WHERE THE CRAWDADS SING

Delia Owens succéroman “Where the Crawdads Sing” är något som inte gått många bokälskare förbi. Själv har jag inte läst boken. Men har varit och sett filmatiseringen på bio. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Kya (Daisy Edgar-Jones), en övergiven flicka som uppfostrat sig själv i träskmarkerna i North Carolina, USA. I flera år går rykten i Barkley Cove om ”Träskflickan”, som gör att den intelligenta och rådiga Kya isoleras från resten av samhället. På väg in i vuxenlivet dras hon till två unga män från stan och upptäcker en ny och spännande värld. Men när en av männen hittas död blir hon genast utpekad som huvudmisstänkt. Ju mer man får reda på om fallet, desto oklarare blir det vad som egentligen hände och de många hemligheter som gömts i träsket hotas att avslöjas.

Utan att ha läst boken gick jag in i biosalongen utan några förväntningar som kunde krossas. Jag visste grundhistorien. En flicka som på egen hand får klara sig ute i det vilda i en liten stuga i North Carolinas träskmarker då de hon häller kära en efter en lämnar henne. En mordhistoria skulle vara grundpelaren i historien och det skulle även finnas plats för romantik. Med denna vetskap och ett öppet sinne satt jag och väntade på att ljuset skulle släckas i biosalongen och att filmen skulle rulla igång. När sedan filmen tar sin början rycks man snabbt med. Några små pojkar hittar ett ung kille död. Då misstänks den så kallade träskflickan direkt och spärras in en cell i väntan på en utredande rättegång. Historien bjuder framförallt på en hyllning av naturen och dess skönhet. Men man får också ta del av en spännande karaktär. Att följa Kyas öde ute i den fina naturen där hon lever ett isolerat liv är fascinerande. Man lär sig snabbt att tycka om karaktären och blir nyfiken på vad som ska hända när hon tvingas möta världen utanför sin egen skyddade verklighet. Man hoppas att hon ska hitta kärleken och att hon inte ska vara skyldig till det brott hon anklagas för. Kyra spelas väldigt bra av skådespelerskan Daisy Edgar-Jones som för mig är relativt okänd. Men i den här filmen är det hon som är den starkt lysande stjärnan. Hon besitter en strålande vacker och naturlig skönhet. Man får snabbt sympati för hennes oskuldsfulla och oförstörda personlighet. Karaktärerna runt omkring henne känns ibland lite väl stereotypa. Men den man hon blir förälskad i spelas bra av skådisen Taylor John Smith. Historien bygger dock inte på stjärnglans. Fokuset är inte stora kända namn vilket talar till filmens fördel.

Det man sammanfattningsvis får är en fin historia om en stark kvinna som drabbas av i princip alla motgångar som man kan möta under livet. Det är också en berättelse om utanförskap och fördomar emot de som är annorlunda. Hjärtat finns på det rätta stället och man blir verkligen tagen av filmen “Where the Crawdads Sing”. Vackra miljöer som hyllar naturens skönhet får man också uppleva. Om kräftor kan sjunga vet jag inte, men en fin ton får jag inom mig när jag upplever denna litterära filmatisering. Jag kan inte annat än ge filmen en välförtjänt femma av fem möjliga i betyg.

NOPE

Efter ett litet sommaruppehåll av nya premiärer har jag nu återigen varit i biosalongen och sett den intressanta och originella regissören Jordan Peeles senaste film “Nope” och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Filmen "Nope" tar sin början på den kaliforniska hästfarmen Haywood Ranch som livnär sig på att träna upp hästar som används inom nöjesbranschen. Då fadern Otis Haywood Sr. hastigt dör av ett fallande objekt från himlen blir de energimässigt omaka syskonen O.J (Daniel Kaluuya) och Emerald (Keke Palmer) ansvariga för farmen. En kväll, letandes efter en förrymd häst ute i det karga landskapet, ser O.J något på himlen. Något för stort, för snabbt och för tyst för att kunna vara ett flygplan. När han berättar om observationen för sin syster växer en plan fram. De ska fånga det som gömmer sig bland molnen på film och slå mynt av sin upptäckt. Teknikförsäljaren Angel (Brandon Perea) och den prominenta yrkesfotografen Antlers Holst (Michael Wincott) blir en del av planen och samtidigt sker något mystiskt på grannfarmen som drivs av den tidigare barnskådisen Ricky ”Jupe” Park (Steven Yeaun). Men vad är det oidentifierade objektet, vad vill det och känner andra till det?

“Nope” är en minst sagt annorlunda film som inte liknar något annat jag har sett. Den har klassiska Science Fiction element som ger blinkningar åt mer lågmälda filmer i genren som exempelvis Steven Spielbergs “Close Encounters of the Third Kind”. Det som är annorlunda och unikt är filmberättandet. De flesta filmer brukar generellt följa en traditionell mall som gör att man som en van filmtittare kan räkna ut vilken riktning historien ska ta. Så är inte fallet i den här filmen. Det byggs upp en mystik kring filmens karaktärer och det mystiska föremål som gömmer sig ibland molnen. Filmens olika sidohistorier förstår man inte till en början vad de har för sammankoppling, men detta vävs under resans gång ihop på ett väldigt effektivt sätt. Man sitter under hela filmen på helspänn och vill veta vilken riktning historien ska ta och få svar på vad det där mystiska himlafenomenet är för något och vad det har för avsikter.

Regissören Jordan Peele har sammanfattningsvis skapat en mycket oförutsägbar Science Fiction thriller som överraskar. Man lämnas i ovisshet om vad det är för en typ av film tills den nått sitt slut och även när man har fått se hela filmen så grubblar man över vissa saker och känner därmed för att se om den vid dvd-släppet för att upptäcka detaljer som kanske mer besvarar de frågor och grubblerier man fick av att uppleva filmen för första gången på bio. Filmens skådespelarensemble gör också ett väldigt lysande jobb. Jag blev väldigt positivt överraskad av filmen “Nope” och mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.