RATCHED

I detta rådande COVID-19 år som precis var på väg att vända i Sverige så ser situationen annorlunda ut i USA där de fått en ny våg av viruset. Biograferna är öppna i Sverige för 50 personer åt gången, men biopremiärerna skjuts fortfarande upp pga att de amerikanska filmerna inte skickas hit. Så därav har jag nu fått välja en Netflix serie att recensera trots att jag ställer mig kritisk till att se film och serier på det sättet. Men man får hoppas att det vänder snart. Serien som jag har valt att recensera är “Ratched” som är en prequel-serie på filmen “Gökboet” och berättar historien om den onda sjuksystern på mentalsjukhuset i den gamla filmklassikern. Och nu har jag som sagt sett serien “Ratched” och tänker med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Året är 1947. Ett brutalt mord på ett antal präster sker i en liten stad. Nurse Ratched (Sarah Paulson) söker anställning på det lokala mentalsjukhuset i Lucia som nyligen har öppnat och har en modern och en i mångas ögon moraliskt tvivelaktig inställning till psykisk sjukdom. Här ska man kunna botas och inte bara förvaras. Det dröjer inte länge förrän man förstår att syster Ratched inte drar sig för att hota, manipulera och gå över lik för att få som hon vill. Hon har även en personlig koppling till prästmördaren.

När jag först hörde att Milos Formans kultförklarade mästerverk “Gökboet” skulle få en fristående serie om hur den onda sjuksköterskan Mildred Ratched blev som hon blev så ställde jag mig lite skeptisk till om det verkligen kunde bli lika bra. Men när jag hörde att Sarah Paulson skulle göra huvudrollen och att det även skulle bli skaparen bakom skräckserien “American Horror Story” som jag verkligen tycker om så blev jag nyfiken. Sarah Paulson är en av de mest begåvade skådespelerskorna som har dykt upp i “American Horror Story” och den serien hade en säsong som just utspelade sig på ett mentalsjukhus med moraliskt tvivelaktiga metoder för att bota sina patienter. Stämningen i den serien var riktigt obehaglig. Riktigt så skitigt och mörkt blir det inte i det visuella berättandet när man tittar på “Ratched”. Det är verkligen serie för känsliga tittare. Ingredienserna är nämligen en hel del scener med lobotomi och elchocker som man får ha ett öppet sinne för eftersom serien utspelar sig under en period då sådana metoder var fullt lagliga att experimentera med. Man får förvisso sällan se själva ingreppen men det beskrivs väldigt detaljerat hur de ska utföra dem. Mentalvården i slutet av 40-talet är grundstommen i serien. Men det är också berättelsen om Mildred Ratched och hennes utveckling till den person vi alla känner henne som i filmen “Gökboet” och med Sarah Paulson i rollen blir det verkligen så bra som man hade hoppats på. Faktiskt till den grad att man tycker att Louise Fletchers tidigare gestaltning av karaktären bleknar lite. Fletcher gjorde rollen riktigt bra. Hon är riktigt ond och känslokall i originalets gestaltning. Men när Sarah Paulson tar sig an rollen så får den mer dimensioner. Man får till och med lite sympatier för henne medan man i “Gökboet” nästan kommer på sig med att hoppas på Jack Nicholsons karaktär ska lyckas strypa Ratched i slutet av filmen.

Serien är också en fröjd för ögat visuellt. Det är väldigt färgglatt och varmt när handlingen tar oss utanför mentalsjukhusets portar. Och inne i mentalsjukhuset är det ganska ljust till skillnad ifrån de mentalsjukhusmiljöer man är van vid ifrån “American Horror Story”. Men ofta har scenerna därinne ett grönaktigt ljus som matchar den sköteskedräkt Ratched och de andra sköterskorna bär vilket ger en intressant kontrast till den färgglada 50-tals miljö man upplever utomhus på såväl hus som människors klädsel. Samt behandlas temat homosexualitet under större delen av seriens gång. Att ha en avvikande läggning var en sjukdom på den tiden och öppenheten är inte lika stor som idag. Därmed vårdades patienter för att bli av med dessa så kallade sjuka tankar. Men det blir ingen riktig fördjupning i det temat som man kunde ha väntat sig när Sarah Paulson och “Sex and City”-skådespelerskan Cynthia Nixon som båda har gått ut offentligt med att de har levt i kvinnliga relationer har två av huvudrollerna. Men de har en spirande och framväxande romans under seriens gång och det känns bra att just de båda har fått rollerna i en samkönad relation. Sarah och Cynthia står för de starkaste kvinnoporträtten, men även Sharon Stone dyker upp i en viktig roll och det riktigt kul att få se henne glänsa igen eftersom man inte har sett henne i rampljuset på länge.

Sammanfattningsvis så kan man säga att serien levde upp till och överträffande alla förväntningar. Den är mycket olik filmen “Gökboet” men den gör sin egen grej av storyn på ett bra sätt och man får se en ikonisk karaktär utmålad med mer välbehövliga nyanser. Den ger också många kvinnliga skådisar chansen att glänsa och att få fokuset.

Serien är kanske som jag tidigare sagt inte något för den känsliga tittaren. Men den är väldigt spännande och man kan inte sluta att titta förrän man har nått till det åttonde och sista avsnittet. Så nu hoppas man bara på en fortsättning i en andra säsong. En välförtjänt femma av fem möjliga är mitt betyg till serien “Ratched”.

THE NEW MUTANTS

Jag har frustrerat väntat sedan i mars på att få gå på bio. "X-Men" spin-off filmen "The New Mutants" har jag dessutom väntat på längre. Av olika orsaker har den skjutits upp ett par eller tre gånger tidigare och nu fjärde gången gillt så kommer den när biografen har öppet för endast 50 personer utan symptom av COVID-19. Nu har jag sett filmen "The New Mutants" och ska med denna filmrecension berätta för er vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

I ett avlägset mentalsjukhus hålls en grupp unga mutanter inspärrade för psykiatrisk övervakning. En rad märkliga händelser gör att deras nya förmågor och vänskap sätts på prov samtidigt som de kämpar för sin överlevnad.

Filmserien “X-Men” har fått många delar. År 2019 kom avslutningen av den franchisen med filmen “X-Men: Dark Phoenix” trodde vi. Kritiken blev ljummen även och själv gillade jag delvis den filmen. Men jag var ganska ensam om att ha något gott att säga om den. På grund av all den dåliga kritik “Dark Phoenix” fick så ville filmskaparna göra något helt nytt i den världen. De ville göra en mörkare film med skräckfilmsinfluenser. Ett mycket spännande koncept tyckte jag när jag hörde om projektet och sedan såg trailern. Men det blev långt dröjsmål innan filmen till slut nådde biograferna. Först sköts den upp några gånger och sedan kom Coronapandemin och då fick man vänta lite till.

Det vi sedan fick var hyfsat bra. I fokus står ett mutantgäng på fem personer spelade av bla “Game of Thrones”-stjärnan Maisie Williams, “Split”-stjärnan Anya Taylor-Joy, “Stranger Things”-stjärnan Charlie Heaton och “The Originals”-stjärnan Blu Hunt. Samt skådespelerskan Alice Berga som filmens skurkläkare. Det gänget spelar fyra inspärrade mutanter och deras läkare som håller dem inlåsta. Våra huvudrollsinnehavare har ingen aning om var de befinner sig. Det de får veta är att en okänd professor har hittat dem och att mutanter har förmogor som utvecklas när de kommer i puberteten. Samt att de kan bli farliga för oss andra människor utan sådana förmågor. Men avsikten med deras inspärrning hålls hemlig för såväl mutanterna som för oss tittare. Det här är startgroparna för en historia som kan bli något helt nytt och nyskapande för “X-Men” universumet. Så blir tyvärr inte fallet. Inte fullt ut i alla fall. Min vision när jag hörde ordet mentalsjukhus nämnas var sådana där smutsiga, obehagliga och mörka mentalsjukhus som man exempelvis har fått vistas på i skräck tv-serien “American Horror Story”. Så blir inte fallet. Visst det är en mörk tillvaro. Men allt försvinner när filmen troget ska anpassas till en eventuell tonårspublik. Det är mestadels unga skåspelare vars högsta ålder är 20 år eller yngre som har castats i mutantrollerna. Hoten de möter är till stor del obehagliga och sker psykolgiskt i deras huvuden. Det är när hoten tar fysisk form i form av slendermanliknande, blodtörstiga och utmärglade varelser som filmen fallerar lite med att kännas obehaglig. Därav blir det inte de mörka skräckinfluenser som man hade velat se i en oväntad mix med superhjälteaction. Sktigheten ifrån de mörkare mentalsjukhus som har skildrats tidigare gör sig inte påtaglig.

Filmen vinner däremot på stark skådespelarensemble och den kemi de har tillsammans i gruppen. Deras förenade styrka emot läkaren som har spärrat in dem och de hot som uppstår omkring dem känns som trovärdiga beståndsdelar storyns uppbyggnad. Detta i kontrast med att de osäkra undomarna kommer i kontakt med sina nya förmågor och tvingas att lära sig att hantera dem blir en intressant andra sista pusselbit för väva ihop en slags helhet. Blu Hunts och Maisie Williams karaktärer utvecklar dessutom en relation som har lite lesbiska inslag vilket jag tycker är ett positivt element i denna genre eftersom HBTQ inte direkt är något som har format karaktärer tidigare i Marvels universum. Anya Taylor-Joy får äran att spela den hårdhudade rebellen som med sin upproriska aura försöker att få de andra att tänka i nya möster. Det är även ett par killar i gänget. De hannar lite i skymundan och det är istället tjejerna som får ta plats. Det är sannerligen på tiden i denna annars ganska mansdominerade genre.

Jag kan sammanfattningsvis rekommendera filmen “The New Mutants” både om man gillar superhjältefilmer och om man vill ha en udda twist på det hela. Positvt är det också att man inte får någon självklar bild av var i "X-Men" unieversumet som man kan placera denna film. Den håller till i något parallellt, okänt universum som inte behöver någon förklaring. Men filmen är tyvärr något förutsägbar så att man kan gissa sig till lite vad som ska hända om man har erfarenhet av traditonellt filmberättande. Det finns både det som är bra och det som är dåligt med filmen, men skräckupplevelsen är i det tamaste laget. Det här kunde ha blivit en riktigt unik film om den hade våga ta mer risker med att vara mer vuxen. Men det gör den tyvärr inte. Så en stark trea är vad jag kan ge den i betyg av fem möjliga.