SONG SUNG BLUE

Bioåret 2025 har nu nått sitt slut. Jag avslutade året med musikfilmen “Song Sung Blue” där man får se Hugh Jackman och Kate Hudson brista ut i sång tillsammans. Vad jag tyckte ska jag strax berätta. Men först lite kort om handlingen.

Baserad på en sann historia om två hårt kämpande musiker som bildar ett Neil Diamond-hyllningsband och bevisar att det aldrig är för sent att finna kärleken och följa sina drömmar.

När jag satte mig i biosalongen för att se filmen “Song Sung Blue” så hade jag i princip inga förkunskaper. Jag tänkte bara att en sjungande Hugh Jackman har varit ett fungerande koncept i både “Les Misérables” och “The Greatest Showman”. Så min spontana tanke var att det kunde bli bra en gång till. På den fronten hade jag rätt. Men jag visste som sagt inte så mycket om filmen mer att den var baserad på en sann historia. Den sanna historien har tydligen berättats i någon dokumentär ifrån 2008 som jag inte tagit del av. Med andra ord var det rätt skönt att bara sätta sig i biosalongen för sista gången detta år utan att ha några som helst förväntningar på vad det var man skulle få se. Jag hade rätt i en sak. Hugh Jackman levererade sångmässigt denna gång också. Det enda problemet rent musikaliskt var att jag inte hade superkoll på Neil Diamonds låtskatt. Så där av kunde inte jag relatera till musiken. Men historien tyckte jag var väldigt fin om ett kärlekspar som möts och förenas i musiken och därmed bygger upp en familj tillsammans och knyter strarka band. Kemin mellan Hugh Jackman och Kate Hudson är dessutom på topp filmen igenom och de spelar så bra att man nästan tror på riktigt att de även privat är ett kärlekspar.

Filmen har marknadsförts som en feelgood movie. Den beskrivningen stämmer bra. Men det finns också väldigt mycket sorgligt i filmen i form av de svårigheter paret råkar ut för. I filmens andra akt så råkar Kate Hudsons karaktär ut för en tragedi som är nära att rasera allt. Men det är som sagt en feelgood movie och temat blir att musiken ska ta sig igenom även de svåraste stunderna i livet och skapa glädje. Detta budskap tycker jag att filmen “Song Sung Blue” lyckas förmedla. Det blir kanske inte den magi jag upplevde i de tidgare filmerna som Hugh Jackman har visat sina musikaliska färdigheter i. Men det hänger mer på att mina Neil Diamond kunskaper är bristfälliga. Musikaliskt gillade jag i alla fall Hudson och Jackman fick samma utrymme musikaliskt så det inte bara vara en av dem som stal showen.

Så i det stora hela fick det här filmåret ett bra avslut. Min nyfikenhet kring den riktiga musikduon som inspirerat till denna film har blivit väckt. Så jag vill veta mer om dem båda genom att se dokumentären som är bakgrundsmaterialet. Det är själva målet med den här typen av film. Så jag tycker därmed att de har lyckats leverera en bra feelgood i musikens tecken som väcker intresset mer för personerna filmen handlade om. 4/5 är mitt betyg till filmen “Song Sung Blue”.

ANACONDA

En film med samma namn som en gammal bortglömd och sjukt dålig 90-talsfilm. Samt Jack Black och Paul Rudd i huvudroller. En komedi som inte är en reboot är upplägget i “Anaconda” som jag varit på bio och sett. Jag ska med denna recension försöka reda ut vad jag tycker om detta smått utflippade koncept. Men först lite om handlingen.

Doug (Jack Black) och Griff (Paul Rudd) har varit bästa vänner sedan de var små och har alltid drömt om att göra en ny version av sin absoluta favoritfilm, "Anaconda". När en medelålderskris får dem att äntligen göra slag i saken, beger de sig långt in i Amazonas för att börja filma. Men det blir allvar när en verklig jättelik anakonda dyker upp och förvandlar deras komiskt kaotiska filminspelning till en livsfarlig situation. Filmen som de är dödssugna på att göra kanske faktiskt kostar dem livet.

Vad man får om man trycker in Jack Black och Paul Rudd i samma film och det ska skämtas kring en jätteorm ute i djungeln känns väl på pappret ganska förutsägbart. En enmanshow där Jack Black stjäl allt fokus i ett tidigare beprövat koncept. Det är vad man gissar på att man ska få. Och helt ute och cyklade var man inte med det antagandet. Det som dock överraskar lite är att det faktiskt i detta fall är Paul Rudd som släpps fram mer och dominerar humoristiskt. Jack Blacks karaktär är den mer jordnära personen som försöker att styra upp det hela. Det var riktigt otippat. Men utöver denna komikerduo så släpps de övriga i gänget fram också. Speciellt Steve Zahn har några minnesvärda scener som tankarna dras tillbaka till efter filmens slut. “Pirates of the Caribbean” skådespelerskan Thandiwe Newton känns dessutom trevligt att få återse i denna film även om humorn i "Anaconda" fördelas lite väl mycket till männen i castingen.

Där har vi lite grundupplägget för den här filmen. Men något bör tilläggas. Det här är ingen vanlig reboot. Det är en film om två nördar som vill göra en egen version av en skräpfilm ifrån sent 90-tal som har påverkat dem. På så vis befinner man sig i en filmvärld där originalfilmen existerar och omnämns som ett mästerverk som är i stort behov av en reboot. Det var just detta upplägg som lockade mig till biografen. Inför mitt biobesök tittade jag på den rent värdelösa originalfilmen som i sig var ett skämt. Så det nya äventyret blev därmed väldigt underhållande då man hade den andra skräpfilmen färskt i minnet. Extra krydda gav det också att ha sett originalfilmen då skådisar ifrån den dök upp i underhållande cameoroller som sig själva. Vilka det var som dök upp vill jag bevara som en överraskning. Själva konceptet i sig att göra en historia i en film om en film är inte så unik. Inte heller att leverera skådisar ifrån den gamla filmen som sig själva. Men man blir faktiskt underhållen av detta på tok för återupprepade koncept. Jag tyckte att hela gänget man fick följa underhöll. De hittade ett kul sätt att med kärlek driva med originalfilmen och göra något eget av den. Samt bjöds det som alltid med Jack Blacks involvering på kul musikalisk underhållning. "Dawson's Creek" ledmotivet ”I Don't Want to Wait” av sångerskan Paula Cole ger Jack Black en oväntat ny kul innebörd.

Så sammanfattningsvis så är det som förväntat inget mästerverk man får uppleva. Men alla involverade i filmen “Anaconda” gör det de ska med små medel för att utbringa en hyfsat underhållande komedi. Och det lyckas de med. Så betyget 3/5 tycker jag att filmen “Anaconda” kan vara värd. Man fick ju faktiskt skratta en hel del.

REGNMANNEN

Jonas Karlssons bok “Regnmannen” har blivit film med Robert Gustafsson och Jonas Karlsson själv i huvudrollerna. Jag har varit och sett filmen på bio och ska med denna recension redogöra vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Den buttre Ingmar (Robert Gustafsson) lever ett inrutat liv i en liten småländsk by. Hans hustru (Pia Halvorsen) gick bort för några år sedan och han har börjat tappa relationen till sin dotter Erika (Emelia Sallhag). Det enda han har kvar är den irriterande, frånskilde grannen Burman (Jonas Karlsson) och hustruns rosor, som egentligen är det enda han bryr sig om att vårda. Till råga på allt är det den varmaste och torraste sommaren i mannaminne. Alla väntar på regnet som aldrig verkar komma. Men genom vad som kanske är ett underverk, kanske bara ren slump, får Ingmar äntligen spela huvudrollen i något som kommer att förändra inte bara hans liv, utan hela byns tillvaro eller, ja, kanske rent av hela världen.

Inför den här filmen läste jag Jonas Karlsson bok som är förlagan. Det var en fin liten historia om en bitter man som har förlorat sin fru i cancer. Därefter har han levt i sin egen värld avskärmad ifrån andra och det som varit hans fokus sedan fruns död har varit att hålla liv i hennes rosenträdgård och på så sätt låta henne leva vidare. Parallellt med detta så har han en komplicerad relation till sin son. Det är själva ramupplägget. Sedan kryddas boken med lite magi i form av en gammal kran i den bittre mannen Ingmars trädgård som han upptäcker att han kan styra regnet med. Det ramupplägget följer även filmen om man bortser ifrån att Ingmars son Erik istället har blivit en dotter med namnet Erika. Men den lilla detaljen är inget som har så stor betydelse. Det känns bara som naturlig utveckling av en historia som annars är väldigt fylld av gubbar. Så filmen funkar väldigt bra som en återgivning av den historia man får ta del av i boken. Jag gillar även upplägget att Robert Gustafsson inte är den självklara personen som står för filmens komik. Det där är ju hans naturliga element. Så det är mer spännande att se honom i sådana här karatärer som är lite mer avtrubbade och visar mer en avskalad personlighet. Den komik som uppstår föds mer ur de situtioner som Ingmar hamnar i. Samt har Jonas Karlsson fått mer ta över komikstafettpinnen och gör en rolig granne med bred småländsk dialekt. Så det finns i viss mån komik i den här historien. Men den lagom utportionerade komik som finns balanseras upp mycket med en finstämtd historia om sorg, hur man går vidare och hittar tillbaks till sina när och kära.

Sammanfattningsvis blir det hela alltså en intressant tolkning av en fin men innehållsmässigt ganska smal bok. Historien fylls ut på rätt sätt med det som behövs för att anpassa bok till film. Robert Gustafsson, Jonas Karlsson och alla medverkande gör bra ifrån sig. Tekniskt ser filmen snygg ut med en färgton som gör att det visuellt verkligen framhävs vilken varm, torr och outhärdlig svensk sommar filmens karaktärer genomlider. Filmen “Regnmannen” har allt man önska sig av en svensk storfilm för hela familjen. 4/5 är mitt betyg.

AVATAR: FIRE AND ASH

Så har äntligen en tredje del av “Avatar” fått sin premiär på bio. “Avatar: Fire and Ash” heter den efterlängtade delen i franchisen. Jag har varit på bio och sett den. Jag ska med denna recenstion berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Jakes (Sam Worthington) och Neytiris (Zoe Saldaña) familj kämpar med sorgen efter Neteyams död och möter en ny, aggressiv Na'vi-stam - Askfolket - ledda av den eldhärjade Varang, samtidigt som konflikten på Pandora trappas upp och en ny utmaning växer fram.

Jag kände inte riktigt att jag var lika peppad inför den här Avatar uppföljaren som jag var inför den förra. Den förra fick man vänta i 13 år på. Nu hann man knappt längta innan en ny Avatar film dök upp. Så mina farhågor var att det pga den korta tiden mellan filmerna skulle kännas segt i biosalongen att ta sig igenom den över 3 timmar långa speltiden. Lite stel i kroppen blev man av att sitta så länge. Men filmupplevelsen var ändå bra. Den långa speltiden gick väldigt snabbt eftersom storyn var långt ifrån händelselös. Även denna gång blev man trollbunden av hur visuellt vackert allt såg ut. Nattsekvensmerna, där hela planeten Pandora lyser i neon, är mycket vackra att bevittna. Såväl som padoras vackra undervattensvärld och vackra skogar. Allt detta är visuell magi som inte liknar något man har sett i några andra filmer som gjorts. Så man kan därmed vara kritisk till den långa spellägnden innan filmen väl rullat igång. Men sedan när man väl har dragits in i filmens magi är man fast och får istället känslan av att man aldrig vill att det ska ta slut.

Utöver att det hela är ett tekniskt och visuellt mästerverk så fortsätter historien att gripa tag. Familjerna som man får följa på planeten Pandora och de band de knutit känner man verkligen fortfarande starkt för. Det nytillkomna hotet ifrån askfolket som introduceras i den här filmen är något som verkligen tillför spänning i intrigen så man sitter som på nålar när filmens final närmar sig. Så jag kan inte annat än känna mig nöjd med det filmen levererar. Man får det man förväntar sig och lite till. Ett visuellt vackert äventyr son man blir totalt uppslukad av. Nyfikenheten växer även inför hur historien sedan ska fortsätta i kommande uppföljare eftersom mästerregissören James Cameron har lyckats leverera ren filmmagi i tre filmer utan att man blivit det minsta besviken. 4/5 blir mitt betyg till “Avatar: Fire and Ash”.

WICKED : FOR GOOD

Den framgångsrika musikalfilmen “Wicked” har nu fått sin avslutande del som heter “Wicked: For Good”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Elphaba (Cynthia Erivo), har demoniserats. Hon kallas den onda häxan i väst och lever i exil, gömd i den Ozianska skogen, medan hon fortsätter att kämpa för Oz tystade djurs frihet och desperat försöker avslöja sanningen om trollkarlen (Jeff Goldblum). Glinda (Ariana Grande), har under tiden blivit godhetens glamorösa symbol för alla i Oz. Hon bor i palatset i Emerald City och njuter av framgångens och popularitetens alla förmåner. Under Madame Morribles (Michelle Yeoh) ledning, tjänar Glinda som en bubblande tröst för Oz, och försäkrar massorna om att allt är bra under trollkarlens styre.

Återigen får man träda in i det färgsprakande, magiska landet Oz, där ridån gick ner för ett år sedan då första akten var över och avslutades med det mäktiga och gåshudsframbringande musikalnumret “Defying Gravity”. Något musikalnummer som fullt ut lever upp till den låten får vi inte i del två. Men utöver det anser jag det vi får är ett potpurri av allt det som gjorde att man gillade första filmen. Jag är obekant med Gregorys Maguires roman ”Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West” som ligger till grund för den musikal de här två filmerna sedan i sin tur är baserade på. Men huvudtemat verkar i boken vara att förstå ondska. Något som i flertalet nytolkningar av sagor sedan blivit en trend. Så på den linjen fortsätter det även i denna avslutande del. Däremot bjuds det på lite referenser till den gamla filmen i form av att Dorothy från Kansas dyker upp med sin hund Toto. Lejonet, plåtmannen och fågelskrämman dyker också upp och får sina bakgrunder förklarade. Detta ger upphov till att gamla klassiska scener ifrån originalfilmen "The Wizard of Oz” ifrån 1939 skymtar förbi mest som siluetter. Sådana upplägg gör att man får vissa överraskningar av igenkänning samtidigt som det bjuds på det som tillförde något nytt i del ett av “Wicked”. Politisk är filmen i lagom mängder och det är valfritt hur mycket man väljer att ta in av dessa budskap beroende på vilken ålderskategori man tillhör.

Likt de gula tegelstenar som bygger upp vägen till trollkarlens gröna smaragdslott så faller allt på plats då “Wicked” sagan knyts ihop. Det politiska handlar om enkla saker som kärlek, svartsjuka, vänskap, svek, lögner och sanningar. Hur man handskas med dessa känslor och konsekvenser och hur man försöker göra det rätta i värld där gränserna mellan ondhet och godhet är diffusa. Cynthia Erivo och Ariana Grande briljerar även denna gång sångmässigt trots att de inte har så mycket sångscener tillsammans som förra gången. Låten “For Good” är den låt jag tolkade in som den här filmens mest magiska ögonblick, men några “Defying Gravity” nivåer kommer det som sagt aldrig riktigt upp i. Men djupt berörd blir man ändå av Glindas och Elphabas fina vänskap i en vacker saga där Elphaba är hjältinnan och den man blir uppmanad att hålla på. 3/5 är mitt betyg till filmen “Wicked: For Good”.

THE RUNNING MAN

2025 är ett år man senare kan blicka tillbaks på som året för Stephen King filmatiseringarar. Inte mindre än 4 filmatiseringar av Stephen King romaner har i år nått bioduken. Jag har varit och sett den fjärde och sista för året som är “The Running Man”. Jag ska strax berätta vad jag tyckte, Men först lite om handlingen.

I en nära framtid, är The Running Man den högst rankade showen på TV - en dödlig tävling där de medverkande, som kallas "runners" måste överleva 30 dagar medan de jagas av professionella mördare. Allt som händer live-sänds för en blodtörstig publik och varje dag ökar vinstsumman. I ett desperat försök att rädda livet på sin sjuka dotter, låter sig den fattige Ben Richards (Glen Powell) övertygas av showens charmerande men hänsynslöse producent, Dan Killian (Josh Brolin), att gå med i tävlingen som en sista utväg. Men Bens trotsighet, instinkter, och mod gör honom till en oväntad publikfavorit - och ett hot mot hela systemet. I takt med att tittarsiffrorna ökar, ökar även faran och Ben måste överlista inte bara "jägarna", utan även en nation som är beroende av att se honom falla.

År 1987 kom det en filmatisering av Stephen Kings roman “The Running Man” med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. En film som mer fokuserade på att vara en traditionell Schwarzenegger film istället för att förvalta det grundmaterial som Stephen King levererade i sin roman. Kings roman var en cynisk vison av framtiden där stora delar mänskligheten lever i slumliknande områden och de övriga lever ett rikare. På tv pågår reality shower där den fattiga delen av befolkningen kan delta i tävlingar där de blir lovade rikedom om de lyckas överleva tävlingarnas dödliga upplägg. Upplägget påminner med andra ord lite om den senaste King filmatiseringen “The Long Walk” som nyligen gick upp på bioduken. Och även “The Hunger Games” filmerna kan man se en del likheter med. Den här gången när Stephen Kings roman “The Running Man” filmatiseras så är filmen mer trogen boken. I Arnold Schwarzenegger versionen så ändrades syftet till att Ben Richards medverkade i tv-tävlingen “The Running Man”. Där var karaktären en polis som fängslas, oskyldigt anklagad för att ha massakrerat 60 kvinnor och barn. Enda anledningen till den versionens Richards medverkar i programmet är att rentvå sitt namn och blir fri från sitt fägelsestraff. I nyversionen är det mer som i boken att karaktären som nu spelas av Glen Powell har det högre syftet att vinna rikedom så att han kan få ihop pengar till mediciner åt sin sjuka dotter.

Med det grundupplägget som gör nyversionen mer lik Stephen Kings roman så blir den här filmen betydligt bättre är den ifrån 1987. Det har dock slopats att romanen utspelades under år 2025 och därav bokstavligt talat skildrade hur Kings trodde att den nutid som vi precis nu upplever skulle se ut. Men det känns och andra sidan som ett smart drag eftersom romanen var en vision om hur framtiden skulle kunna se ut. Det kusliga i kråksången är att Stephen King med vissa gissnigar har träffat rätt.

Media har i nutiden en viktig roll och det känns i mångt och mycket som att folk ställer upp på det mesta om det innebär att de får synas, bli rika eller liknande syften. Så på den fronten blir filmen en väldigt träffande samtidssatir. Som Stephen King film så bjuder den också på något annorlunda eftersom actiongenren inte är ett område Kings berättelser ofta brukar röra sig inom och även som actionfilm levererar “The Running Man” eftersom den har ett högt tempo, är väldigt spännande och därmed inte gör att man någon gång känner sig uttråkad. Till och med det originella slutet ifrån Stephen Kings roman lyckas till viss del återskapas, men levereras med en twist så att det inte blir allt för förutsägbart för oss som läst boken. Sammanfattningsvis tycker jag inte att det finns något att klaga på. Vilja att förvalta Stephen Kings material bättre än förra gången finns där och som actionfilm håller filmen ett högt tempo så att man inte somnar. 4/5 är mitt betyg till “The Running Man”.

PREDATOR: BADLANDS

Den förtjusande “Predator” franchisen har nu fått en ny film med titeln “Predator: Badlands”. Jag har varit och sett den på bio och ska nu me denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

En ung utstött Predator ger sig ut på en livsfarlig planet för att återvinna sin heder. Genom brutala strider förbättrar han sina färdigheter genom att möta ovanligt hänsynslösa motståndare, med målet att besegra den dödligaste varelse hans art någonsin ställts inför. Men hans resa leder till en oväntad allians - och upptäckten av en ännu större ondska.

Många filmer har kommit genom åren inom “Predator” franchisen med blandat resultat. Själva karaktären Predator har jag alltid tyckt om. Problemet har bara varit att filmerna i sin helhet inte varit så bra alla gånger. Men predator varelserna med sina olika fascinerande gadgets har alltid varit spännade att bevittna oavsett filmens kvalitet. Därav var det inte superstora förväntningar jag hade när jag nu satte mig i biosalongen för att se “Predator: Badlands”. Men jag blev väldigt positivt överraskad av den här filmen. Den hade ett helt nytt upplägg där predator istället hade en hjälteroll. I övriga filmer som har gjorts om karaktären har predators mer dykt upp som objudna gäster på vår planet och varit filmens skurkar. Så är alltså inte fallet nu. Det är en ung predator som har huvudrollen och får tid att utvecklas under filmens speltid. Jag gillar även upplägget att man får se lite andra planeter och världar i den här filmen. I de övriga filmen “Predator” filmerna har handlingen ofta utspelats på vår egen planet. Därav blir det lite roligare att den här gången få ta del av lite nya främmande världar. Elle Fanning i en dubbelroll är också väldigt underhållande att se och ger filmen en utökad och mer intressant helhet.

Sammanfattningsvis blir det ett actionspäckat spektakel man får uppleva med hjärtat på rätta stället. Förvisso känns filmen kanske något Disneyfierad emellanåt så att det blir lite för mycket åt familjefilmshållet. Men förvånansvärt nog tycker jag att det klär just den här filmen och ger den ett helt annat format än vad vi är vana vid i en “Predator” film. Jag blev mycket positivt överraskad av “Predator: Badlands”. Så mitt betyg landar på 4/5.

BUGONIA

Regissören Yorgos Lanthimos som tillsammans med Emma Stone gjorde mästerverket “Poor Things” har nu slagit sig ihop igen och gjort filmen “Bugonia” tillsammans. Den filmen har jag var och sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Två unga män, besatta av konspirationsteorier, kidnappar en högt uppsatt företagsledare (Emma Stone). De är övertygade om att hon egentligen är en utomjording med planer på att utplåna mänskligheten och tvingas konfrontera både sina egna övertygelser och konsekvenserna av sitt agerande.

Efter mästerverket “Poor Things” så var nyfikenheten hos mig stor när teamet Yorgos Lanthimos och Emma Stone skulle göra film ihop igen. Jag gillade verkligen den filmen och dess makabra upplägg. En del av de beståndsdelar som gjorde den filmen bra finns även kvar i filmen “Bugonia” Framförallt den makabra humorn. Den här gången är det dock ett helt annat tema. Framför allt bjuds det på en samhällssatir som fokuserar på teman som bland annat radikalisering och klimatkollaps. Men filmen är också en kul drift med alla typer av foliehattar med konstiga konspirationsteorier.

Man slits från filmens start med i filmens två foliehattars konspirationsteorier då de kidnappar Emma Stones karaktär för att hon är misstänkt att vara en utomjording med ont uppsåt. Man vet inte riktigt vart filmen är på väg. I det stora hela känns det hela som en thriller med ett traditonellt kidnappningsdrama, men allt känns långt ifrån förutsägbart vilket gör upplägget spännande att följa. Det är även ett utmärkt skådespeleri man får bevittna både ifrån Emma Stone som den kidnappade och ifrån en av förövarna som spelas av Jesse Plemons. Deras samspel i scnerna de gör tillsammans gör att man verkligen tror på det drama som sker framför ögonen när man bevittnar det.

Sammanfattningsvis är “Bugonia” ett mästeverk som får tittaren att grubbla och filmen griper verkligen tag och gör att man är på helspänn från början till slut. Slutet ska jag inte spoila. Men jag kan säga så mycket som att det är en oväntad twist det bjuds på. Så mästerligt bra som “Poor Things” blir filmen aldrig. Men mitt betyg landar på 4/5.