SPENCER

Jag har inlett detta bioår med att se filmen “Spencer” som handlar om en period i slutet av prinsessan Dianas liv. Och jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte om filmen. Men först lite om handlingen.

Prinsessan Diana (Kristen Stewart) är på väg till ännu en julhelg med kungafamiljen, medveten om att hennes äktenskap med prins Charles rasat samman inför öppen ridå. Han ses allt oftare med Camilla Parker-Bowles medan hon fortsatt tvingats spela den perfekta hustrun. Alla är inställda på en sedvanlig stramt regisserad jul med mat, dryck, tomma fraser och fasanjakt, men Diana vet att allt måste bli annorlunda denna gång. Fången i en omöjlig roll har hon nu bara ett mål - att skydda sig själv och sina pojkar Harry och William mot outhärdlig exponering och förljugenhet.

Hur utformar man en film om en i princip helgonförklarad prinsessa på 111 minuter. Svaret är att det gör man inte, Det är näst intill omöjligt. Filmen "Spencer" ger sig på denna uppgift med prinsessan Diana. Hon blev en slags ikon byggd av den massmediala bilden av henne. Det var inte många som visste vad hon egentligen kände och vad som orsakade den tragedi som hennes korta liv slutade med. Vi får givetvis aldrig veta. Men den här filmen är spekulativ och tar sig an historien då hon ska tillbringa julhelgen med den engelska kungafamiljen och utöva alla konstiga och förlegade traditioner som det innebär. Under ytan vill hon inte vara någon präktig kunglighet. Hon vet att prins Charles är otrogen och tycker det är jobbigt att hålla den lyckliga fasaden utåt. Några ord som upprepas av hennes omgivning är "keep the curtains closed". De ordens betydelse är att man inte ska låta paparazzi eller media få hela bilden av hur man mår inombords. Utåt sett ska man se ut som den lyckliga kungafamiljen. Diana vill slå sig fri. Vara en helt vanlig kvinna som inte är styrd av en massa inskränkta regler. Man får följa henne då hon genomlider dessa tre dagar av i minsta detalj strukturerat julfirande. Allt ifrån, fina middagar, påkläderskor som väljer kläderna och gubbarna som är ute på fasanjakt.

Detta är utgångspunkten för hela filmen. En jobbig julhelg som stackars prinsessan Diana ska genomlida trots att hon känner sig utestängd och egentligen inte välkommen på tillställningen för att hon inte beter sig som en blivande drottning bör. För att hänga i filmens handling bör man ha ett vaket sinne. Inte vara trött och dåligt utvilad. Större delen av filmen tar oss nämligen iväg på en resa in i prinsessan Dianas inre där man får ta del av de känslor hon känner. Som hon själv säger i en scen till sina söner så känner hon att hennes huvuduppgift är att vara mamma. Prinsessa är bara något hon är född till att vara, men känner sig obekväm med.

Det här en mycket fin och gripande film som tar oss in på djupet innanför den kungliga och massmediala fasaden. Många har kritiserat Kristen Stewart för hennes stoneface och oförmåga att gestalta stora känslor. Det gör hon med bravur här och det är snarare en fördel med lite återhållsamhet när man ska gestalta en karaktär som prinsessan Diana. Hon var känd för att inte visa känslor utåt och det lyfter Kristen Stewart fram väldigt bra och hennes Oscarsnominering var väldigt välförtjänt. Så sammanfattningsvis så får man en liten glimt in i hennes vardag som kan ge viss förståelse för varför det hela slutade så tragiskt som det gjorde för henne. Hon ville hålla sina söner och sig själv utanför paparazzis kameror och till slut så var det detta som drev henne in i döden.

Filmen "Spencer" är en ganska simpel historia kryddad med flärdiga prinsesskläder och på ytan ser den ut som vilket kostymdrama som helst. Men i sin helhet är det psykologiskt porträtt av en ikonisk kvinna som var född till ett öde hon inte ville ha. Vill man ha en biografi med innehåll ifrån Dianas hela livshistoria så bör man leta upp en annan film. Jag var nöjd med det jag fick i det här dramat som kanske behövs ses om ytterligare en gång för att man ska ta filmen till sig. Mitt betyg till filmen "Spencer" är en stark trea av fem möjliga.