THE LITTLE MERMAID

Efter en massa urlöjliga trailers och bilder på Ariel som är utbytt till en skådespelerska med en nyans mörkare hy än den traditionella västerländska uppenbarelse som vi är vana vid så var jag väldigt kritisk till denna film med påtvingad politisk korrekthet och mångfald där det inte passar in. Nu har jag slutligen sett filmen för att kunna bevisa med en recension att jag hade rätt. Det ska jag nu göra. Men först lite om handlingen om det mot all förmodan är någon som aldrig har sett Disneys klassiker “The Little Mermaid” som nu har fått sin av mig inte längre så efterlängtade live-action version.

Ariel (Halle Bailey) är den yngsta och mest viljestarka av King Tritons (Javier Bardem) döttrar och längtar efter att lära sig mer om livet på land. När hon en dag beger sig upp till ytan blir hon förälskad i den stilige Prins Eric (Jonah Hauer-King). Trots att det är förbjudet för sjöjungfrur att umgås med människor väljer Ariel att följa sitt hjärta. Hon sluter ett avtal med den onda sjöhäxan Ursula (Melissa McCarthy), vilket ger henne en chans att få uppleva livet på land, men i och med det är både hennes liv, och hennes fars krona, i fara.

Att vi inte skulle få Ariel i sin traditionella ikoniska uppenbarelse som den bleka, blyga och rödhåriga sjöjungfrun som trånar efter liv ovanför vattenytan fick vi veta tidigt. Jag har precis som många andra varit kritisk till detta. Jag ser mig som en person som står för jämställdhet och mångfald. Men att ändra på redan skrivna karaktärer för att vinna politiskt korrekta poäng är inget som imponerar på mig. Det ser bara så fel ut att Ariel inte har sitt röda hår och sin bleka uppenbarelse. Det gav henne en mer blyg och oskuldsfull framtoning. Men en färgad sjöjungfru är långt ifrån det största problemet med den här filmen. Det största felet med filmen är att den strävar efter att vara en färgglad och visuell upplevelse precis som den tecknade filmen. Scenerna uppe på torra land blir hyfsat realistiska. Men undervattenscenerna är en ren katastrof. Det är riktigt fula visuellt att bevittna. Under vatten är det svårt att avgöra om det är en tecknad film eller en live-action version man tittar på. Det stora problemet är att bakgrunden och karaktärerna inte stämmer med varandra. Det ser även konstigt ut när karaktärerna rör sig och talar under vatten. Dessa scener ser ut som undervattenscenerna i DC Comics filmen “Aquaman” i den filmens svagaste stunder.

Fånigt är det det också att Ariels sidekicks krabban Sebastian, fisken Flounder och fiskmåsen Scuttle har ändrats. Djur har en benägenhet att se fåniga ut i live-action versioner av tecknade filmer. Krabban Sebastian ser förvisso inte ut som en riktig krabba i det tecknade originalet heller. Men här ser krabban ut som en mekanisk robot mer än som ett djur. Fiskmåsen är inte ens en fiskmås. Arten har bytts ut till fågelarten sula och Flounder har en annan färg än i den tecknade filmen. Onödiga förändringar bara som inte filmskaparna vinner några poäng på. Scener har hoppats över märkte jag också. Exempelvis väntade jag på den där skojiga slapstick scenen då en ilsken kock jagar krabban Sebastian för att göra en maträtt av honom. Och det finns många scener man såg fram emot som uteblev.

Problematiken som också drabbar filmen är att musiken har ett stort fokus. Disney vill ytterligare en gång kränga skivor genom att ge ut nyversioner av sina låtar. Vissa låtar har dessutom ändrats, tagits bort eller ersatts av nya. Magin finns inte där pga av den fula visuella skapelse som filmen är. Därav av känns aldrig ens sångerna direkt magiska. Och efter vad jag har hört har de använt någon upphovsman till filmens musik som har använts i tidigare nya Disneyfilmer. Därav låter det väldigt likt allt annat nytt som görs idag. Det blir lite samma effekt som när Beyoncé för något år sedan sabbade Elton Johns och Tim Rice fina låtar i “The Lion King” live-action adaptionen.

Sammanfattningsvis så blir det man får en version av “The Little Mermaid” som försöker vara 90-tals versionen trogen scen för scen fast med onödiga förändringar som inte behövs. Kärlekshistorien mellan sjöjungfrun och prinsen känns ibland fin. Men det känns inte riktigt som att det är Ariel man ser framför sig. Därav glömmer man ibland bort att det är just “The Little Mermaid” man tittar på. Jag tycker att de kunde tagit ut svängarna mer. En familjefilm med musikalnummer fick vi som små. Den kan barnen idag med få växa upp med och få de otecknade adaptionerna som vuxna. En mörkare och mer barnförbjuden fantasyfilm hade jag hellre sett fast med karaktärernas traditionella utseenden som den gemensamma nämnaren med den tecknade filmen. Sedan hade gärna Ariel fått ha blivit lite äldre som karaktär så att inte begränsningen på rödhåriga skådespelerskor hade varit allt för stor. Att se en skådespelerska sjunga är dessutom mer spännande än att se en etablerad sångerska använda sitt naturliga verktyg.

Filmens försök att var nyskapande på fel sätt och dess visuella fulhet resulterar i ett stort magplask. 1/5 är mitt betyg till filmen "The Little Mermaid".