EUPHORIA

Jag har varit och sett den svenska filmregissören Lisa Langseths första engelskspråkiga film med Alica Vikander och Eva Green i huvudrollerna och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Efter att ha levt många år utan egentlig kontakt, vill Emelie (Eva Green) återförenas med sin storasyster Ines (Alicia Vikander). Systrarna möts upp för en resa mot en mystisk plats någonstans i mitten av Europa. Fullständigt främmande för varandra och med olika livssanningar konfronteras de med sina livsval och börjar närma sig varandra på nytt. Samtidigt går det upp för Ines vad Emelies egentliga anledning med vistelsen är.

Filmen "Euphoria" är en kavalkad i känslor. Den mystiska plats som filmens systrar kommer till är är schweizisk klinik som erbjuder döende människor dödshjälp och ett bra liv den sista tiden innan döden faller in. Alicia Vikanders karaktär får veta att systern spelad av Eva Green har drabbats av en obotlig cancer och att hon valt att spendera sin sista tid på kliniken för att även under sin sista tid reda ut saker med sin syster. Fokuset i filmen blir med andra ord att följa Eva Greens karaktärs sista dagar och att ta del av hur systrarna försöker att reda ut det som är otalt mellan dem. Med andra så är det en väldigt gripande historia med mycket vemod och sorg som gör att det är svårt emellanåt att hålla tårarna tillbaka.

Framförallt relationen mellan Alicia Vikanders och Eva Greens karaktär är välspelad och trovärdigt gestaltad. Så den är intressant att följa. Men även även Charlotte Rampling briljerar i rollen som Emelies ledsagare på kliniken. Precis som Alica Vikander och Eva Green så har hon fått en välskriven och intressant karaktär att gestalta. "Euphoria" är helt klart kvinnornas film. Den är fylld med starka kvinnokaraktärer som gör minnesvärda avtryck som man sent kommer att glömma.

Visuellt är det också en vacker film där de tyska skogsinspelningsplatserna skänker mystik till filmen. Samt så är det en film som väcker intressanta frågeställningar kring dödshjälp.

Jag kan starkt rekommendera filmen "Euphoria" om man gillar känslostarka filmer som har en tendens och att locka fram tårar. Eller om man vill se en film men bra leverans ifrån mycket begåvade kvinnliga skådespelerskor. En stark trea av fem möjliga får filmen "Euphoria" av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/euphoria/P156759

https://cdon.se/film/euphoria-42878522

DOWNSIZING

Nu har jag varit och sett den skruvade dramakomedin "Downsizing" Med Matt Damon i huvudrollen. Men det som ifrån första början lockade mig med filmen var att vår stora svenska celebritet Rolf Lassgård gör sin Hollywooddebut i filmen. Därefter läste jag om filmen, såg trailern och därefter fångade den mitt intresse med en intressant historia om att krympa människor för minska Jordens överbefolkning. Vad jag tyckte ska jag nu berätta. Men först lite om handlingen.

Några norska forskare ledda av Dr. Jorgen Asbjørnsen (Rolf Lassgård) löser mysteriet kring vår planets överbefolkning. Detta genom att uppfinna ett sätt att krympa människor till en dryg decimeters längd och därpå föreslå en 200-årig global övergång från stort till smått. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul Safranek (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) att ge upp sina stressiga liv i Omaha för att istället starta ett nytt miniliv. Ett val som leder till många spännande äventyr.

Vad Rolf Lassgård beträffar så kan vi svenskar känna oss stolta. Han har nämligen fått den viktiga rollen i filmen som uppfinnare till det så kallade Downsizing fenomenet som det kallas när man krymper människor till Nils Karlsson Pyssling storlek. Lassgård får till och med äran att medverka i filmens allra första scen där man får se hur han testar krympningstekniken på labbråttor. Han får även en ett par eller tre viktiga scener under resans gång. Någon norska har han dock inte direkt övat in. Jag vet ej om jag missade att han skulle föreställa en svensk forskare. Men hans karaktärs namn tyder i alla fall på att karaktären är norrman.

Filmens story om att krympa människor kan kanske låta som ett tema som passar bättre för en Disneyfilm. Men faktiskt så funkar historien även för en vuxen publik. Det blir många skruvade och humoristiska situationer. Men det finns mycket allvar också i filosoferandet kring vår planets undergång och hur vi ska lösa denna problematik med överkonsumerande, miljöförstöring och annat som mänskligheten orsakar. Det är ett ständigt aktuellt ämne med de rådande klimatförändringarna och allt tätare miljökatastroferna. Samtidigt så spekuleras det även i huruvida pysslingar ska få ha lika värde, med rösträtt osv. Men djupare än så går inte filosoferandet. Det känns som att dessa djupa ämnen bara snuddas vid till förmån för att filmen ska få en mer humoristisk jargong. Därmed kan jag inte ge filmen så högt betyg som jag hade hoppats på.

Men om man ser filmen som en lättsam film som snuddar vid stora politiska frågor kring klimathoten så är filmen ingen besvikelse. Det är inte enbart en film man ska välja att se pga Rolf Lassgårds medverkan. Även Matt Damon, Kristen Wiig och Christoph Waltz levererar i sina roller. Men filmens största och oväntat lysande stjärna är skådespelerskan Hong Chau som skänker både hjärta och humor till filmen. Hon är pricken över i:et som filmen behöver.

Jag kan rekommendera filmen "Downsizing" som en underhållande dramakomedi som tar upp ett intressant ständigt aktuellt tema. Dessutom är de krympta människornas futuristiska värld en visuellt målande ingrediens som ger filmen ett vackert och originellt utseende. En trea av fem möjliga blir mitt slutgiltiga betyg till filmen "Downsizing".

https://www.discshop.se/filmer/dvd/downsizing/P156450

https://cdon.se/film/downsizing-42565221

DANSA FÖR OSS
AV MICHAEL NYQVIST

"Bara jag går ner på bryggan så börjar livet om igen."
Michael Nyqvist, juni 2011 i samtal med Carina Nunstedt. För magasinet Yourlife.

Med de orden lämnade Michael Nyqvist oss. Därmed saknar nu bioduken och teaterscenen en väldigt viktig och inspirerande man som hyste kärlek åt konstformen i såväl skrivandets konst som teaterns och filmens hantverk. Världen kommer att bli tom utan Michael Nyqvist. Det råder det ingen tvekan om. Jag personligen saknar honom redan och har nu till slut samlat styrka att läsa hans andra bok som blev hans sista. I första boken som hette "När barnen har lagt sig" skrev han om identitetskrisen och känslan av att inte veta vem man är då man fått reda på att man har okända föräldrar. I "Dansa för oss" som jag nu har läst så berättar Michael om sitt strävande efter att bli skådespelare och att kunna leva på skådespeleriet. Jag ska nu försöka att redogöra vad jag tyckte om hans bok även om det är svårt av sentimentala skäl för att han nu har lämnat oss och detta blev hans sista ord i litterär form. Men först lite i korta drag om handlingen.

Vi får följa med på en resa som börjar i barndomen på 60-talet, fortsätter via tonåren och tiden som vilsen teaterstudent till den internationellt firade skådespelare han är idag. Skådespelaren Michael Nyqvist delar med sig av roliga, rörande och ibland skakande scener ur sitt liv. Men också funderingar kring de livsval han gjort. En gripande historia som saknar både början och slut, och som lär oss något om vad det är att vara människa.

Boken "Dansa för oss" är som sagt Michael Nyqvists andra personliga leverans av en inblick i hans värld om hur han med dålig självkänsla lite ödmjukt söker sig till teaterscenen. Vi får följa de konstiga jobb han extraknäcker med, ta del av de konstiga råd han får av såväl personer på och utanför teaterscenen. Vad som inspirerat honom. I korta små anekdoter som inte alltid är i kronologisk ordning berättar han med en enkel och lättförståelig grammatik om sin resa mot sin dröm. Den var inte alltid så lätt och han var långt ifrån säker på sin talang. Inte ens då han fick Guldbaggar och fina ord ifrån de största personerna inom teater och film så trodde han att han var något utöver det vanliga. Det är den ödmjuka och osäkra Micke jag lärde att känna via den mediabild som getts. När man läser hans personliga ord så läggs pusselbitarna som bekräftar att den mediala bilden inte var helt fel.

Det var just en person med glädje och inspiration för sitt hantverk som kännetecknade Michael Nyqvist. Detta återger han på ett bra sätt i sin andra biografiska bok. Den är skriven i korta stycken så att man kan återknyta till det man hunnit läsa på en kort busstur nästa gång man lyfter upp boken för att läsa. Men varje stycke man läser i boken kräver lite eftertanke för att återknyta till det som komma skall. Jag läste därmed igenom dessa stycken med förhoppningen om att få en massa inside information om de stora Hollywoodproduktioner han i slutet av sitt liv medverkade i. Men Michael Nyqvist som inte vill vara bättre än någon annan var inte skrytsam på något vis. Därför snuddas bara dessa produktioner vid lite grann och själva skapandeprocessen och resan mellan dessa processer fick mer fokus. Därmed fick man inte veta så mycket om hur det var att arbeta med kända personer, hur det gick till osv. Filmerna "Så som i himmelen", "Grabben i graven bredvid" och hans senare Hollywoodproduktioner nämns inte alls. Och ibland nämns en och annan storfilm utan namn så att man själv ska få lista ut vilken film det kan röra sig om. De enda filmer som nämns med namn är "Män som hatar kvinnor" och "Mission: Impossible - Ghost Protocol". Och detta sker inte med detaljer direkt. När det kommer till "Män som hatar kvinnor" så nämns mest osäkerheten kring presskonferensen då skådisarna i filmen ska tillkännages. Och när det kommer till "Mission: Impossible" så nämns inte ens Tom Cruise. Istället få vi ta del av en liten anekdot om regissören Brad Bird och dennes dramaövning som skulle få skådisarna att komma in i sina roller. Micke misslyckades totalt med den övningen och återgav detta nederlag i boken. Men rollen bestod ändå även om den till Mickes förtret blev ganska nedklippt.

Med en spännande inledning beskriver Michael hur han smugit sig in i biomörkret för att se sin första Hollywood film på bio. Han vill inte synas och när rollen är nerklippt så vill han helst försvinna ut innan någon märker att han är där. Detta första inledande kapitel satte sin prägel och jag blev nyfiken på att läsa vidare. Det känns lite som att det här kanske var en bok som var menad som ett mellanspel. Att det i en tredje bok skulle komma mer detaljer kring möten med kända personer eller så ville inte Micke skryta om sådant. Efter vad som sagts så hade han ett påbörjat väldigt ofärdigt manus till en kommande bok. Han hade även planer på att skriva filmmanus och barnböcker. Så han hade mycket väl kunna bli lika känd som författaren Michael Nyqvist som skådespelaren.

Nu blev det inte så, men jag är ändå nöjd med det vi fick. En spännande resa in i Mickes kreativa och konstnärligt tänkande hjärna. Han var ödmjuk och fin. Det är så jag kommer att minnas honom. Jag kan rekommendera boken "Dansa för oss" om man vill ta del av hans resa och har intresse för det kulturella skapandets konst. Eller om man rent av är nyfiken på en gripande berättelse om en person som trots osäkerhet på sin egen förmåga tog sig dit han ville. En stjärna på filmstjärnehimlen är nu utsläckt och det märks verkligen med den tomhet Micke lämnat efter sig i såväl Hollywood som i Sverige. En fyra av fem möjliga får boken "Dansa för oss" av mig i betyg.

TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL

Bioåret 2018 har jag inlett med den av mig väldigt efterlängtade filmen "Ted - För Kärlekens Skull" som är en film om den svenska väldigt framgångsrika popstjärnan Ted Gärdestads liv. Om filmen levde upp till min förväntningar ska jag berätta i den recension Men först lite om handlingen.

Ted Gärdestads makalösa genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet greps Sverige av total Ted-feber och hela landet fascinerades av hans glädje, energi, talang och fantastiska låtar. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Filmen är en berättelse om en av vår tids största kompositörer, hans orubbliga relation till brodern Kenneth, till musiken och till livet. Teds livsöde kom att beröra en hel nation. Hans musik har på många sätt definierat svensk pop, med texter av brodern Kenneth, fyllda med liv, kärlek, smärta och hopp.

Filmen är en mycket kärleksfull hyllning till Ted Gärdestad som till största del fokuserar på den gladare delen av hans liv om hur framgångssagan började. Det fokuseras en del på den sorgliga delen av Teds liv med hans sjukdom och sådant. Men till filmens stora fördel får inte det tragiska slutet som Ted mötte så jättestort fokus. Istället får vi bevittna en vacker film om kärleken mellan Ted och hans bror Kenneth och hur de skapade musik tillsammans för att sedan nå framgång. Filmen är också en intressant tidsskildring över hur 70-talet var i Sverige. Tidsandan har verkligen på ett effektivt sätt återskapats med kläder och peruker. Kul är det dessutom att man får ta del av många andra artister ifrån denna tidsepok som korsat Ted Gärdestads resa eller haft samarbeten med honom. Bla Abba, Povel Ramel, Björn Borg och andra celebriteter dyker upp under filmens gång castade med bra skådespelare.

Adam Pålsson levererar verkligen i huvudrollen både sångmässigt och i gestaltandet av karaktären. Det är ingen liten utmaning han har fått att tackla rollen som Sveriges genom tiderna största popikon. Men det gör han verkligen med värme och kärlek för sin karaktär. Han borde få en Guldbagge för sin prestation. Bra är även Peter Viitanen som hans bror Kenneth Gärdestad. Det är bröderna Gärdestads relation och skapande av musik tillsammans som är det intressantaste med filmen och den relationen gestaltar Adam och Peter väldigt bra.

Det finns knappt något negativt att säga om denna ljuvliga filmatisering av Ted Gärdestads liv. Den har hjärtat på rätta stället och man rycks genast med i den intressanta och fina historien om hans liv. Vad som är veklighet och fiktion känns oviktigt. Det räcker gott och väl men att filmen är en fin hyllning till Ted och all den fina musik han givit oss under sitt korta liv. Dessutom gör filmen att man blir mer nyfiken på Ted Gärdestad och vem han var och vill ta reda på med mer. Det är precis den effekt jag tycker att biografier om kända personer ska ha. En stark fyra av fem möjliga får filmen "Ted- För Kärlekens Skull" av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/ted_for_karlekens_skull/P156164

https://cdon.se/film/ted-for-karlekens-skull-42620662

THE GREATEST SHOWMAN

Jag har nu varit och sett filmmusikalen "The Greatest Showman" som blev min sista film på bio under år 2017. Jag ska strax berätta vad jag tyckte om den. Men först lite om handlingen.

Den unge P.T .Barnum (Hugh Jackman) kämpar sig ur rännstenen och lyckas så småningom gifta sig med sin stora kärlek, societetsflickan Charity (Michelle Williams). De har inte mycket men de har varandra och sina två söta flickor och gör sitt bästa för att skapa magi i vardagen. Men Barnum nöjer sig inte med det lilla. Han drivs av en stenhård ambition att bevisa för hela världen att han inte är det där fattiga ensamma gatubarnet längre. Med list och glatt humör och med en massa musikalnummer snickrar han ihop en helt egen cirkus, bestående av olika utstötta typer som får ett riktigt hem. Han lyckas också övertyga den rike Phillip Carlyle (Zac Efron) att ge upp tanken på att finna en plats i överklassen och slå följe med cirkusen istället.

"The Greatest Showman visade sig bli en mycket mäktig och vacker avslutning på detta filmår. Den hade allt man kan önska sig av en filmmusikal. Visuellt vackra miljöer, bra sångnummer och skådespelare som levererar väldigt bra sångmässigt. Att Hugh Jackman levererade sångmässigt var inte direkt en överraskning. Det har man fått se prov på både i "Les Miserables" och när han var värd för Oscarsgalan för några år sen. Men det var spännande att bland annat se svenska Rebecca Ferguson leverera i rollen som Jenny Lind som gav henne ett par riktigt mäktiga sångnummer. Kul även att få se Zac Efron sjunga något mognare än High School Musical låtar. I mångt och mycket påminde "The Greatest Showman" om filmmusikalen "Moulin Rouge" fast med den stora skillnaden att den enbart innehöll nyskrivet material. Låtarna i "Moulin Rouge" var till största del bara redan etablerade sångklassiker i populärkulturen vilket förvisso också var trevligt. Men det blev lite intressantare med helt nyskrivet material.

Det finns i princip inget negativt jag har att säga om denna ljuvliga filmmusikal. Man fick rysningar och håren reste sig då man fick bevittna alla mäktiga sångnummer. Dessutom så hade filmen ett vackert budskap om att våga leva ut sina drömmar oavsett vilka hinder man stöter på i livet. Intressant var det också att historien hade viss verklighetsförankring och handlade om personer som har levt och existerat. Rebecca Fergusons karaktär Jenny Lind exempelvis känner vi svenskar till för att hon var motivet på våra 50-lappar innan sedlarna byttes ut med nya motiv. En femma av fem möjliga får filmen "The Greatest Showman" av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/greatest_showman/P156158

https://cdon.se/film/the-greatest-showman-40725004

STAR WARS: EPISODE VIII - THE LAST JEDI

Den efterlängtade tidpunkten är nu nådd. Vi har fått återkomma till en galax långt, långt borta för att eventuellt få våra frågor besvarade. Vad har Luke Skywalker haft för sig sedan sist? Vilken roll spelar Princess Leia med tanke på Carrie Fishers död och kommer några släktband eller konstiga schismer mellan den mörka och ljusa sidan i kraften att avslöjas? Jag har nu sett filmen och har svaren. Men det här är en filmrecension där jag så smidigt som jag kan ska kringgå dessa frågor för att bevara överraskningsmomentet för att mina läsare ska slippa spoilers. Men innan jag berättar vad jag tyckte om filmen "Star Wars: The Last Jedi" så tänker jag nämna lite om handlingen.

Rebellerna är under en attack. The New Order använder sig av sitt nya vapen krigsskeppet "Dreadnaught" som har potentialen att släcka ut den upproriska gnistan en gång för alla. En hektisk evakuering tar vid. General Leia (Carrie Fisher) och Poe Dameron (Oscar Isaac) måste göra allt som står i deras makt för att rädda den spillra av hopp som fortfarande finns kvar i galaxen. Samtidigt får vi återse Rey. Hon har precis lyckats spåra upp Luke Skywalker som hon hoppas på att ska hjälpa rebellerna att vinna kriget en gång för alla. Den mystiske Snoke (Andy Serkis) med sin lärling Kylo Ren (Adam Driver) styr på den mörka sidan av kraften och den ljusa sidans nya kämpe Rey (Daisy Ridley) måste hitta både sin inre styrka samt övertyga Luke om att återvända för att förhindra rebellernas totala nederlag.

En visuellt vackert och episkt rymdsaga får vi med alla dess ingredienser. Miljöerna är vackra. Framförallt den planet där Luke Skywalker har valt att spendera sitt numera mer bittra exilliv. Utöver den fridfulla paradisplaneten där Luke lever ett "Cast Away" liknande och skäggigt liv så utspelas filmen mest på rymdskepp om man bortser ifrån rebellernas rymdbas där filmens mäktiga final utspelar sig.

Svar på det som blev obesvarat i förra filmen fick vi delvis.Att det här är en film tillägnad karaktären Luke Skywalker har nog de flesta som är läskunniga och har kommit så här långt in i min recension kunnat räkna ut. Man får veta vad han har haft för sig i alla år då han lyst med sin frånvaro i berättelsen och vi får även veta lite om bakgrunden till den situation som ledde till den situation han är i då filmens handling tar vid. Han får sin mäktiga strid emot Kylo Ren och transportsträckan dit ger oss många spännande intriger i klassisk såpopera i rymden tradition. Carrie Fisher får även en hel del mäktiga scener som hyllar hennes förmodligen sista medverkan i rymdsagan. Hennes avslut som skulle ha blivit i nästa film är min gissning. Filmens regissör Rian Johnson har trots detta valt att inte göra om något i historien vilket jag tycker är smart. Det är vad Carrie Fisher hade velat. Att hennes karaktär får fortsätta som vanligt i den här filmen där hennes scener turligt nog hann spelas in. Det blir med andra ord mycket känslosamt. Carrie levererar nämligen sin karaktär professionellt och med en lite gnutta humor. Det var just humorn som kännetecknade Carrie Fisher som privatperson och nu gav hon äntligen sin Star Wars karaktär dessa karaktärsdrag. Detta var de två klassiska karaktärer som vi minns så väl ifrån de gamla kultfilmerna. Men även Chewbacca är tillbaka. Denna gången utan Han Solo (Harrison Ford) vid sin sida. Nu är det Rey som har tagit över spakarna i Millenniumfalken med Chewie vid sin sida. De funkar bra som ett nytt radarpar som i denna film möter Luke Skywalker, men som om man får gissa kanske kommer att bli förenade med karaktären Finn (John Boyega).

Ny karaktärer som är intressanta är Laura Derns vice amiral i rebellstyrkan och Benicio Del Toros lurige halvskurk. Laura Dern ger färg åt en nyanserad och färgstark tillfällig kvinnlig ledare medan Benicio Del Toros karaktär fungerar lite smått som en Lando Calrissian liknande karaktär som man inte vet om han är god eller ond.

En del gulliga djur finns det också. Bland annat de pingvinliknande varelserna med inslag av hamsterutseende som Chewbacca blir vän med på Luke Skywalkers exilplanet. Deras gullighet och humor tar inte överhanden även om de får en del välkomna humorscener tillsammans med Chewie. Det kan lätt bli för mycket och för barnsligt om den där typen av gulliga rymddjur tar överhanden. Det gör de som tur är inte. Filmen "The Last Jedi" vill helst göra den vuxna publiken nöjda får man intrycket av och det lyckas de med också.

Så för att summera mina reaktioner på filmen så blev jag än en gång som en tolvåring på nytt då den klassiska textremsan med lite av filmens handling rullar fram över en mörk galax till tonerna av "Star Wars theme song". Förväntningarna byggs upp och nästan aggressionen också då tekniken strular på biografen så att vi i publiken får vänta extra länge på att få årets mest efterlängtade film levererad. Men när filmen till slut har börjat så kastas man in den galax långt, långt borta där man har velat befinna sig i två år sedan "The Force Awakens" på ett effektivt sätt blandade nytt med gammalt. Det lyckas även "The Last Jedi" med. I tonen påminner den lite om "The Empire Strikes Back" men den är ändå väldigt olik den filmen. Förutsägbart blir det aldrig och det överraskas rejält i filmens slutscen. Jag var mycket nöjd då jag lämnade biosalongen och hånlog inombords åt de få kritiska kommentarer jag hörde muttras runt omkring mig. Man ser en Star Wars film för att få träda in i en annan värld utan kritiska ögon. Ändå ska det klagas på det som är ologiskt. Sådan är inte jag. Jag köper det ologiska eftersom det är ett spännande rymdäventyr som liknar de jag upplevde som barn som jag vill se.

"Star Wars: The Last Jedi" får verkligen godkänt av mig. Den levde upp till alla mina förväntningar och överraskade verkligen. Och ni som har sett trailern. Tro inte för mycket på allt som visats i den. Det finns hemligheter som nästan får dig att flyga ur biostolen fortfarande. Poängen var nog att vi skulle bli lite lurade av trailern. Det här en bra Star Wars film som introducerar nya fans till filmerna och även gör oss gamla fans nöjda. Tillägga bör jag också göra att skurken Snoke introduceras med lagom mystik. En femma av fem möjliga får filmen "Star Wars: The Last Jedi" av mig i betyg.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/star_wars_the_last_jedi/P156082

https://cdon.se/film/star-wars-the-last-jedi-42589708

TED - FÖR KÄRLEKENS SKULL

Nu har jag varit och sett filmen "Ted - För kärlekens skull" på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Ted Gärdestads makalösa genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet greps Sverige av total Ted-feber och hela landet fascinerades av hans glädje, energi, talang och fantastiska låtar. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol. Filmen är en berättelse om en av vår tids största kompositörer, hans orubbliga relation till brodern Kenneth, till musiken och till livet. Teds livsöde kom att beröra en hel nation. Hans musik har på många sätt definierat svensk pop, med genialiska texter av brodern Kenneth, fyllda med liv, kärlek, smärta och hopp.

Filmen var lika nyskapande som Flaggenhuset i Karslhamn. Den har lika många låtar i sitt soundtrack som det gigantiska köpcentret har butiker. Jag älskade filmen och Adam Pålsson var jättebra i huvudrollen. Högsta betyg får denna epokfilm som med hjärta och värme berättar om en stor popikon.

SOLSIDAN

Nu har jag varit och sett "Solsidan" i långfilmsformat på bio och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

På julafton släpper Alex (Felix Herngren) bomben för sina närmsta vänner att han och Anna (Mia Skäringer) ska skiljas. Anna har börjat dejta en hunkig äventyrskille (Henrik Schyffert), medan Alex fått upp ögonen för en säljare på tandläkarkliniken (Frida Hallgren). Under tiden har Fredde (Johan Rheborg) egna bekymmer med sin hippie-far (Sven Wollter), och medan Mickan (Josephine Bornebusch) jagar den perfekta Instagram-selfien, upptäcker Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) att de bara kan få barn med en spermadonator.

För de mest frälsta "Solsidan" fansen är det här en kär återförening med karaktärerna i serien. Mycket är nämligen sig likt och filmen känns mer som ett förlängt avsnitt av serien än som en långfilm. Den enda skillnaden är att Felix Herngrens och Mia Skäringers karaktärer nu har beslutat sig för att separera så att temat blir skilsmässa och försök till att få nya relationer till att fungera. Samt blir det lite miljöombyten då karaktärerna bland annat lämnar seriens traditionella Solsidan miljö för bland annat det sommaridylliska samhället Torekov. Det bjuds på igenkänningshumor kring klasskillnader och relationsproblem vilket leder till många skratt. Henrik Schyfferts, Sven Wollters och Frida Hallgrens karaktärer är nya friska fläktar som tillför lite nytt till handlingen. Annars är det mesta sig likt som sagt och man får det man som inbiten följare av "Solsidan" serien förväntar sig.

Filmen "Solsidan" kan starkt rekommenderas till de som följt serien. Är man inte bekant med serien så kanske inte långfilmen ger lika mycket. Själv har jag sett hela serien och gillar den så därav blev jag även underhållen av filmen som lockade till många skratt. En stark trea av fem möjliga får filmen av mig i betyg. Betyget hade blivit högre om manuset hade vågat ta ut svängarna lite mer och överraska.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/solsidan_filmen/P155781

https://cdon.se/film/solsidan-filmen-40480169