FURIOSA : A MAD MAX SAGA

Succéfilmen "Mad Max: Fury Road" har nu fått sin efterlängtade prequel som tar vid innan händelserna i det massiva mastodontäventyret. Denna del har fått fått titeln “Furiosa: A Mad Max Saga” och jag har med höga förväntningar varit och sett den på den på bio. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte, men först lite om handlingen.

Unga Furiosa (Alyla Browne) rycks bort från "Många mödrars gröna plats" och faller i händerna på ett motorcykelgäng ledd av krigsherren Dementus (Chris Hemsworth). De sveper genom ödemarken och stöter på citadellet som leds av Immortan Joe (Lachy Hulme). Medan de två tyrannerna krigar om dominans måste en något äldre Furiosa (Anya Taylor-Joy) överleva många prövningar medan hon försöker ta sig tillbaka hem.

År 2015 fick vi återigen kastas in i det postapokalyptiska ödeland som regissören George Miller skapade redan 1979 med sin första Mad Max film som sedan fick två till uppföljare med Mel Gibson i titelrollen. Filmen ifrån 2015 hette “Mad Max: Fury Road” och kastade oss in i en fortsättning av franchisen där den kvinnliga karaktären Furiosa (Charlize Theron) stal showen. Nu har den karaktären fått sin egen film som utspelas sig innan “Mad Max: Fury Road” och berättar hennes historia.

När vi denna gång får ett besök i en dyster framtidsvärld så tar filmen sig tid att berätta Furiosas historia. Vi får följa henne redan som liten då hon spelas av Alyla Browne. I ett högt tempo får vi sedan lära känna den minst sagt färgstarka skurken Dementus som spelas av Marvel-stjärnan Chris Hemsworth och hur den till en början karismatiska skurkens fartfyllda vägar korrsar de Furiousa tar sig fram på. Där någonstans halvvägs in i filmen finns en övergång där Anya Taylor-Joy tar över titelrollen. Hennes stora ögon och intensiva blick uttrycker allt det som inte sägs i ord. Därav behövs inte så mycket dialog för att ge uttryck för karaktärens djupt begravda känslor. Dialogen står Chris Hemsworth mer för och hans karkatär får också tid att växa fram. Det är på den fronten regissören George Miller verkligen har lyckats. Han låter sina karaktärer få många lager som det tar tid innan vi lite lätt får kika innanför.

Detta utesluter inte att vi får det vi förövrigt förväntar oss. Ett oljedoftande actionäventyr med häftiga fordon som kastar sig fram i postapokalyptiska ökenlandskap. Det blir så bra som man hoppas på. Ett spektakel får vi utan dess like där det är såväl visuellt vackert som leverans av storslagna miljöer och snygga klippningar. Det är nästan till och med bättre än förra gången då vi fick ta del av den här världen. Hur det slutar har vi redan fått berättat i “Mad Max: Fury Road”, men nu är suget efter hur historien ska fortsätta efter “Fury Road” något man suktar efter. Jag kan inte annat än att ge detta smarta och actionfyllda äventyr en stark fyra av fem möjliga i betyg.

KINGDOM OF THE PLANET OF THE APES

Den lyckade “Planet of the Apes” trilogin har nu fått en fortsättning i form av filmen “Kingdom of the Planet of the Apes”. Den har jag varit och sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

"Kingdom of the Planet of the Apes" är en ny film i den episka "Planet of the Apes" filmserien och utspelar sig många år efter Caesars storhetstid. Flera apsamhällen har vuxit fram sedan Caesar förde dem till en oas, medan människor har fördrivits. Vissa apgrupper har aldrig hört talas om Caesar, medan andra har förvrängt hans lära för att bygga sina egna imperier. Den unga apan Noah ger sig ut på en resa för att finna frihet efter att hans klan tillfångatagits av apledaren Proximus Ceasar för att använda dem som slavar i jakten på mänsklig teknik. Noa börjar ifrågasätta apornas existens när han träffar en ung kvinna som visar sig ha hemligheter om mänsklig teknik. Hon blir nyckeln till vad Proximus Caesar letar efter.

De senaste ”Planet of The Apes”-filmerna med Andy Serkis som apan Caesar var de bästa och därmed svåra att toppa. Dessutom tar den här nya filmen vid 300 år efter händelserna i den briljanta trilogin. Detta innebär att karaktärerna ifrån de filmerna inte är vid liv längre och kan dyka upp i den här fjärde delen av franchisen. Därav var inte mina förväntningar så stora på att de skulle kunna göra en intressant fortsättning som håller samma klass som de föregående filmerna. Men min oro för detta visade sig vara mycket obefogad. En intressant historia levereras där Caesars arv förs vidare i form av legender och myter. Vissa i den nya generationen av apor har inte hört talas om honom och andra har förvrängt hans ord och använder dem i felaktiga syften. På den vägen är det när vi får möta den unga apan Noah (Owen Teague) som ger sig ut på en resa för att rädda sin stam då det längs vägen visar sig att framtiden för både apor och människor ligger i hans händer. Den historien funkar bra för att hålla intresset vid liv i denna nästan 3 och halv timme långa film.

Jag blev verkligen positivt överraskad av “Kingdom of the Planet of the Apes” som är en mycket värdig fortsättning på den trilogi som satte ribban högt och saknaden av karaktärerna ifrån de föregående filmerna blir inte så stor eftersom de nya karaktärerna blir minst lika intressanta. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Kingdom of the Planet of the Apes” och nu är nyfikenheten väckt inför hur de ska fortsätta det hela i en kommande “Planet of the Apes” film.

STORMSKÄRS MAJA

Jag såg en trailer när jag var på ett föregående biobesök. Det jag fick intrycket av i trailern var en visuellt vacker svensk film i skärgårdsmiljö. Filmen var “Stormskärs Maja” som har en litterär förlaga och har blivit film på nytt. Jag blev verkligen nyfiken på filmen och har nu varit och sett den på bio. Jag ska därmed nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

"Stormskärs Maja" är en gripande berättelse om en stark kvinna och de utmaningar hon möter på en stormig ö. Filmen är baserad på Anni Blomqvists roman med samma namn och utspelar sig i den åländska skärgården på 1800-talet. Den 17-åriga Maja (Amanda Jansson) gifter sig mot sin vilja med fiskaren Janne (Linus Troedsson). Hennes liv på Stormskäret är fyllt av utmaningar och motgångar. Som fiskarhustru måste hon klara sig ensam med att ta hand om familjen när hennes man är till sjöss och borta under långa tider. Maja blir dock en viljestark och självständig kvinna som inte är rädd för att ta ansvar och klara sig i den karga skärgården. Mellan Maja och Janne uppstår starka band, och med tiden fördjupas deras kärlek till varandra. Janne stöttar sin hustrus strävanden och inser att de gemensamma ansträngningarna samt att leva på lika villkor gör familjen stark. "Stormskärs Maja" är en berättelse om vilja, styrka och kärlek.

Filmen “Stormskärs Maja” är verkligen en så visuellt slående film som jag hade hoppats på. Det är också en känslomässigt gripande historia om drömmar, kärlek, familj och om att våga välja ett leva sitt liv på sitt eget sätt. De vackra skärgårdsmiljöerna ifrån finska Åland är väldigt vackra och på ett naturromantiserande sätt hittar kameran all dess skönhet. Långa kameraåkningar i tångbevuxna landskap på havsbotten, närbilder på djur såsom fåglar och rävar är något som verkligen lyfter fram naturens skönhet i denna film. Men det är filmens huvudkaraktär som är spännande att få följa. Huvudkaraktären är Maja som vid 17 års ålder gifts bort till ett äktenskap med den blyge fiskaren Janne. Med viss tveksamhet och rädsla går hon med detta äktenskap med allt vad det innebär och kort därefter börjar kärlek att växa fram.

Majas trevande resa är spännande att följa. Att få se den blyga flickan blomma ut och öppna sig. Bli stark och självständig ute på stormskäret med alla de motgångar hon ibland får möta ensam. Allt detta är en fröjd att följa. Maja spelas av “Den Tunna Blå Linjen” stjärnan Amanda Jansson som gör ett enastående kvinnoporträtt då hon gör sin första stora huvudroll i en långfilm. Kemin tillsammans med motspelaren Linus Troedsson är en ingrediens som ger näring åt hela filmen. Att få uppleva deras fina, sköra och äkta kärlek ger en tårdrypande upplevelse emellanåt.

Det här är en visuellt vacker film som hyllar samspelet med naturen och samtidigt ger oss ett kvinnoporträtt som visar kurrage och mod. Kärlek, sorg och det som hör sådana här episka draman till bjuds det på i stora proportioner.

Filmen upplevs bäst på bio där upplevelsen blir mer fullkomlig. Speltiden är inte långt ifrån 3 timmar, men det blir aldrig tråkigt. Jag har inte läst Anni Blomqvists roman som filmen är baserad på, men som film tyckte jag väldigt mycket om “Stormskärs Maja”. Så mitt betyg är 5/5.