TOP GUN: MAVERICK

Som Tom Cruise har fått vänta på att få ut sin uppföljare på 80-tals kultklassikern “Top Gun”. När den äntligen var klar och redo för sin stora sommarrelease så kom en pandemi och gjorde väntan på uppföljaren ännu längre. Men nu blev det slutligen dags för filmen “Top Gun: Maverick” att få sin storslagna entré på bioduken. Jag har varit och sett den och ska nu jag med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Efter mer än 30 års tjänstgöring som en av US Navy's bästa piloter, är Pete ”Maverick” Mitchell (Tom Cruise) där han hör hemma. En modig testpilot som ständigt tänjer på gränserna och undviker den befordran som skulle komma att hålla honom nere på marken istället för uppe i luften. När han tränar en grupp avgångselever från Top Gun för ett specialuppdrag som ingen pilot någonsin utfört tidigare, träffar Maverick löjtnant Bradley Bradshaw (Miles Teller), även kallad ”Rooster” som är sonen till Mavericks bortgångne vän, radar-officeren löjtnant Nick Bradshaw, även känd som ”Goose”. Med en osäker framtid framför sig, och hemsökt av spöken från det förflutna tvingas Maverick att konfrontera sina största fasor, vilket kulminerar i ett uppdrag som kräver den ultimata uppoffringen av de som blir utvalda till att utföra det.

När Tom Cruise kultklassikern “Top Gun” ifrån 1986 kom ut blev den en stor succé. Med sitt tidstypiska och mäktiga 80-tals soundtrack så nådde filmen stora framgångar. Den var ifrån den tid då Tom Cruise var en riktig posterboy som fick tjejerna att tråna efter honom då de låg i sina sängar och tittade längtansfullt med sina trånande blickar riktade på posters uppsatta på flickrumsväggen. 34 år senare så blev det slutligen en uppföljare som sköts upp ytterligare pga av Covid-19. Vad har vi då nu att förvänta oss undrar ni läsare. Kommer Tom Cruise att ta oss upp ibland molnen med sitt F-18 plan och hålla sig flygande hela filmen igenom?

Svaret är ja. I grund och botten känner vi igen allt ifrån tidigare. Tom Cruise legendariska och kaxiga karaktär Maverick är som vi minns honom ifrån första filmen. Ärrad är han förvisso pga av det förflutna vi fick ta del av i första filmen. Han förlorade sin vän i flygolycka som han under alla år ha gett sig själv skulden för. Han bor ensam på en gammal flyghangar och när han erbjuds jobb som lärare på det flygprogram där han själv blev en stridspilot så upptäcker han att det är sonen till den bortgångne vännen som nu ska gå samma utbildning som han själv. Han känner ett faderligt ansvar och vill rädda eleven ifrån att gå samma öde till mötes som Mavericks vän. Nytt blandas alltså med gammalt. På det stora hela är det nya karaktärer med anknytning till det förflutna som Maverick for möta, men historien upprepas. I filmens inledning ser vi Tom Cruise komma körande med sin motorcykel på en flyghangar till samma filmlåt som i första filmen. Mycket sådant är sig likt och porträttlikt återskapade situationer och scener ifrån originalfilmen finns med. Men för den sakens skull så spelar man inte ut det myntet helt. Man tar bara historien en nivå högre. Man låter det nya integrera med det gamla. Val Kilmer dyker trots sin strupcancer upp i sin ikoniska roll som Iceman. Bara en liten cameoroll. Men det är härligt att han medverkar i en känslostark scen. Lite utrymme för kärlek finns det även med i uppföljaren. Jennifer Connelly spelar Mavericks nya kärleksintresse som dyker upp i form en gammal bekantskap som vi tidigare inte har fått lära känna i originalfilmen efter vad jag kan minnas.

Så väl Tom Cruise som hans motspelare gör bra ifrån sig och ger filmen en helhet fylld av nostalgi och verklighetstrogna stridflygplanscener. Man spelar på strängarna som ger nostalgiker vad de vill ha utan låta den ådran dominera för mycket. Mycket av de mäktiga låtarna ifrån förr finns även med i filmen. Men denna gång får även Lady Gagas nya låt “Hold My Hand” som är specialskriven för filmen locka fram en mäktig känsla när filmen lider emot sitt slut. Jag kan bara säga att filmen starkt kan rekommenderas. Den tar oss till de skyar vi skämdes bort med under 80-talet. Men vi blir inte fast där ibland de invanda molnen. För filmen har nya element som tar oss ner till 2000-talet. Jag kan inte annat än ge den här filmen toppbetyg. 5/5 är mitt betyg till filmen “Top Gun: Maverick”.