MORBIUS

Efter en lång väntan på grund av uppskjutningar av premiären under pandemitider så har nu äntligen filmen “Morbius” haft premiär. Jag har varit på bio och sett den och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Dr. Morbius (Jared Leto) är svårt sjuk i en sällsynt blodsjukdom och fast besluten att rädda andra som lider av samma öde. Han tar en desperat chans och vad som först verkar vara ett lyckat resultat visar sig snart vara något som kan vara värre än sjukdomen.

Filmen “Morbius” premiär har kommit i kläm på grund av pandemin och har skjutits upp flertalet gånger. Så nu är frågan som många säkert ställer sig om filmen var värd att vänta på. Det anser jag att den var. Det var härligt att få se en film ifrån superhjälteuniversumet som är lite mörkare i tonen och inte direkt liknar något annat som Marvel eller Sony har givit oss genom året. Det man får är en slags Dr. Jekyll och Mr. Hyde historia där en vetenskapsman experimenterar på sig själv för att bli botad ifrån en dödlig sjukdom. Något går fel och sedan måste han lära sig att kontrollera sitt nya jag med de tillhörande krafter han har fått. Man kan även om man så vill jämföra upplägget med det som finns i Hulken serien och filmerna. Detta upplägg levereras på ett bra sätt i en intressant blandning av skräck och traditionellt superhjälteäventyr. Jared Leto gör titelrollen riktigt bra och den här filmen känns som hans stora revansch efter den oförtjänt dåliga kritik han har fått för sina prestationer som Jokern i “Suicide Squad” och som Paolo Gucci i filmen “House of Gucci”. Nu får han briljera som en man som gör allt för att själv överleva och samtidigt hjälpa andra som lider av samma sällsynta blodsjukdom som han själv lider av. Karaktären Morbius blir därav lite av en antihjälte. I Spider-Man serietidningarna har han figurerat som en skurk, men här kämpar han för att hålla sig på den goda sidan. Men filmen har också sin skurk i form av Morbius vän Milo som lider av samma sjukdom och behöver det botemedel som Morbius försöker att skapa. När Morbius upptäcker konsekvenserna med den blodtörst som botemedlet orsakar som vill han inte att vännen ska genomgå samma öde och leva med samma förbannelse. Men Milo lyckas komma över botemedlet, tar det och genomgår samma vampyriska förvandling och därmed får Morbius en superskurk att kämpa emot som har onda avsikter med sina nya krafter.

Milo spelas av skådespelaren Matt Smith som gestaltar filmens skurk bra. Det är just relationen mellan Morbius och Milo som gör filmen intressant. Hur man får följa dem som vänner ifrån barndomen och sedan får se dem utvecklas till fiender som tvingas att kämpa emot varandra. Jag gillar verkligen filmen och den levererade vad jag hade förväntat mig.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Morbius” om man gillar filmer ifrån superhjältegenren som vågar sig på att blanda in lite ovanliga element som skräck och vampyrism det här fallet. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Morbius”.

TISDAGSKLUBBEN

Jag har varit på bio och sett den romantiska komedifilmen “Tisdagsklubben" och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Karins (Marie Richardson) tillvaro vänds plötsligt upp och ner när hon får reda på att hennes make Sten (Björn Kjellman) varit otrogen. Efter att ha varit gift i 40 år och levt ett liv med att passa upp på sin make och dotter (Ida Engvoll), börjar Karin nu omvärdera sin tillvaro. På en matlagningskurs träffar hon kocken Henrik (Peter Stormare). Bland kryddor, fräsande stekpannor och ångande dofter upptäcker hon snart att det aldrig är för sent att våga följa sina drömmar.

“Tisdagsklubben” är verkligen en charmig romantisk komedi som har hjärtat på det rätta stället. Den har ett fint budskap om att hitta sig själv och att våga ta sig ur gamla mönster av tristess i livet. Samtidigt som det är en film om att livet inte behöver vara slut för att man har nått 60-årsåldern. Allt detta är kryddat med passionen för matlagningens konst som ett hantverk. Man får mycket ingående närbilder på goda maträtter konstnärligt upplagda på tallrikar. Så ett tips är att inte vara hungrig när man går och ser filmen på bio. För då blir man bara ännu hungrigare. Filmens karaktärer är väldigt välskrivna vilket gör att man genast rycks med i deras historia och vill veta hur det kommer att gå för samtliga som är involverade i handlingen. Framförallt tjejgänget bestående av skådespelerskorna Marie Richardson, Sussie Eriksson och Carina M Johansson är en fröjd att få följa. Deras kemi tillsammans skänker både värme och humor till filmens helhet. Det är dessa tre skådespelerskor som har det största fokuset i filmen. Deras knasigheter tillsammans för tankarna lite åt kompistrion i filmen “Mamma Mia” med Meryl Streep i förgrunden. På samma sätt som i den filmen får man följa många galna upptåg ifrån detta kompisgäng. Men även Peter Stormare briljerar i sin roll som en stjärnkock som precis som alla andra i filmen under resans gång växer och utvecklas som människa.

Jag blev väldigt underhållen av filmen “Tisdagsklubben”. Det görs inte så mycket filmer om åldersgruppen 60+ och det kändes som ett välbehövligt tema för en romantisk komedi. Är man dessutom intresserad av matlagning så finns det en hel del att njuta av och man får även budskapet levererat att hur hopplös man än är på att bli kock eller vad man nu vill utveckla för dröm så är det aldrig försent att uppnå sitt mål. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Tisdagsklubben”.

THE BATMAN

Namn som Michael Keaton, Val Kilmer, George Clooney, Christian Bale och Ben Affleck har varit en snackis i tidigare filmer om mörkrets hämnare. I Sverige har karaktären i tidiga år kallast för Läderlappen tills man valde att behålla det något bättre amerikanska namnet “Batman”. Nu har det blivit dags för den forna Twilight-stjärnan Robert Pattinson att axla manteln som den självutnämnde brottsbekämparen som ska rensa upp på Gotham Citys gator. Med den nya regissören Matt Reeves har karaktären fått nytt liv i nystarten “The Batman” som jag nu har varit och sett på bio. Vad jag tyckte ska jag strax berätta, men först lite om filmens handling.

I två år har Bruce Wayne (Robert Pattinson) vakat över gatorna i Gotham City som Batman. När en mördare (Paul Dano) riktar in sig på Gothams elit med en serie av sadistiska mord, leder ett spår av kryptiska ledtrådar in Batman i den undre världen. Bevisen leder närmare och närmare hans egen familj och vidden av mördarens planer blir tydliga. Batman måste skapa nya allianser och avslöja den skyldige för att rädda Gotham City.

På en fest en gång diskuterade jag med några norrmän vilket de tyckte var den roligaste benämningen på en känd karaktär som vi har i Sverige. “Läderlappen” svarade de. Jag förklarade att vi precis som dem i flera år har kallat honom för “Batman”. En myt har skapats kring vad han i vårt land kallas för. Lite på nivån har det blivit i Hollywood i diskussionen kring vilken skådis som är värdig att axla manteln och vilken regissör eller manusförfattare som är mest lämpad att berätta historien. När nu “Planet of The Apes” regissören har tagit sig an uppdraget höjdes många förväntningar. Själv gillar jag inte när de byter skådis eller börjar om historien igen ifrån start. Men efter att Ben Affleck som skulle ha regisserat filmen och även gjort titelrollen själv tackade nej så fick DC Comics hitta en ny lösning. På den vägen är det.

Nu får vi se Robet Pattinson i titelrollen. Han gjorde sitt genombrott som den glittrande vampyren Edward Cullen i “Twilight” filmerna. Nu ska han alltså från att ha spelat vampyr ikläda sig en fladdermusdräkt. Detta i sig låter ganska oseriöst om det inte hade varit för att han faktiskt gjort en del bra prestationer mellan "Twilight" och "The Batman". Om rollprestationen kan man säga att han gör det som förväntas av honom. Vad jag saknar är de playboy egenskaper som Christian Bale tillförde rollen. Robert Pattinson gör en mer bitter och sorgtyngd Bruce Wayne/Batman vilket i det stora hela blir lite tråkigt. Världen omkring honom är ganska mörk och till synes hopplös. Fast just visuellt är detta snyggt. Det blir som en kombination av Tim Burtons 2 Batman filmer och Christopher Nolans “The Dakr Knight” trilogi. Det enda problemet med filmen är att castingen är lite tråkig. De halvkända namnen i skurkrollerna lyser inte upp filmen så mycket som de borde göra. Zoë Kravitz som Selina Kyle (Catwoman) är förvisso intressant som skurk/kärleksintresse för Batman. Men skurkarna känns generellt väldigt återhållsamma. Colin Farrell som The Penguin har ett omgjort utseende så att man knappt känner igen honom. Men briljerar som Danny DeVito gör i Tim Burtons “Batman Returns” gör han aldrig. John Turturro spelar inte heller gangsterbossen Carmine Falcone på något minnesvärt sätt. Paul Dano som fått äran att spela skurken The Riddler som är lite utav huvudskurken i denna film gör det galet, men återhållsamt. Jim Carrey gjorden den rollen på 90-talet i filmen “Batman Forever”. Då blev det lite överspel på ett bra men något obalanserat sätt som så ofta skedde innan Carrey hade funnit sin balans mellan humor och allvar. Paul Dano gör en smart och mörkare gestaltning av The Riddler som klär det format de har valt för filmen. Därav får inte skurkarna skina mer än hjälten. Alla karaktärer känns alltså lite dämpade i filmen “The Batman”. Matt Reeves har försökt hitta en egen ton, men mest glider han runt i gamla spår och försöker att skapa ett nytt embryo av det som Christopher Nolan redan har gjort. Man blir mest förvirrad av alla nystarter hjälten Batman får hela tiden.

Min summering är att vi får en ny Batman. En Batman som mer har förvandlats till en detektiv som löser mordgåtor i den här filmen. Hans dräkt ser slarvig ut, det gör hans bil också. Detta för att intrycket ska skapas av en brottsbekämpare tidigt i karriären. Tar jag själv fram detektivförstoringsglaset och granskar denna film så ser jag luckor och helt tillfredsställd känner jag mig inte. Filmen blir för mig som karaktären The Riddler skulle säga "en olöst gåta". The Batman” får godkänt av mig. En trea av fem möjliga är mitt betyg.