MAD MAX: FURY ROAD

George Miller har tagit en lång paus ifrån att regissera den filmserie som blev skådespelaren Mel Gibsons första riktiga genombrott. Han blev pappa och gjorde därför barnfilmer som "Happy Feet" filmerna och "Babe - Den Modiga Lilla Grisen". Nu blev det återigen dags för honom att återvända till denna fantasifulla post-apokalyptiska värld som skapade en kulttrilogi. Denna gång med Mel Gibson ersatt av Tom Hardy i huvudrollen som Mad Max. Jag har sett Millers återkomst till genren och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Max (Tom Hardy) lider av traumatiska minnen från de människor han inte lyckats rädda när den gamla världen gick under. Hans hårda karaktär och sätt att hålla inne känslor gör honom till en svår motståndare. Men dessvärre så tillfångatas Max av en klan ledd av Immortan Joe för att donera blod till en av deras krigare. Under ett flyktförsök lett av befälhavare Furiosa (Charlize Theron) blir Max ofrivilligt inblandad i en grupps försök att frigöra sig ifrån klanen. Furiosa är den som fortfarande har kvar hoppet om en bättre värld, något som Max tappat i takt dem han förlorat. Kvinnorna i filmen är hoppet i denna värld som männen har förstört i krig och Furiosa står som deras slagskämpe.

Det sparas inte på krutet och det fantasifulla skapande av olika bilar och andra fordon byggda av skrot. Den post-apokalyptiska världen är lika fantasifullt skapad som tidigare med ett sinne för detaljer. Klanen som är filmens "the bad guys" är fylld av många färgstarka karaktärer. Likaså är hjälteskaran ledd av Charlie Therons karaktär Furiosa väldigt intressanta. Den skaran är uppbyggd av väldigt starka och modiga kvinnor som sätter sig upp emot de män som har förstört vår värld. Till och med Max själv är som sagt tvungen att slå sig ihop med kvinnorna i kampen mot klanen för att förgöra dem. Det här ger därför en alltför ofta mansdominerad film en ganska feministisk prägel vilket är nice som variation. Therons gestaltande av karaktären Furiosa är den tuffaste actionbrud man har fått bevittna sedan Sigourney Weavers gestaltande av karaktären Ripley i "Aliens" filmerna.

Men det som är snyggast är det futuristiska ökenlandskap man får ta del av. Den värld som har blivit efter att vi har missbrukat vår planets tillgångar och förbrukat dem för snabbt. Inga lagar finns längre. Det är den kriminella världen som härjar. Detta bland snygg av skräp ihopkomponerad teknik för att ta de inblandade igenom den ständiga jakt på bensin, vatten och andra naturtillgångar som det numera är stor efterfrågan på. Dessa jakter är väldigt episkt framställda. Ett trevligt element är att de onda har en hårdrocksgitarrist med sig som hela tiden kör trash metal solon på sin elgitarr för att ge ett mer hotfyllt intryck. Hårdrocksinfluensen ger ett härligt 80-tals intryck som även smittar av sig på Immortan Joes utseende. Denna karaktär som är filmens huvudskurk ser ut som en blandning mellan en He-Man karaktär och Iron Maidens maskot Eddie.

Filmen kan jag starkt rekommendera som en episk post-apokalyptisk saga med feministiska inslag. Det levereras actionscen efter actionscen i en fartfylld och stilistisk snygg takt som gör att man aldrig slumrar till under filmens 2 timmar långa speltid. Dock blir det inte så mycket dialog eller berättande om karaktärernas bakgrund. Det hinns inte med i filmens höga tempo. Så någon reboot ska man inte se den här filmen som. Den är mer en fristående fortsättning på de föregående tre filmerna.

Snyggt och sevärt blev det sammanfattningsvis. Man saknar bara Mel Gibson som med glimten i ögat gjorde en mer färgstark tystlåten karaktär än den Tom Hardy levererar denna gång. Synd dessutom att inte Gibson dök upp i en cameo roll. Men filmen "Mad Max" har få brister att klaga på. Det är i så fall möjligtvis brist på att stanna upp och förklara saker med en välskriven dialog som är filmens svaghet. Men det här var en introduktion av en redan berättad historia i en fortsättning. Så det med bristande dialog köper man. Men det behöver ju inte vara så i eventuella kommande uppföljare. Nu var det fartfyllt i Mad Max comeback på filmduken. Så nästa film kan vara lite mer långsamt berättad tycker jag.

Jag ger filmen "Mad Max: Fury Road" en fyra i betyg av fem möjliga.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/mad_max_fury_road/P132802

https://cdon.se/film/mad-max-fury-road-27966849

ROBIN WILLIAMS :
NÄR SKRATTEN HAR TYSTNAT

Natten till den 11:e augusti år 2014 så fick jag ett chockbesked. Någon skrev i meddelande i chatten på min Facebook att Robin Williams var död. Jag tänkte i min ensamhet att det måste ju vara Robbie Williams. Den forna pojkbandmedlemmen i Take That som levde ett hårt liv kryddat med alkohol och för mycket droger. När de där ödesdigra orden börjat att sjunka in fattade jag. Personen som skrev till mig är precis som jag filmfantast. Det kan bara vara, legenden, komikern och den väldigt varmhjärtade människan Robin Williams som hade gått bort på tok för tidigt. Mycket riktigt så var det tragiskt nog så. Han hade tagit sitt liv.

En period senare kom boken om hans liv. Den har jag nu läst som ett komplement till mitt filmsamlande. Jag har i denna stund som jag skriver denna bokrecension 49 dvd-filmer med denna gigantiskt underbara människa. Därav en gammal och en ny stå-upp show och tre säsonger av "Mork & Mindy". Den fjärde avslutande säsongen har jag beställt ifrån USA. Så den får jag också se inom kort. Det började med att jag bara hade filmerna "Hook" och "Nio Månader". Så de övriga 47 filmerna har jag köpt på senare tid efter hans död.

Det är fasansfullt känns det som att jag först nu börjar samla på hans filmer. Den här boken belyser just den punkten. Personligen har jag själv alltid sett upp till Robin Williams. Han har varit som en förebild för mig. Så jag saknar honom väldigt mycket. Men för att återgå till bokens tema så var det just bekräftelsebehovet och en kombination av sjukdom och diverse drogmissbruk som till slut ledde till det här hemska och tragiska slutet för Robin Williams.

Det var redan under 80-talet då Williams var en väldigt uppskattad stå-upp komiker som senare under samma era fick sitt genombrott med tv-serien "Mork & Mindy" som missbruk av alkohol och kokain började. På ett målande sätt beskrivs det hur han alltid när han arbetade som komiker på scen och i filmer var uppe i högvarv. Efter showerna eller inspelningarna så festade han och var uppe i högvarv som festens underhållare. Han behövde något lugnande helt enkelt.

Detta blev en ond cirkel och ett mönster. Han tog sig ur detta några gånger under sitt liv. Kokainet sägs det att han aldrig började med igen. Men supandet blev ett kall under hans svåra perioder. Han älskade att underhålla och få alla omkring honom att skratta. Han var bra på det och alltid lika fylld av energi. Men det kom som med alla komiker en period då han ville bli tagen på allvar. Bli bekräftad som en seriös skådespelare som såväl behärskar drama som komik. Den dagen kom med Oscarsnomineringar för bla filmerna "Döda Poeters Sällskap" och "Will Hunting". Då mådde han prima när han fick det där erkännandet med en Oscarsstatyett i handen.

Senare tog hans karriär en liten krokigare bana. Han fick bara en eller två typer av roller. Antingen komedier med lättköpta skratt eller independent filmer som ofta gick ut på att han spelade ett barn i vuxen mans kropp.

När Robin närmade sig 60-års åldern så började han att tvivla på sig själv. Det sägs att han söp en del och inte alls var den där energifyllda personen som vi är vana vid. Han var mer inbunden och tystlåten. Inte minst under perioden då han under slutet av sitt liv gjorde comeback i en ny tv-serie.

Boken "När Skratten Har Tystnat" fokuserar mest på vad som gick fel och inte jättemycket på de korta stabila perioderna i Robin Williams liv. Det skrev inte så mycket av det jag vill läsa om. Hur han var på inspelningarna. Inside storys ifrån skådespelarna om hur rolig han var mellan tagningarna och liknande. Dessutom kan jag inte rekommendera boken om man inte har sett alla filmer Robin Williams har medverkat i eftersom författaren till boken faktiskt spoilar slutet på många av filmerna och förutsätter att man har sett dem om man läser boken.

Men jag kan rekommendera boken "När Skratten Har Tystnat" som ett bra komplement om man vill veta lite om det som skett i Robins liv och i vilken ordning. Man får inga svar på varför han tog sitt liv eller detaljer kring hur det gick till. Men om man som jag har planerat att genom att titta på hans filmer försöka avläsa något där så kan man få veta lite om hur han mådde i de perioderna då filmerna spelades in och samt så kan man få tips på kommande filmer som inte hann släppas före hans död.

Det är en stor stjärna som släckts ifrån himlavalvet och tomrummet kommer aldrig att kunna fyllas igen. Den här boken kan inte heller ge bot på denna saknad. Men man kan med eget tänkande och en konstruktiv hjärna välja och vraka vad man vill tro på i boken. Den är baserad på intervjuer och research. Så den utger sig inte för att ge mer fakta än möjligtvis årtal. Allra helst hade jag velat läsa en bok skriven av någon anhörig eller ännu bättre av honom själv. Men det sistnämnda blir svårt. Läs den om ni vill. Jag höll i alla fall intresset uppe så länge jag läste boken och läste ut den ganska snabbt. Dock saknade jag ett förord av en amerikansk komiker. Babben Larsson kändes ju lite smått skumt att de valde till förordet. Billy Crystal eller Jim Carrey borde ha fått inleda boken istället. Men annars finns det inget att klaga på. En ganska omfattande och bra redogörelse av Mr. Williams liv levereras. Och efter denna läsning så har inte jag längre de där drömmarna om att bli komiker kvar.