GLACIÄR

I rådande pandemitider så får kreativiteten blomma på annat sätt då högst åtta personer kan få samlas i en biosalong. Då blir det svårt att komma ut med sina idéer och projekt på bio när de väl är färdiga för en sådan naturlig premiär. Då får man hitta andra vägar. Det har deckardrottningen Camilla Läckberg gjort. Hon har under den rådande kris som vårt samhälle befinner sig i skrivit ett manus till sin långfilmsdebut. Och passande nog har hon även valt att låta filmen utspela sig i en fiktiv framtid där vår värld har drabbas av en pandemi värre än den vi själva nu lever i. Deprimerande ämne kan man ju tycka. Men mer aktuellt kan inte ämnet bli att ha som tema i en film. Filmen heter “Glaciär”. Jag har sett den och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Hälften av världens befolkning har dött i en rasande pandemi. Fysisk kontakt är lika med döden. Under dessa förutsättningar tar en kärlekshistoria vid. En oväntad och omöjlig kärlek mellan en pastor (Alexander Karim) och en läkare (Lena Endre) som inte känner varandra sedan tidigare. Det visar sig inom kort att de har isolerat sig i samma lyxhotellskarantän medan världen utanför rasar. Trots att närkontakt är lika med döden ligger det i människans natur att söka samvaro och mänsklig kontakt, och de två karaktärerna börjar så småningom att få kontakt med varandra via varsin walkie-talkie. De dagliga samtalen leder till en allt mer fördjupad relation. Trots att de aldrig har träffats tidigare så utvecklas deras känslor till en gränslöst stark kärlek.

Deckardtrottningen Camilla Läckberg är det nog få som har missat. Hennes Fjällbacka böcker har blivit en stor succé. Därefter har hon tagit en paus ifrån den serien och dess huvudpersoner Patrik Hedström och Erica Falck för att skriva några böcker inom genren hämndlitteratur vilket resulterade i några framgångsrika böcker om den hämndlystna kvinnan Faye. Sedan ville Läckberg prova på tv-serie mediet och skrev manuset till Viaplays storsatsning “Lyckoviken” som också blev en stor framgång. På den vägen är det nu dit resan har tagit henne där hon är idag som manusförfattare till en långfilm.

I den tid vi lever i med social distans så är inte det här den första filmen som behandlar det ämnet. Hösten 2020 kom exempelvis Josephine Bornebuschs film “Orca” som behandlade samma ämne, Och i början av 2021 kom miniserien “The Stand” baserad på Stephen Kings skräckroman som fokuserar på uppyggnaden av ett samhälle efter en pandemi. Läckbergs och Bornebuschs filmer är lite lika. De tar upp det som många nu saknar. Att få vara med och att få krama våra nära och kära. Det som skiljer filmerna åt är att i Josephine Bornebuschs "Orca" så fanns fler personer som man fick möta i en film helt uppbyggd av Facetime konversationer. I Läckbergs "Glaciär" handlar det om enbart två personer och därmed bara två skådisar och den relation som utvecklas mellan dem. Samt fokuserar historien på hur en relation kan utvecklas mellan två helt olika personer med stor ålderskillad och andra olikheter. Samt fokuseras det på hur man kan köpa sig rätten till en lyxkarantän medan de som har det sämre ställt ekonomiskt inte har samma förutsättningar. Det som är unikt med den här filmen är att få följa det intima skådespelet mellan två personer som näst intill tvingas att börja älska varandra för att de kanske kan vara de sista två överlevande. Det spekuleras också i hur länge man skulle kunna leva ett sådant liv i total isolering. Detta skildras både med humor och allvar. Det dödliga virus som filmen “Glaciär” handlar om innebär att man kan dö vid minsta lilla fysiska kontakt och därmed är huvudregeln att man ska ha en vägg mellan sig själv och annan person. Därmed ställs frågan om kärleken är viktigare än att följa regler. Är det inte enklare att dö för kärleken än att dö ensam i isolering?

Sammanfattningsvis så är filmen “Glaciär” en fin kärlekshistoria mellan två människor. Det är fascinerande att det aldrig blir tråkigt. Lena Endre och Alexander Karim utvecklar en trovärdig kemi som är väldigt påtaglig filmen igenom och det märks att de har haft roligt och varit inspirerade under arbetet med filmen. Många tankar väcks när man ser filmen och det är svårt att inte bli personligt berörd eftersom det dystopiska Sverige som skildras inte känns så långt borta ifrån den verklighet vi själv nu upplever. Den verklighet som filmens karaktärer har skulle lätt kunna bli vår framtid om hela världen hade följt restriktioner så dåligt som merparten av den svenska befolkningen gör. 5/5 får Camilla Läckbergs debutlångfilm av mig i betyg.