DUNE

År 1984 regisserade regissören David Lynch filmen “Dune” som är en filmatisering av författaren Frank Herberts kultförklarade science fiction roman med samma namn. Sedan några år tillbaka har det sedan varit klart att regissören Denis Villeneuve skulle ta sig an romanen som har ett rykte om sig att vara stört omöjlig att filmatisera. På grund av coronapandemin har filmen skjutits upp kraftigt och regissören har verkligen kämpat för att det skulle bli just en biorelease av hans stora rymdepos. Det har nu skett och jag har varit och sett filmen och ska nu med min recension berätta om huruvida filmen levde upp till mina stora förväntningar eller ej. Men först lite om handlingen.

Paul Atreides (Timothée Chalamet), en briljant och talangfull ung man född med ett storslaget öde, måste resa till den farligaste planeten i universum för att säkra sin familjs och sitt folks framtid. När illasinnade krafter kastas in i en konflikt över tillgången på planetens mest värdefulla råvara. På planeten finns ett ämne med förmågan att låsa upp mänsklighetens fulla potential. De som påverkas av den råvaran är de som kan övervinna sina rädslor och därmed har en fortsatt överlevnad att räkna med.

Inför regissören Denis Villeneuves försök att göra film av författaren Frank Herberts bok så såg jag filmen “Dune” med samma namn i syftet att kunna jämföra filmerna. Vad jag inte hade räknat med var att jag skulle somna. En film som man somnar till ökar inte direkt oddsen att rebooten ska vara något att se. När jag vaknade och förstod att jag i princip hade sett filmens inledning och hade slutet kvar så var min slutsats att en rebootad film på lite över två och en halv timme skulle bli väldigt seg att uppleva på bio. Tilläggas bör att jag är ett stort fan av David Lynch och därav hade förväntningar på originalfilmen. Men jag var ändå nyfiken på vad som kunde göras av boken i modern tid då visuellt snyggare världar kan skapas med mer avancerad och dyr teknik. Vad som däremot blev en oro var att gigantiskt stora maskar skulle ha en central roll i handlingen. Jag har fobi för sådana djur och blev inte alls glad över deras medverkan. Men det visade sig vara en obefogad oro eftersom maskarna var ett hot som var centralt för planeten Atreides invånare. Men det var också ett hot som höll sig i bakgrunden. Fokuset riktades mer på planetens invånare och intrigerna dem emellan.

Det sparas inte direkt på krutet när Frank Herberts roman “Dune” blir film en andra gång. Filmen är som skapt för en större biopublik. Kända namn finns det även denna gång i rollistan. Inte minst det nya stjärnskottet Timothée Chalamet som gör huvudrollen som filmens hjälte Paul Atreides. Han bär verkligen upp filmen bra i både egna scener och där han möter motspelare som svenska Rebecca Ferguson, Oscar Isaac, Josh Brolin och Jason Momoa för att nämna några stora namn. Vår svenska stolthet Stellan Skarsgård dyker även upp i en skurkroll med väldigt motbjudande drag både utseende och personlighetsmässigt. Den rollen briljerar han i.

Visuellt blir det en vacker resa man tas på. Världen de har skapat på den ogästvänliga ökenplaneten är en fröjd för ögat. Det som utspelas där blir känslomässigt laddat och rullar på ganska långsamt. Fokuset är att berätta en historia utan att för mycket onödiga och korta scener ska hugga sönder helheten som fler filmer ska få möjligheten att utforska. Det är just ett rymdepos vi får tonsatt med Hans Zimmers mäktiga musik. Många spektakulära actionscener både på marken, i luften eller i flykt ifrån sandmaskar bjuds det på. Det är inte svårt att ana att George Lucas en gång inspirerades av boken “Dune” då han hittade på världen i Star Wars filmerna. Men den här historien är mer konstnärlig och riktad till en vuxen publik. Det handlar om stridigheter mellan två besökande släkten som slåss om planetens tillgångar medan det mer fridfulla sandfolket inte vill exploatera planetens tillgångar. Detta för tankarna lite åt hur vi överanvänder planeten jordens tillgångar och krigar om dem.

När man sammanfattar det man har upplevt så är det en finstämd historia där karaktärerna är drivande. Historien hackas inte sönder av att man ska få för mycket action utan att världen som filmen utspelar sig i ska få en stilfull förklaring. Om man gillar mastodontfilmer och rymdepos i det här stora måttet så är det här filmen man ska se. Regissören Denis Villeneuve har tidigare utforskat scifi genren i filmer som “Arrival” och “Blade Runner 2049”. Även då lyckades han. Så tänk er något storslaget som “Star Wars”, “Interstellar” och en mix med influenser av den stämning som regissören Denis Villeneuve byggde upp i filmen “Arrival”. Man får också ha ett överseende med ett långsamt och trevande filmberättande. Med allt detta i en vacker kombination så skapas filmpoesi som är värt högsta möjliga betyg och ska upplevas på bio. 5 av 5 är mitt betyg till filmen “Dune”.