THE INVISIBLE MAN

När filmen “The Mummy” med Tom Cruise i en av huvudrollerna för något år sedan startade upp en ny franchise som skulle kallas för “Dark Universe” och ta sig an filmer om våra mest ikonsika filmmonster så blev det flopp redan under premiärhelgen. Filmen om “Den Osynlige Mannen” stod näst på tur att vävas samman med den stjärnspäckade mumien-filmen, men trots både Tom Cruise och Russell Crowe i rollistan så blev det inte succé och ingen ville fortsätta franchisen om det inte skulle satsas på filmer med mer okända och oetablerade namn. Poster boy för den kommande filmen “The Invisible Man” filmen var ingen mindre än Johnny Depp. Och kort därefter hade de tänkt följa upp den eventuella succén med filmen “Bride of Frankenstein” som skulle ha Angelina Jolie i titelrollen. Men filmen “The Mummy” floppade som sagt och det förändrade allt. Det fick tänkas om och nu finns en annan version av filmen med en ganska anonym skådis i titelrollen och “The Handmaid's Tale” skådisen Elisabeth Moss som filmens leading lady. Den filmen har nu haft premiär och jag har varit och sett den. Om filmen “The Invisible Man” levde upp till förväntningarna utan Johnny Depp i huvudrollen ska jag nu utreda med denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.

Fast i ett våldsamt och kontrollerande förhållande med en rik och briljant forskare, flyr Cecilia Kass (Elisabeth Moss) en mörk natt och håller sig gömd med hjälp av sin syster (Harriet Dyer), deras barndomsvän (Aldis Hodge) och hans tonårsdotter (Storm Reid). Men när Cecilias våldsamma ex (Oliver Jackson-Cohen) begår självmord och lämnar henne med en generös del av sin stora förmögenhet börjar hon misstänka att hans självmord var fejkat. När en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar de personer hon älskar mest, börjar Cecilia ifrågasätta sitt förnuft samtidigt som hon desperat försöker bevisa att hon verkligen blir jagad av någon som ingen kan se.

Jag har inte sett den svartvita originalfilmen, den svartvita “The Mummy” eller för den delen någon av “Dark Universe” svartvita orignalfilmer. Jag har därmed ingen relation till originalfilmen och kan därmed inte göra någon jämförelse. Jag har bara sett 90-tals versionen med Chevy Chase i titelrollen som jag tyckte var ganska underhållande för att den satte en mer komisk prägel på storyn. Dessutom hade jag på den tiden en liten crush på Chevy Chase motspelerska Daryl Hannah och gillade “Jurassic Park” skådisen Sam Neill som spelade skurken som ville komma åt den osynlige mannens förmåga. Floppen för den Tom Cruise ledda filmen “The Mummy” bekom inte mig det minsta. Jag tyckte inte filmen var superbra, men jag tyckte att den hade en intressant vinkling att mumien i den filmen var en kvinna. Jag ville mest glömma bort den filmen men ville ändå se en “The Invisible Man” film med Johnny Depp i den ikoniska rollen för att jag är ett stort fan av just Johnny Depp. Och den Angelina Jolie ledda “Bride of Frankenstein” filmen såg jag mer fram emot. Så med detta i bagaget satte jag mig i biostolen utan att veta så mycket om den slutgiltiga versionen av filmen som jag skulle få se. Trailern var väldigt hemlighetsfull och lämnade mycket åt fantasin för biobesökaren.

Hur blev då slutprodukten undrar ni? Det ska jag nu ge svar på. Det är en mycket mörk historia vi får ta del av. Den onsylige mannen blir mer en bikaraktär. Han är en våldsam hustrumisshandlare som Elisabeth Moss huvudkaraktär flyr ifrån. Då hon precis har börjat accepterat att hennes farlige make kanske faktiskt är död så börjar hon ana bevis på att han kanske bara har iscensatt sin egen död. Givetvis har hon rätt. Maken har uppfunnit en slags dräkt som gör honom osynlig och kan ge honom möljighet forstätta med sitt våldsamma stalkande av sin numera inte fullt så stabila änka. Omgivningen börjar med tiden att tro att Cecilia Kass (Elisabeth Moss) verkligen håller på att bli galen. Det ligger därför på Moss karaktärs fortsatta öde att bevsia motsatsen. Detta är vad som summerar det vi har att vänta. En mörk psykologisk thriller med skräckinfluenser. I mångt och mycket bygger filmen på scener där Elisabeth Moss får briljera genom att spela emot någon som inte syns. Det är hennes scener där hon hemsöks av en make som hon inte kan se som gör filmen spännande. Att få se henne bli så pysiskt nebruten att man nästa tror som hennes omgivningen att hon är galen på riktigt. Men man förstår att det är något skumt i görningen och att det är Elisabeth Moss karaktär som är hjältinnan.

Sammantfattningsvis med facit i hand så tycker jag att den här filmen blev lyckad. Jag tror inte att den här versionen hade blivit sämre med Johnny Depp som den osynlige mannen. Den karaktären har inte så mycket fokus. Det är först framåt slutet som man får se scener där skådisen som spelar den osynlige mannen visar sitt ansikte. Så om Depp hade fått det lilla fokuset hade bara gjort att jag hade älskat filmen ännu mer. Men det är en spännande resa in i en kvinnas psyke och om att samla de sista krafter hon har för att göra upp med sitt förflutna. Så en stark 3:a av 5 möjliga är mitt slutbetyg till filmen “The Invisible Man” som kunde ha blivit bättre med Johnny Depp iklädd en osynlighetsdräkt.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/invisible_man/P167844

MIN PAPPA MARIANNE

Filmen “Min Pappa Marianne” har varit lite av en snackis. Ska den bli favoriten för Guldbaggegalan 2021? Har den vad som krävs? Jag har sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte utefter de tankar och förutspådda åsikter jag har haft inför filmen. Men först lite om handlingen.

Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna (Hedda Stiernstedt), 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa (Rolf Lassgård), prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som varken kände sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde.

Om det heter han, hon, honom, henne? Ja, det är något svenska folket kan diskutera i oändlighet. Det blir förvirrande för deras hjärnor när det tillkommer ytterligare ett ord som i den diskussionen är “hen”. Vissa har även kommit på att det är det engelska ordet för “höna”. Själv lever jag med åsikten att könstillhörighet inte är något som definierar den person vi vill vara eller är. Filmen “Min Pappa Marianne” försöker att vara en tegelsten i denna märkligt okompletta tegelvägg som alldrig tycks bli färdigmurad. Lite humor finns i en lagom portion mest för att lätta upp stämningen i en annas mörk historia där identitet på ett väldigt svenskt sätt ifrågasätts. Trailern inför filmen gav därmed intryck av att filmen är helt åt familjekomedihållet. Så är verkligen inte fallet. Visst finns det många stunder då biopubliken faller ut i skratt. Men i nästa stund sätter de nästan skrattet i halsen för att humorn kretsar kring obekväma situtioner som skapas då en man med en etablerad roll i samhället som präst bestämmer sig för att bejaka sitt liv fullt ut genom att klä sig i kvinnokläder. “Jaha, pappa gillar kvinnokläder och vill kalla sig för Marianne. Det går ju bra så länge han gör det inom hemmets murar och inte låter samhället se honom i kvinnokläder. Då tror de att det rör sig om en 60-års kris. Det kan räcka med att han rakar sig. Mer behöver inte utomstående folk få veta”. Det stannar inte där. För sin chef inom kyrkan berättar Lasse som Rolf Lassgårds karaktär heter om Marianne. Hans chef uppmuntrar honom att leva ut sin dröm. Hela familjen vill behålla den trygga fasaden och vill att allt ska vara som vanligt. Framförallt dottern Hanna som är briljant spelad av “Vår tid är nu”-stjärnan Hedda Stjernstedt har svårt att se sin älskade pappa Lasse som pappa Marianne. Tidigare har hon anförtrott känslor och svårgiheter i livet för honom. När sedan journalistkollegan Aisha spelad av Nour El-Refai uppmuntrar Hanna till att bejaka sin fars nya identitet genom att intervjua honom så är Hanna till en början negativ och slår bakut. Hon vill ha sin gamla pappa tillbaka. Det är grunden för den här filmen. Hannas bror som är lite av filmens slacker försöker att uppmuntra Hanna till att acceptera Marianne även om han själv har lite svårt för det. Lena Endre som spelar mamman Eva är aldirg tveksam till Lasses intresse för en ny identitet, men vill att han ska ta det långsamt.

Filmen “Min Pappa Marianne” klarar balansgången utmärkt mellan drama och komedi. Resultatet blir en feelgood movie om att strunta i samhällets normer. Samtidigt säger Rolf Lassgårds karaktär att livet är för kort för att inte levas fullt ut. Hade Gud velat att man inte skulle leva sitt liv fullt ut så hade han inte skapat de här situationerna. Jag kan bara säga att för mig gick den här filmen rakt in i mitt hjärta och jag hoppas att fler filmer som utforskar den här typen av utsatta personers identitetskriser borde göras. Det skulle få den där annars ganska gråa och intetsägande tegelstensväggen att skimra i alla regnbågens färger. För vi vill ju ha ett Sverige som inte accepterar alla trots deras alla olikheter. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Min Pappa Marianne”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/min_pappa_marianne/P167772

SONIC THE HEDGEHOG

Efter en försenad release pga av spelnördars missnöje med designen av Segas ikoniska karaktär Sonic så har nu filmen med Jim Carrey i ledningen som den minst lika ikoniska skurken Dr. Robotnik nu äntligen haft premiär. Jag har nu sett filmen på bio. Om all olidlig väntan gav ett bättre resultat ska jag nu utreda med denna recension. Men först lite om handlingen.

Sonic (Ben Schwartz) försöker att hantera det märkliga livet på jorden tillsammans med sin nyfunna, mänskliga bästa vän Tom Wachowski (James Marsden). Sonic och Tom samarbetar för att försöka stoppa den skurkaktiga Dr Robotnik (Jim Carrey) från att fånga Sonic och använda sina enorma krafter för att ta över världen.

Som ett svuret Jim Carrey fan så var den här filmen ett måste för mig. Jag har spelat spelet “Sonic The Hedgehog” under unga år. Mitt största intryck utövar de fantasifulla bakgrundsmiljöerna var att den blåa igelkotten Sonics övernaturligt snabba hastighet gjorde att man dog eller tappade de ringar man precis hade samlat ihop. Spelet blev därmed ofta mer en frustration än en upplevelse. Sonic som karaktär var ganska intesägande eftersom han inte sa något. Han stod bara otåligt och stampade i marken om man inte hade rört sin spelkontroll på ett tag. Hans nemesis Dr. Robotnik var det ungefär sanma sak med. Så när jag hörde att spelet skulle bli film så kände jag att karaktärerna var ganska fria för tolkning. En första trailer kom och det blev en viral hysteri kring Sonics utseende vilket försenade releasen då filmskaparna ville göra om och göra rätt så att fansen skulle bli nöjda. Och det har de blivit överlag efter vad jag har kunnat utläsa. Jag blev också nöjd med hur han såg ut även om jag tyckte att det var lite onödigt att försena premiären pga konstnärlig frihet. När det kommer till Jim Carreys tolkning av Dr. Robotnik så är karaktärens klotrunda utseende ignorerat vilket jag tycker är bra för att det ger karaktären ett mer realistiskt utseende och enligt Jim Carreys egna ord så är det en karaktär under evolution. Därmed så kan mycket hända med karaktären i en framida uppföljare som man nog kan räkna med. Det är just Jim Carrey som inte helt otippat stjäl showen med en lagom portion av det överspel som han gjort sig känd för. Carreys galenskap och karaktärens överintelligens och maktlystenhet visar sig bli en mycket bra kombination som ger filmen sin prägel då äntligen Dr. Robotnik får sin speltid.

Som det Jim Carrey fan jag är så är det oundvikligt att jag sitter i biostolen och vrider på mig innan Dr. Robotnik gör entré. Datoranimierade figurer är egentligen inte min grej. Men för omväxlings skull så är faktiskt Sonic väldigt snyggt skapad och det ser hyfsat realistiskt ut med honom inklippt i såväl våran värld som på Sonics hemplanet. En eloge bör även Ben Schwartz ha som med sin röst ger liv åt Sonic och ger honom en humoristisk och samtidigt ömsint gestalning. “X-Men”-stjärnan James Marsden funkar också bra som sidekick till Sonic i deras något udda duo som man får följa i typ halva filmen.

Karaktärerna är förvånansvärt välskrivna och får den karisma de kräver. Sonic känns som identisk med hur man upplever honom i spelet och med Dr. Robotnik känns det bra att filmskaparen har lyckats vara lite fritänkande. Storyn över lag bjuder kanske inte på så mycket överraskningar. Den känns som en bana i tv-spelet. Det hela går med andra ord ut mest på att Sonic som är snabbare än ljusets hastighet jagas av Dr. Robotnik. Men det är också en fin historia med ett budskap om att även en udda figur kan hitta sin plats i vår värld och slippa känna ensamhet. Samt att vänskap är något viktigt som är värt att kämpa för.

Filmen “Sonic The Hedgehog” är sammanfattningsvis en ibland sockersöt familjefilm med små inslag av en mörkare vuxen ton. “Sonics” hemplanet speciellt är väldigt vackert visuellt utformad och ser precis ut som i spelen fast med ett stänk av realism och övergången till vår egna värld funkar perfekt. Filmen kan roa spelnördar och Jim Carrey fans så väl som vanliga biobesökare i alla åldrar. “Sonic The Hedgehog” får en stark 4 av 5 möjliga i betyg av mig pga att den vågar ta risker och vara fantasifullt kreativ i sin utformning.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/sonic_the_hedgehog/P167740

BIRDS OF PREY AND THE FANTABULOUS EMANCIPATION OF ONE HARLEY QUINN

För fyra år sedan hade den hypade filmen “Suicide Squad” premiär på bio. Den blev en rejäl flopp, men karaktären Harley Quinn blev omåttligt populär och har nu fått sin egen film med den långa titeln “Birds of Prey And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn”. Den filmen har jag varit och sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

När Gothams mest ökänt narcissistiska skurk, Roman Sionis (Ewan McGregor), ställer in siktet på en ung tjej vid namn Cass (Ella Jay Basco) så vänds hela stan upp och ner i jakten. Harleys vägar strålar samman med Huntress (Mary Elizabeth Winstead), Black Canary (Jurnee Smollett-Bell) och Montoya (Rosie Perez), och den osannolika kvartetten har inget annat val än att samarbeta för att sänka Roman.

“Suicide Squad” som är den här filmens föregångare var lite av en besvikelse. Framförallt fick man för lite av Jared Letos Joker som bara dök upp i ett fåtal scener och filmen var allmänt långtråkig för att det lades för lång tid på att berätta om varje karaktäres bakgrund. Men en av de få saker som gjorde “Suicide Squad” lite sevärd var Margot Robbies gestaltning av karaktären Harley Quinn. Nu när hon har fått sin egen film så var mina förväntningar höga och det visade sig att de var befogade. Eftersom Harley Quinn fick sin introduktion i “Suicide Squad” så behövdes ingen direkt presentation av karaktären och därmed kunde filmens händelseförlopp sätta igång snabbare. Margot Robbie gestaltar även denna gång karaktären mycket bra och man märker verkligen hur mycket hon älskar att spela Harley Quinn. Det är Robbie som är filmens stora sjärna och hon får verkligen skina i denna psykedeliska, färgsprakande och mycket underhållande film. Hennes motspelerskor Jurnee Smollett-Bell, Rosie Perez och Mary Elizabeth Winstead funkar bra som hennes sidekicks i Bird of Prey gänget och Ewan McGregors gestaltande av skurken Roman Sionis gör han med bravur.

Filmens story består av en ganska tunn intrig som inte är så direkt kreativ eller fantasifull. Men det är inget man direkt hänger upp sig på eftersom den tunna intrigen är starkt kryddad med intressanta karaktärer och en hel del humor och svärta i en fungerande balans. Filmen “Birds of Prey” påminner mycket om “Deadpool” filmerna i tonen men är mycket mer färggladare och mer fylld av kvinnliga karaktärer vilket är trevligt i en annars ganska mansdomineriad genre som superhjältefilmer.

Jag kan starkt rekommendera filmen “Birds of Prey And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn” om man fill se något annorlunda inom superhjältegenren och filmen är helt klart en av de bättre filmerna som DC Comics har levererat. Ett riktigt bra soundtrack är filmen fylld med också och en mycket charmig Margot Robbie i titelrollen. En fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Birds of Prey And the Fantabulous Emancipation of One Harley Quinn”.

https://www.discshop.se/filmer/dvd/birds_of_prey/P167555