör och kärleksfull då han träffar kärleken under resans gång. Vid sidan om honom får stjärnskottet Anya Taylor-Joy glänsa och hon har verkligen kemi tillsammans med Alexander Skarsgård i de scener de har tillsammans. Glänsa får även Gustav Lindh göra i den viktiga biroll han har blivit tilldelad. Samt Nicole Kidman är kul att se i en mörk roll. Willem Dafoe och Björk skymtar dessutom förbi i några mindre men minnesvärda roller.

Sammanfattningsvis är filmen väldigt blodig och inget för de känsliga tittarna. Samtidigt som den är riktigt snyggt gjord. Jag gillade även att det inte bara rakt igenom är en vikingafilm. Att man får lite ingredienser av nordisk mytologi och de gudar som dyrkades av vikingarna gör det hela extra spännande. Att det finns lite utrymme för kärlek i filmen är också positivt. Robert Eggerts har med filmen “The Northman” för första gången imponerat på mig med en välbalanserad helhet. Och han har inte imponerat lite på mig heller. En femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen.

SONIC THE HEDGEHOG 2

År 2020 blev det år vi aldrig kommer att glömma. Året då filmindustrin låg nere pga av coronapandemin. Men precis innan hann live-action versionen av Sega-spelet “Sonic The Hedgehog” ha premiär. Man satsade på ett säkert kort att ha Jim Carrey i en excentrisk roll som skurken Dr. Robotnik, vilket visade sig ge resultat. Filmen gjorde succé och låg kvar på biotoppen efter pandemins början då inga fler riktigt stora blockbuster filmer kom. Nu har uppföljaren “Sonic The Hedgehog 2” haft premiär och jag har varit och sett den. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Efter att ha bosatt sig i Green Hills, är Sonic (Ben Schwartz) ivrig att bevisa att han har det som krävs för att bli en sann hjälte. Hans chans kommer när Dr. Robotnik (Jim Carrey) återvänder, denna gång med en ny partner, Knuckles (Idris Elba), på jakt efter en smaragd som har makten att förgöra civilisationer. Sonic slår sig ihop med sin egen sidekick, Tails (Colleen O'Shaughnessey), och tillsammans ger de sig ut på en världsomspännande resa för att hitta smaragden innan den hamnar i orätta händer.

Efter den succé filmen “Sonic The Hedgehog” gjorde år 2020 trots den Covid pandemi som utvecklades kort efter premiären så har förväntningarna på uppföljaren varit höga. Regissören Jeff Fowler och hans medarbetare fick stor kritik när de släppte den första trailern. Fansen gillade inte huvudkaraktären Sonics utseende. Så den hypersnabba igelkottens fick ett mer tillfredställande utseende innan filmen fick premiär. Därefter blev filmen tokhyllad.

I uppföljaren har skaparglädjen verkligen fått flöda. Filmskaparna har verkligen arbetat i minsta detalj för att återskapa den värld som skildras i de gamla spelen om Sonic. Den har även introducerat två kända karaktärer ifrån spelen. Den flygande räven Tails och det starka röda piggsvinet Knuckles. Dessa karaktärer är precis som Sonic väldigt välgjorda och skapade som man minns dem ifrån den tid då man som barn satt och spelade spelen. Ben Schwartz gör återigen ett lysande jobb med att ge liv till Sonic som röstskådespelare detsamma gäller Idris Elba och Colleen O'Shaughnessey som gör rösterna till Knuckles och Tails.

Men återigen precis som förra gången så är Jim Carrey filmens stora stjärna. Den här gången har hans karaktär genomgått en förändring. Dr. Rotbotnik har nu rakat huvud och bara den karaktäristiska mustaschen kvar precis som i spelen. Upplägget är att Robotnik har gått igenom en evolution och hittat nya vägar för att bekämpa Sonic. Denna utveckling av karaktären känner man verkligen att gör Jim Carrey inspirerad. Man märker verkligen i hans skådespel att han har roligt på jobbet. Han balanserar ut sin komikerådra på ett bra sätt som klär karaktären.

Filmen i sin helhet är en fin historia med ett enkelt budskap. Intellekt kan var bra för att till en början ta sig dit man vill. Men utan vänner och familj vid sin sida är man ingenting. Det är ett budskap som är enkelt för filmens yngre publik att ta till sig. Och i kontrast till det så flirtar filmen verkligen med oss nostalgiker som vill att allt ska vara precis när vi satt som klistrade vid våra Sega Megadrive och försökte att klara de ibland svåra nivåerna med den blåa igelkotten som ofta sprang in i saker så att man förlorade liv osv. Och att se Dr. Robotnik styra en gigantisk jätterobot i filmens sista akt var mäktigt.

Sammanfattningsvis så är det här en visuellt vacker nostalgitripp som kan tilltala de flesta åldersgrupper. För mig själv var det lite emotionellt för att Jim Carrey har gått ut med att det här kanske är hans sista film innan han funderar på att gå i pension. Så om det är på det viset så var den här filmen ett fint avsked och ett slut för den person som väckte mitt stora filmintresse. Det blir en stark femma av fem möjliga till filmen “Sonic The Hedgehog 2" för den underbara kreativitet och skaparglädje som genomsyrar filmen.

MORBIUS

Efter en lång väntan på grund av uppskjutningar av premiären under pandemitider så har nu äntligen filmen “Morbius” haft premiär. Jag har varit på bio och sett den och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Dr. Morbius (Jared Leto) är svårt sjuk i en sällsynt blodsjukdom och fast besluten att rädda andra som lider av samma öde. Han tar en desperat chans och vad som först verkar vara ett lyckat resultat visar sig snart vara något som kan vara värre än sjukdomen.

Filmen “Morbius” premiär har kommit i kläm på grund av pandemin och har skjutits upp flertalet gånger. Så nu är frågan som många säkert ställer sig om filmen var värd att vänta på. Det anser jag att den var. Det var härligt att få se en film ifrån superhjälteuniversumet som är lite mörkare i tonen och inte direkt liknar något annat som Marvel eller Sony har givit oss genom året. Det man får är en slags Dr. Jekyll och Mr. Hyde historia där en vetenskapsman experimenterar på sig själv för att bli botad ifrån en dödlig sjukdom. Något går fel och sedan måste han lära sig att kontrollera sitt nya jag med de tillhörande krafter han har fått. Man kan även om man så vill jämföra upplägget med det som finns i Hulken serien och filmerna. Detta upplägg levereras på ett bra sätt i en intressant blandning av skräck och traditionellt superhjälteäventyr. Jared Leto gör titelrollen riktigt bra och den här filmen känns som hans stora revansch efter den oförtjänt dåliga kritik han har fått för sina prestationer som Jokern i “Suicide Squad” och som Paolo Gucci i filmen “House of Gucci”. Nu får han briljera som en man som gör allt för att själv överleva och samtidigt hjälpa andra som lider av samma sällsynta blodsjukdom som han själv lider av. Karaktären Morbius blir därav lite av en antihjälte. I Spider-Man serietidningarna har han figurerat som en skurk, men här kämpar han för att hålla sig på den goda sidan. Men filmen har också sin skurk i form av Morbius vän Milo som lider av samma sjukdom och behöver det botemedel som Morbius försöker att skapa. När Morbius upptäcker konsekvenserna med den blodtörst som botemedlet orsakar som vill han inte att vännen ska genomgå samma öde och leva med samma förbannelse. Men Milo lyckas komma över botemedlet, tar det och genomgår samma vampyriska förvandling och därmed får Morbius en superskurk att kämpa emot som har onda avsikter med sina nya krafter.

Milo spelas av skådespelaren Matt Smith som gestaltar filmens skurk bra. Det är just relationen mellan Morbius och Milo som gör filmen intressant. Hur man får följa dem som vänner ifrån barndomen och sedan får se dem utvecklas till fiender som tvingas att kämpa emot varandra. Jag gillar verkligen filmen och den levererade vad jag hade förväntat mig.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Morbius” om man gillar filmer ifrån superhjältegenren som vågar sig på att blanda in lite ovanliga element som skräck och vampyrism det här fallet. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Morbius”.

TISDAGSKLUBBEN

Jag har varit på bio och sett den romantiska komedifilmen “Tisdagsklubben" och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Karins (Marie Richardson) tillvaro vänds plötsligt upp och ner när hon får reda på att hennes make Sten (Björn Kjellman) varit otrogen. Efter att ha varit gift i 40 år och levt ett liv med att passa upp på sin make och dotter (Ida Engvoll), börjar Karin nu omvärdera sin tillvaro. På en matlagningskurs träffar hon kocken Henrik (Peter Stormare). Bland kryddor, fräsande stekpannor och ångande dofter upptäcker hon snart att det aldrig är för sent att våga följa sina drömmar.

“Tisdagsklubben” är verkligen en charmig romantisk komedi som har hjärtat på det rätta stället. Den har ett fint budskap om att hitta sig själv och att våga ta sig ur gamla mönster av tristess i livet. Samtidigt som det är en film om att livet inte behöver vara slut för att man har nått 60-årsåldern. Allt detta är kryddat med passionen för matlagningens konst som ett hantverk. Man får mycket ingående närbilder på goda maträtter konstnärligt upplagda på tallrikar. Så ett tips är att inte vara hungrig när man går och ser filmen på bio. För då blir man bara ännu hungrigare. Filmens karaktärer är väldigt välskrivna vilket gör att man genast rycks med i deras historia och vill veta hur det kommer att gå för samtliga som är involverade i handlingen. Framförallt tjejgänget bestående av skådespelerskorna Marie Richardson, Sussie Eriksson och Carina M Johansson är en fröjd att få följa. Deras kemi tillsammans skänker både värme och humor till filmens helhet. Det är dessa tre skådespelerskor som har det största fokuset i filmen. Deras knasigheter tillsammans för tankarna lite åt kompistrion i filmen “Mamma Mia” med Meryl Streep i förgrunden. På samma sätt som i den filmen får man följa många galna upptåg ifrån detta kompisgäng. Men även Peter Stormare briljerar i sin roll som en stjärnkock som precis som alla andra i filmen under resans gång växer och utvecklas som människa.

Jag blev väldigt underhållen av filmen “Tisdagsklubben”. Det görs inte så mycket filmer om åldersgruppen 60+ och det kändes som ett välbehövligt tema för en romantisk komedi. Är man dessutom intresserad av matlagning så finns det en hel del att njuta av och man får även budskapet levererat att hur hopplös man än är på att bli kock eller vad man nu vill utveckla för dröm så är det aldrig försent att uppnå sitt mål. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Tisdagsklubben”.

THE BATMAN

Namn som Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale och Ben Affleck har varit en snackis i tidigare filmer om mörkrets hämnare. I Sverige har karaktären i tidiga år kallast för Läderlappen tills man valde att behålla det något bättre amerikanska namnet “Batman”. Nu har det blivit dags för den forna Twilight-stjärnan Robert Pattinson att axla manteln som den självutnämnde brottsbekämparen som ska rensa upp på Gotham Citys gator. Med den nya regissören Matt Reeves har karaktären fått nytt liv i nystarten “The Batman” som jag nu har varit och sett på bio. Vad jag tyckte ska jag strax berätta, men först lite om filmens handling.

I två år har Bruce Wayne (Robert Pattinson) vakat över gatorna i Gotham City som Batman. När en mördare (Paul Dano) riktar in sig på Gothams elit med en serie av sadistiska mord, leder ett spår av kryptiska ledtrådar in Batman i den undre världen. Bevisen leder närmare och närmare hans egen familj och vidden av mördarens planer blir tydliga. Batman måste skapa nya allianser och avslöja den skyldige för att rädda Gotham City.

På en fest en gång diskuterade jag med några norrmän vilket de tyckte var den roligaste benämningen på en känd karaktär som vi har i Sverige. “Läderlappen” svarade de. Jag förklarade att vi precis som dem i flera år har kallat honom för “Batman”. En myt har skapats kring vad han i vårt land kallas för. Lite på nivån har det blivit i Hollywood i diskussionen kring vilken skådis som är värdig att axla manteln och vilken regissör eller manusförfattare som är mest lämpad att berätta historien. När nu “Planet of The Apes” regissören har tagit sig an uppdraget höjdes många förväntningar. Själv gillar jag inte när de byter skådis eller börjar om historien igen ifrån start. Men efter att Ben Affleck som skulle ha regisserat filmen och även gjort titelrollen själv tackade nej så fick DC Comics hitta en ny lösning. På den vägen är det.

Nu får vi se Robet Pattinson i titelrollen. Han gjorde sitt genombrott som den glittrande vampyren Edward Cullen i “Twilight” filmerna. Nu ska han alltså från att ha spelat vampyr ikläda sig en fladdermusdräkt. Detta i sig låter ganska oseriöst om det inte hade varit för att han faktiskt gjort en del bra prestationer mellan "Twilight" och "The Batman". Om rollprestationen kan man säga att han gör det som förväntas av honom. Vad jag saknar är de playboy egenskaper som Christian Bale tillförde rollen. Robert Pattinson gör en mer bitter och sorgtyngd Bruce Wayne/Batman vilket i det stora hela blir lite tråkigt. Världen omkring honom är ganska mörk och till synes hopplös. Fast just visuellt är detta snyggt. Det blir som en kombination av Tim Burtons 2 Batman filmer och Christopher Nolans “The Dakr Knight” trilogi. Det enda problemet med filmen är att castingen är lite tråkig. De halvkända namnen i skurkrollerna lyser inte upp filmen så mycket som de borde göra. Zoë Kravitz som Selina Kyle (Catwoman) är förvisso intressant som skurk/kärleksintresse för Batman. Men skurkarna känns generellt väldigt återhållsamma. Colin Farrell som The Penguin har ett omgjort utseende så att man knappt känner igen honom. Men briljerar som Danny DeVito gör i Tim Burtons “Batman Returns” gör han aldrig. John Turturro spelar inte heller gangsterbossen Carmine Falcone på något minnesvärt sätt. Paul Dano som fått äran att spela skurken The Riddler som är lite utav huvudskurken i denna film gör det galet, men återhållsamt. Jim Carrey gjorden den rollen på 90-talet i filmen “Batman Forever”. Då blev det lite överspel på ett bra men något obalanserat sätt som så ofta skedde innan Carrey hade funnit sin balans mellan humor och allvar. Paul Dano gör en smart och mörkare gestaltning av The Riddler som klär det format de har valt för filmen. Därav får inte skurkarna skina mer än hjälten. Alla karaktärer känns alltså lite dämpade i filmen “The Batman”. Matt Reeves har försökt hitta en egen ton, men mest glider han runt i gamla spår och försöker att skapa ett nytt embryo av det som Christopher Nolan redan har gjort. Man blir mest förvirrad av alla nystarter hjälten Batman får hela tiden.

Min summering är att vi får en ny Batman. En Batman som mer har förvandlats till en detektiv som löser mordgåtor i den här filmen. Hans dräkt ser slarvig ut, det gör hans bil också. Detta för att intrycket ska skapas av en brottsbekämpare tidigt i karriären. Tar jag själv fram detektivförstoringsglaset och granskar denna film så ser jag luckor och helt tillfredsställd känner jag mig inte. Filmen blir för mig som karaktären The Riddler skulle säga "en olöst gåta". The Batman” får godkänt av mig. En trea av fem möjliga är mitt betyg.