AVGRUNDEN

Filmen “Avgrunden” som är Sveriges första stora katastroffilm har jag varit på bio och sett. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Att något ska hända i Kiruna är det ingen tvekan om, frågan är bara när. “Avgrunden” är berättelsen om en familj som ställs inför det otänkbara när katastrofen alla fruktade plötsligt är ett faktum. I händelsernas centrum står Frigga (Tuva Novotny) som vid sidan om det riskfyllda arbetet som säkerhetschef i Kiirunavaaragruvan försöker balansera familjen, den nya kärleken Dabir (Kardo Razzazi) och ett ex som inte vill släppa taget (Peter Franzén). Men när marken plötsligt börjar skaka under deras fötter spelar livspusslet ingen roll och kampen för att inte dras ner i avgrunden börjar.

När det slås på stora trumman och svensk film satsar på blockbusterfilm så är inte förväntningarna ifrån mig skyhöga. Det brukar sällan bli bra. Men när de denna gång satsade på en spänningsfylld katastroffilm där världen är nära att rasa samman för Kirunas invånare så blev jag faktiskt väldigt positivt överraskad. Spänningen ligger på topp redan ifrån start då de första intensiva jordskalven sker och Kirunas invånare dras ner i avgrunden. Det hela trappas upp mer och mer ju längre in i filmen man kommer. Framförallt när filmens karaktärer besöker gruvan som är orsaken till katastrofen så blir det väldigt nervkittlande och spännande. Man sitter hela tiden på helspänn och undrar vad som ska hända härnäst i den annalkande katastrofen. Filmens karaktärer är dessutom väldigt välskrivna så att man snabbt får sympati för dem och vill veta vem av dem som kommer att klara sig efter att katastrofen är över.

Filmen “Avgrunden” innehåller alla de ingredienser som en katastroffilm behöver för att hålla tittarens intresse uppe och man blir aldrig uttråkad. När filmen närmar sig sitt slut så finns många emotionella scener som verkligen berör. För att vara en svensk film inom en genre som inte direkt har lyckats tidigare i vårat avlånga land så är det här en förvånansvärt bra film som sticker ut och försöker att göra något annorlunda av sin ibland ganska smala genre. Mitt betyg till filmen “Avgrunden” är en stark fyra av fem möjliga.

THE NUN II

Filmen “The Nun” blev en stor succé på bio, men för den sakens skull var den inte något vidare bra. Faktiskt en av de sämsta filmerna i James Wans demoniska “The Conjuring” universum. Trots detta har en uppföljare nu kommit. Den andra filmen om demonnunnan Valak har fått den inte allt för fantasifulla titeln “The Nun II”. Jag har varit på bio och sett filmen och ska därmed nu berätta vad jag tyckte om filmen. Men först lite om filmens handling.

I Frankrike under år 1956 mördas en präst. Därmed spider en ondska sig. Uppföljaren till den världsomspännande succéskräckfilmen "The Nun" följer syster Irene (Taissa Farmiga) när hon återigen står öga mot öga med den obehagliga demonen Valak (Bonnie Aarons) som återigen dyker upp i formen av en nunna. Syster Irene har slagit sig ner i ett kloster medan den förra filmens andra överlevare Franchie (Jonas Bloquet) tagit ett jobb som vaktmästare på en flickskola i Frankrike. Syster Irenes och Franchies vägar korsas snart igen då demonnunnan Valak börjar att skörda offer i kyrkor runt om i landet. Det blir syster Irenes uppgift att ta reda på hur det hela hänger ihop för att kunna sätta stopp för ett begynnande blodbad.

När demonnunnan Valak först introducerades i den mästerligt bra filmen “The Conjuring 2” så var den demonen det läskigaste inslaget i den filmen. Då hon fick en egen film så blev det mest en massa smygande i mörka korridorer och flertalet i mångt och mycket förutsägbara jump scares som bara överraskade för stunden för att sedan falla i glömska. Filmens anrdra fånigheter skedde på en kyrkogård där levande döda jagade andra karaktärer i en sidohistoria. Demonnunnan hamnade alltså i skymundan och när hon väl dök upp så blev det mer fånigt och omedvetet humoristiskt.

I “The Nun II” har de ganska fördelaktigt rättat till förra filmens brister. Taissa Farmiga som spelar den modiga nunnan Irene får ta mer plats som hjältinna och hennes nemesis demonen Valak får ta mer plats denna gågng även om hon håller sig lite i bakgrunden. Det är lite den demonens egenskaper att kusligt uppenbara sig i skuggorna för att skrämmas. Så på den fronten är det som det ska. Däremot framstår demonen som mer mäktig då det framgår att den kan få tag i ett antikt föremål som ger den övermäktiga krafter. Så i slutänden blir det en mäktig kamp mellan den riktiga nunnan och demonen. Ingen historia som kommer att gå till världshistorien som den bästa inom sin genre. Men de har ansträngt sig i alla fall kryddat filmen med mer läskigheter och något mindre fåingheter. Förklaringen till att demonen ser ut som en nunna gillar jag dessutom. Demonen gestalar sig som vår svaghet. I en nunnas fall är kläderna och deras kanske sviktande tro en svaghet som kan ge karaktär åt demonens utseende. Så är fallet med Valak och resultatet blir den mest otäcka och ikoniska demonen som har skådats på film. Bonnie Aarons som gestaltar demonen Valak gör det bra och med full make up ser hon väldigt obehaglig ut då hon uppenbarar sig ur skuggorna.

Jag anser att man fick vad man förväntade sig av filmen “The Nun II”. De gav oss en pusselbit till i “The Conjuring” universumet så att man nu suktar efter en fortsättning med andra karaktärer. Dessutom dyker “The Conjuring” paret Warren upp i en scen då eftertexten har börjat rulla. Detta hintar om en efterlängtad “The Conjuring 4”. Taissa Farmiga som nunnan är en hjältinna som vuxit sig intressant och står sig bra i universumet. Samt var det kul att få se banskådisen Anna Popplewell ifrån "The Chronicles of Narnia" filmerna i en mer vuxen roll. Vi får frossa i skråck och såväl nya som gamla demonmyter. Så jag ger filmen “The Nun II” godkänt. En trea av fem möjliga är mitt betyg, men vi behöver ingen "The Nun III". Jag anser att demonnunnan Valak nu har fått sig sitt avslut.