retard-messiah

Senaste inläggen

Av Paul Karlsson - 12 februari 2021 13:01

 

THE STAND


Stephen Kings kultroman “The Stand” eller “Pestens Tid” som är den titel som boken har fått här i Sverige har fått en ny filmatisering i form av en serie med 9 avsnitt. Den har jag nu sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om seriens handling.


På bara några veckor slås hela USA ut av en superinfluensa. Smittan sprids med en fruktansvärd hastighet och sjukdomsförloppet är våldsamt. Städerna stinker av ruttnade kroppar och vägarna är fulla av stillastående fordon med döda passagerare. Världen har stannat. Mitt i kaoset finns det vissa människor som verkar vara immuna mot smittan. Först vet de inte om varandras existens, men så småningom bildas mindre grupper av överlevande som försöker hjälpas åt. Då kommer drömmarna: goda och onda drömmar som leder och lockar människorna på deras väg och samlar ihop dem i två läger. Mänskligheten är nästan utplånad men den eviga kampen mellan det goda och det onda fortsätter.


Stephen Kings bok “The Stand” är över 1200 sidor tjock och det är därmed väldigt mycket material som ska överföras till serieformat. Något som märks i den här nya filmatiseringen att de har kämpat med. De begår tyvärr ett fatalt misstag genom att göra valet att studsa fram och tillbaka i handlingen och därmed avslöja sådant som man som läsare av boken fick ta sig 100 sidor framåt för att nå fram till. Det tar bort vissa spänningsmoment som boken hade och har man inte läst boken så kan jag tänka mig att man som obekant med storyn känner att man får spoliers lite väl tidigt då det hoppar för mycket fram och tillbaka kronologiskt. På den fronten lyckades den filmatisering som gjordes av romanen på 90-talet bättre.


Hoppande fram och tillbaka i handlingen leder även till att det inte ges så mycket tid till att utveckla seriens karaktärer. Därav blir de i många fall bara bleka kopior av hur de målas ut i boken. Men utöver den där bristen att det hoppas för mycket kronologiskt i handlingen så tycker jag att serien har fångat upp känslan i Stephen Kings bok ganska bra. Skådisarna som de har valt gör ett bra jobb med sina karaktärer. Särskilt Alexander Skarsgård briljerar som den ondskefulle Randall Flagg och hans version av karaktären faller mig bättre i smaken än den version vi fick i 90-tals filmatiseringen. Utöver Alexanders insats som Randall Flagg så är det skådisen Owen Teague som imponerar mest. Han spelar karaktären Harold Lauder som dras mellan den goda sidan och de frestelser som Flagg erbjuder honom på den onda sidan. Whoopi Goldberg som Randall Flaggs goda motpart Mother Abagail Freemantle är också bra i den rollen. Dock hade jag velat se lite mer av henne i serien. Hennes karaktär hamnar tyvärr lite i skynundan för att det är så mycket karaktärer som ska hinnas med att introduceras under seriens gång, men det lilla man får se av henne gör hon bra.


Sammanfattningsvis så är serien “The Stand” bra och sevärd. Men tyvärr uteblir en del av den spänning som man upplevde när man läste boken. Handlingen stressas fram lite för mycket. I boken går allt mycket långsammare och spänningen hinner byggas upp mer. Där börjar det med ett virus som utplånar större delen av mänskligheten, sen får man följa de överlevande och succesivt så får de sina drömmar om Randall Flagg och Mother Abagail Freemantle som ska leda dem I olika riktningar. Men i den här serien sker dessa händelser som sagt i lite fel ordning så att mycket av känslan ifrån boken försvinner. Men seriens helhet var ändå bra om man bortser ifrån olikheter med boken. Samt så hade Stephen King skrivit ett lite annorlunda slut än det man fick i boken vilket var en spännande överraskning som levererades i det sista avsnittet. Mitt betyg till serien "The Stand" är en fyra av fem möjliga. Hade blivit en femma om serien hade följt bokens story mer kronologiskt.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 27 december 2020 17:06

 

SPRING UJE SPRING


På grund av COVID-19 viruset så har år 2020 blivit ett ganska bristfälligt bioår. Premiärer har skjutits upp på löpande band och det har därmed inte funnits så mycket valmöjligheter. Mitt sista val av film för ett sista biobesök blev Henrik Schyfferts regidebut “Spring Uje Spring”. Så jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte om den filmen. Men först lite om handlingen.


Uje Brandelius självbiografiska berättelse vävs ihop med popmusik om livet och vardagen. Det är när livet tar vändningar du inte kunde fantisera om som frågan ställs på sin spets: vad är det som är värt nåt? Uje Brandelius och hans familj spelar sig själva i en film som utspelar sig under ett par sommarveckor i stockholmsförorten Bredäng.

När jag gick och såg filmen “Spring Uje Spring” så visste jag i princip ingenting om den. Det enda jag visste var att Henrik Schyffert hade regisserat filmen, att den var baserad på verkliga personer som spelade sig själva och att musiken hade en viktig roll i filmen. Denna okunskap om filmen medförde att man inte hade några föruppbyggda förväntningar vilket var positivt. Filmen visade sig vara en mycket annorlunda film som inte liknade någon svensk film som jag tidigare har sett. Den blandar humor, allvar, diskbänksrealism och musikalinslag på ett mycket effektivt sätt som medför ett unikt filmberättande som man få gånger har upplevt tidigare. I filmen får man följa musikern Uje Brandelius liv baserat på hans självbiografiska manus. Man får ta del av hans rådande 50-årskris, när han får det ödesdigra beskedet att han har blivit drabbad av Parkinsons Sjukdom och alla konsekvenser som sjukdomen medför i hans liv. Uje bjuder oss på en väldigt personlig inblick i sitt liv som till mångt och mycket berättas via hans vackra låttexter. Uje Brandelius spelar sig själv i filmen vilket också alla andra i hans omgivning gör. Och de gör de på ett imponerande sätt för att vara amatörskådespelare vilket bevisar att man inte behöver ha några scenskoleutbildningar för att lyckas leverera en rollprestation trovärdigt.


Jag kan starkt rekommendera filmen “Spring Uje Spring”. Den är en film med hjärtat på rätta stället som är väldigt gripande ibland och rolig på sina ställen. Den fångar verkligen upp vardagstristessen med de slentrianmässiga rutiner som livet innebär. Det finns även ett vackert budskap om att våga leva ut sina drömmar och inte ge upp trots att livet kanske är på väg att falla samman pga en oväntad och obotlig sjukdom och soundtracket innehåller många fina och välskrivna låtar som bara göra att man gillar filmen ännu mer. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Spring Uje Spring”.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 20 december 2020 15:14

 

A MAP OF DAYS


Att Ransom Riggs bok om Miss Peregrines besynnerliga barn med märkliga förmågor skulle få en avslutning hade man inte kunnat gissa. Jag började att läsa den bokserien som jag trodde skulle stanna vid att bli en trilogi då rykten knöt samman min favoritregissör Tim Burton med filmatiseringen som skulle ta sig an händelserna i den första boken. En film blev det. Men bara en eftersom Tim Burton och hans manusförfattare tog sig lite konstnärliga friheter och ändrade lite på karaktärer och deras besynnerliga förmågor. Samt ändrade lite på slutet så att fortsättningen som berättas i de efterföljande böckerna blir svår att följa ifrån de kommande böckerna. En HBO-serie känns mer tänkbar. Men Tim Burtons resa in i den världen blev visuellt vacker och man hade ändå inte velat vara utan den. Nu har jag läst den otippade fortsättningen i den fjärde boken som har fått namnet “A Map of Days” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om bokens handling.


Jacob Portman är, efter att ha besegrat det monstruösa hotet som nästan förstörde den besynnerliga världen, tillbaka i Florida. Och nu är Miss Peregrine, Emma och deras besynnerliga vänner med, och de gör sitt bästa för att smälta in. Men ingenting blir som de tänkt sig. De upptäcker en underjordisk bunker som har tillhört Abe, Jacobs farfar. Ledtrådar till Abes dubbelliv som en av huvudpersonerna bland de besynnerliga kommer fram, hemligheter som länge varit fördolda. Och Jacob förstår alltmer av sitt farliga arv - sanningar som varit med honom länge, långt innan han trädde in i Miss Peregrines tidsloop. Jacob och hans vänner kastas in i den amerikanska besynnerliga världen, full av regler som ingen av dem förstår, och insatserna är betydligt högre än förut. Nya faror väntar för Miss Peregrines besynnerliga barn. Deras historia illustreras, precis som i de tidigare böckerna, av egendomliga, otäcka vintagefotografier.


Otippat var det som sagt att den här historien skulle få en fortsättning eftersom det var en ganska mäktig avslutning. Men så blev det och när man satte igång att läsa boken så inser man att man ville ha en fortsättning. Den första trilogin handlar om hur en vanlig pojke ifrån vår värld får ledtrådar av sin döende farfar om en besynnerlig värld där det finns människor med övernaturliga förmågor. Besynnerlighet är namnet på dessa förmågor och det kan röra sig om såvål övermänsklig styrka som att frambringa eld med händerna för att nämna några av alla de förmågor bokens huvudkaraktärer har. Trilogin handlade sedan om Jacobs val om huruvida han skulle leva i vår värld eller den besynnerliga. När slutet närmade sig så upptäckte han att han hade förmågor och under resans gång rasar den värld samman som han möter de besynnerliga barnen och Miss Peregrine i. Samt är hela trilogin en räddningsaktion av Miss Peregrine som offrade sig för barnens överlevnad och blev tillfångatagen av bokens skurkar.


I bok nummer 4 så kastas vi in där bok 3 slutade. Miss Peeregrine är räddad och befriad, men de besynnerliga har inget hem. Miss Peregrine ordnar upp så att de kan bo hos Jacob i vår värld medan hon försöker att bygga upp deras gamla liv igen i en tidsloop som tar dem till det mörka slumområdet Devil's Acre. Jacobs uppgift blir att anpassa de besynnerliga barnen som levt i en loop under andra världskriget till vår tid. När han istället får ledtrådar om sin farfars förflutna inom den besynnerliga världen så tar han det ödesdigra beslutet att utan Miss Peregrines vetskap ta med de andra barnen på en resa för att utföra liknande uppdrag som de hans farfar gjorde när han levde.

Bokens författare Ransom Riggs lyckas alltså bygga upp samma ton som i de föregående tre böckerna. En ton som är mycket mörkare än den som skildrades i Tim Burtons filmatisering. Barnen får möta många faror och ibland sitter man och tänker att vore det inte bättre att man inte fick veta hur det ska gå för dem. Man var exempelvis nyfiken på hur kärleksrelationen mellan Jacob och den besynnerliga flickan Emma Bloom skulle utvecklas. Och utan att säga för mycket så blir det pga storyns utveckling att deras relation blir fylld med mörker och motgångar. Vad som är mest underhållande är att följa kulturkrocken när ett gäng barn ifrån andra världskriget tidseran ska anpassa sig till vår värld som är ny för dem. Men man är också precis som Jacob i boken nyfiken på vad hans farfar sysslade med. Hans bakgrund var nämligen lite av ett frågetecken i hela den föregående trilogin.


Jag kan starkt rekommendera boken till er som läste och tyckte om de andra böckerna i serien. Det är en väldigt nervkittlande och lättläst bok som har en speciell stil som inte liknar något annat man har läst och det är mycket fascinerande att en sådan långt utdragen historia kan baseras på gamla kusliga vintagebilder. När boken är utläst så väntar man med spänning på att få läsa fortsättningen i den femte boken. Boken “A Map of Days” levererar det man förväntar sig och lite till. Så mitt betyg är en stark femma av fem möjliga.

 

 

Av Paul Karlsson - 11 december 2020 04:37

 

MEMOIRS AND MISINFORMATION


I dystra pandemitider. Vad kan var mer uppiggande än ens favoritskådespelares debutroman? Det är Jim Carrey som tillsammans med författaren Dana Vachon har skrivit den minst sagt skruvade boken “Memoirs and Misinformation”. En fiktiv berättelse samt en Hollywood saga är det enda jag på förhand hade hört om boken. Jag har precis läst den och ska nu med denna bokrecension berätta vad jag tyckte . Men först lite om bokens handling.


Jim Carrey är en vansinnigt framgångsrik och en älskad filmstjärna som nästan drunknar i pengar och privilegier, men han är också ensam. Kanske har han sina bästa år bakom sig. Kanske börjar han till och med bli tjock? Han har testat bantning, gurus och att gosa med sina israeliska vakthundar, men inget kan skingra det mörka molnet av tomhet och leda. Men så träffar han Georgie, sitt livs kärlek. Och med hjälp av filmskaparen Charlie Kaufman får Jim en roll i en gränsbrytande film som kanske kan hjälpa honom att upptäcka en ny sida av sig själv. Äntligen har han kanske funnit sin väg till en Oscar! Allt ser plötsligt ljusare ut. Men universum har kanske andra planer för honom.


Vem är Jim Carrey? I den här boken är han en karaktär. Karaktären representerar inte nödvändigtvis mig som den person ni alla känner som Jim Carrey. Karaktären representerar allmänhetens halvdana antagande kring vad kändisskap är. Karaktären representerar relationen mellan kändisskap och tyranni som inte direkt lever i ett långdistansförhållande. Boken tar tag i våra rädslor för förfallet, vår besatthet av relevans och den självsäkerhet som finns bakom vår personlighet. Allt vi uppfinner som vi bygger upp vår värld och våra egon kring. Allt det vi tror att är viktigt som kan ryckas ifrån oss i en handvändning. Och vem är du då när personligheten som du i så många år har skapat inte finns kvar. Det är Jim Carreys egna ord om boken som han har varit med och arbetat fram tillsammans med författaren Dana Vachon. Med den utgångspunkten tar man sig an en skruvad bok som man till en början trodde skulle bli en lite ångestladdad och verklighetstrogen biografi. Men så fel har jag nog aldrig haft någon gång. Boken "Memoirs and Misinformation" visade sig vara något helt annat än vad jag hade förväntat mig.


På den vägen är det i den här romanen. Man möter först en bitter Jim Carrey som ligger isolerad i sitt lyxiga hem. Han tittar på Netflix dokumentär efter Netflix dokumentär om världens förödelse. Han funderar över frågor som “Kommer någon att minnas mig när den värld vi alla tar för given inte finns mer och kommer någon ens att bry sig?”. Därifrån får vi följa hans försök att bli någon. Han möter den originella manusförfattaren Charlie Kaufman som ska göra en originell film som kanske slutligen ger honom en Oscar efter upprepade försök till djupare filmer som inte gett detta prestigefyllda, stora filmpris. Han går in i sin roll för djupt privat och trasslar in sig en massa sexorgier och otrohet. Allt i sitt sökande efter vem personen Jim Carrey är. Så tror man att boken ska hålla på fram tills de sista tre kapiteln som ändrar på allt. Då blir det plötsligt en postapokalyptisk katastroffilm där flygande tefat hotar att ta över världen. Vi får givetvis följa det hela ur Jim Carreys perspektiv med den rika kändiseliten vid hans sida. Bland annat så dyker Steven Spielberg upp och försöker spela in en verklighetsbaserad film om apokalypsen. Scientologer som Tom Cruise (icke namngiven i boken) och John Travolta dyker upp och hävdar att de hade rätt hela tiden angående världens undergång. Gwyneth Paltrow och kompisen Nicolas Cage slåss vid Jim Carreys sida för överlevnaden då allt rasar samman.


En fiktiv Hollywood verklighet sammanflätad med en postapokalyptisk saga om världens undergång är alltså det vi slutänden får. Detta skildrat på ett mörkt, satiriskt och roligt sätt. Man känner igen små fragment av Jim Carreys liv om man är påläst om honom som jag är eftersom jag beundrar honom. Men man förstår att det är en halvt verklig bild man får inspirerad av verkliga händelser. Och sedan när allt vänder och hela berättelsen mer blir som en film så får hela boken en annan helbild. Jag var underhållen enda fram till slutet av boken. Och jag förstår att den baseras på en del verkliga händelser. Jim Carrey är en skämtsam person. Men man förstår att det ligger en del mörker bakom fasaden och att han vill bli respekterad som en tyngre skådis än den han är. Filmen “Man on the Moon” som starkt kan rekommenderas är ett bevis på de tankegångar som man får ta del av i boken. Där han gick så djupt in i rollen som komikern Andy Kaufman att han blev personen även privat och började att fundera över vilket hans egna jag är och om det verkligen har existerat.


Man förstår att de tankarna ligger till grund för boken och det har verkligen gjorts något roligt av dem så att man kanske förstår Jim Carreys ibland väldigt komplicerade tankegångar lite bättre. Han och medförfattaren har gjort ett bra jobb och utrycker sig med ett enkelt språk som gör att boken är lätt att ta sig igenom. En stark femma fem möjliga får boken “Memoirs and Misinformation” av mig i betyg.

 

 

Av Paul Karlsson - 2 december 2020 18:28

 

PESTENS TID


I de rådande pandemitider som pågår så har bristen på biopremiärer gjort att det inte finns några nya filmer att recensera. Så därmed får det bli en liten nödlösning att recensera en bok för att få med en recension i tidningen Infobladet som jag skriver för och vad är då mer passande i dessa tider än Stephen King romanen “Pestens Tid” som jag inför den kommande serien baserad på boken har läst ut. Så jag ska därmed med denna recension berätta vad jag tyckte om boken. Men först lite om bokens handling.


På bara några veckor slås hela USA ut av en superinfluensa. Smittan sprids med en fruktansvärd hastighet och sjukdomsförloppet är våldsamt. Städerna stinker av ruttnade kroppar och vägarna är fulla av stillastående fordon med döda passagerare. Världen har stannat. Mitt i kaoset finns det vissa människor som verkar vara immuna mot smittan. Först vet de inte om varandras existens, men så småningom bildas mindre grupper av överlevande som försöker hjälpas åt. Då kommer drömmarna: goda och onda drömmar som leder och lockar människorna på deras väg och samlar ihop dem i två läger. Mänskligheten är nästan utplånad men den eviga kampen mellan det goda och det onda fortsätter.


Att Stephen Kings kultroman “Pestens Tid” skulle bli så aktuell som den visade sig bli detta år var inget jag hade kunnat ana då jag i förebyggande syfte inför den kommande nyfilmatiseringen tog mig an denna 1222 sidor tjocka roman. En bok brukar vanligtvis vara en verklighetsflykt till en annan välrld, men i det här fallet tas man till en värld där situationen är snarlik den verklighet vi nu upplever med Covid 19. En superinfluensa kallad “Captain Trips” härjar i USA och utplånar större delen av vår planets befolkning. Superinfluensan uppenbarar sig precis som Covid 19 genom förkylningssymptom. Men sjukdomsförloppet är mycket värre. Man börjar hosta slem, halsen svullnar igen och en kort period därefter är man död. Det finns bara alternativen att man är immun eller så dör man. Med denna grundhistoria får vi följa ett gäng överlevande karaktärer som via drömmar samlas i två läger. Det ena lägret har drömt om en gammal svart kvinna kallad Mother Abigail som drivs av Guds vilja och det andra lägret har haft drömmar om en man ondskefull man kallad Randall Flagg som beskrivs som djävulens hantlangare. I en dystopisk värld ska dessa två läger samla sina krafter på olika håll för att mötas i en slutgiltig strid.


Boken är som sagt väldigt tjock och det tog lång tid för mig att ta mig igenom den. Ibland är det långa något sega partier att ta sig igenom i boken innan storyn tar fart på allvar. Själva superinfluensan är egentligen bara temat för början av boken och när den biten är avverkad och man får följa de få som har överlevt så börjar storyn ta fart lite. Det finns bara en del lite sega partier kring den kommitté som den goda sidan bildar för att bland annat stifta lagar och annat för att få det nya samhället att fungera. Men när väl den biten är avklarad så blir boken så spännande att man har svårt att lägga ifrån sig den. Det handlar mycket om hur man bygger upp en helt ny värld när allt det man tog för givet har utplånats. Stephen King skapar verkligen en värld som man slits in i direkt och det är spännande att följa hur det nya samhället skapas. “Pestens Tid” känns lite som Stephen Kings försök att att placera J.R.R Tolkiens “Sagan om Ringen” trilogi i vår värld. Många av elementen liknar uppbyggnaden i Tolkiens värld. Ett brödraskap som beger sig iväg och ska bekämpa ondskan trots att det känns hopplöst. Boken har även väldigt välskrivna karaktärer som man snabbt får sympati för oavsett om de är allierade på den onda eller den goda sidan. Jag kan starkt rekommendera boken och tycker att det är en av Stephen Kings bästa romaner. En femma av fem möjliga är mitt betyg till boken “Pestens Tid”.

 

 

Av Paul Karlsson - 13 november 2020 18:09

 

ORCA


I en värld som med restriktioner om att man inte får träffas för att det råder en smittorisk av ett virus som heter COVID-19 skjuts förväntningar upp. Det man hade planerat sedan tidigare i form av jobb och nya projekt skjuts inför framtiden. Detta har även hänt Josefine Bornebusch. Men ur det dåliga föddes också kreativitet. Resultatet av den kreativiteten blev filmen “Orca” som handlar om just social distans i en situation då man inte kan träffa nära och kära som man vill. Den filmen har jag nu sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Elva personer, isolerade från omvärlden. En son (Johan Rheborg) vill hålla sin lidande mors (Marie Göranzon) hand. En förälskelse mellan två bästa vänner växer fram. En mamma (Josephine Bornebusch) har övergett sin familj. En terapeut (Peter Andersson) befinner sig vid ruinens brant. En dotter knyter an till sina föräldrar. Tiden är svår då man inte kan träffas ansikte mot ansikte.


Filmens titel “Orca” är späckhuggare på latin. Späckhuggaren är ett mycket socialt djur som umgås aktivt och jagar i grupp. Att alla deltar i jakten är avgörande för artens överlevnad. Till skillnad från andra arter är honorna de dominanta i deras samhälle och bandet mellan modern och hennes avkomma beskrivs som unik. Men till slut kommer detta band att försvagas när den unga späckhuggaren mognar och ger sig av på egen hand för att söka likasinnade. Det brukar sedan sluta med att modern dör av ensamhet och saknad. Det är en parallell man kan dra till mänskligt beteende. Vi är precis som späckhuggaren flockdjur och när de sociala banden klipps av går vi ofta in i djupa depressioner eller slutar att fungera på annat vis. Gruppen är viktig för oss som individer. Denna metafor är det som ligger till grunden för filmen “Orca” och därav har späckhuggaren fått bli det som sammanflätar hela filmen.


En smart inledning tycker jag som länge har fascinerats av dessa intelligenta djur. Det beskriver verkligen hur samhället har sett ut sedan i slutet av mars 2020. Man ser i sociala medier hur uttråkade folk är. De letar kryphål för att träffas och festa tillsammans. Hittar ursäkter för att trängas i varuhus osv som om inget virus existerade. I filmen “Orca” nämns inga ord som corona eller covid-19, men situationen är densamma. Hela filmen är på ett väldigt experimentellt sätt uppbyggd av Facetime konversationer mellan filmens karaktärer. Tråkigt skulle nog många gissa. Men så blir faktiskt inte fallet. Josefin Bornebusch som har visat med sin tokhyllade serie “Älska mig” att hon har ett bra sinne för att skapa intressanta karaktärer har även lyckats med det denna gång. Man blir genuint intresserad av varje karaktär. Det blir lite ibland att man svårt att hänga med vad de har för relation till varandra. Det förklaras i slutänden vilket är det man med spänning väntar på innan alla pusselbitar har fallit på plats. Mest gripande att följa är konversationen mellan mamman på dödsbädden och sonen som inte kan vara där. Marie Göranzon och Johan Rheborg är riktigt bra i de tunga rollerna och det känns i hjärtat när man får följa deras allra sista konversationer. De bästa vännerna som inte har förstått att de borde vara mer än vänner är den historien som därefter berörde mig mest. De rollerna görs av de unga skådisarna Gustav Lindh och Alba August. Jag blev berörd av en scen där Alba August karaktär bryter ihop för att hon har sett precis alla filmer och serier som exempelvis Netflix har att erbjuda och inte vet vad hon ska göra när det inte finns något nytt att se. Jag känner igen det. Det är en av de saker som tar knäcken på mig mest i dessa pandemitider. Josefin Bornebusch själv som spelar mamman som är borta ifrån sin familj och flyr från sitt ansvar för att hon har känslor hon behöver ta itu med är en väldigt central del i berättelsen. Men allt vävs samman på ett väldigt effektivt sätt och man förstår som sagt till slut var personerna har för personliga band.


Jag gillade verkligen filmen “Orca” som på ett smart sätt tar till vara den tid vi lever i och skapar en historia som berör och gör att man någonstans kan finna sig själv i något av de levnadsöden som berättas. Att social distans och saker att se fram emot skapar depression är uppenbart och budskapet att man ska ta vara på det man har och inte missa tid med sina nära och kära är fint. Alla de 11 personerna man får följa är dessutom intressanta att följa och man blir aldrig uttråkad. Jag ger en stark fyra av fem möjliga i betyg till filmen “Orca” som på ett varmt och fint sätt bringar hopp i svåra tider som dessa.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 24 oktober 2020 19:18

 

ANDRA SIDAN


Jag har varit och sett något så ovanligt som en svensk skräckfilm på bio. Filmen heter “Andra Sidan” och jag ska nu tala om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Shirin (Dilan Gwyn) har just flyttat till ett parhus utanför stan med sin sambo Fredrik (Linus Wahlgren) och hans son, Lucas. När Fredrik är bortrest på jobb börjar märkliga ljud komma från husets andra, obebodda, del. Och Lucas har från ingenstans fått en ny bästa vän.


Skräckfilm är inte dirkekt någon vanlig genre när det kommer till svensk film. Därav blev jag lite nyfiken när jag hörde om filmen “Andra Sidan” som skulle ge sig på den i USA väldigt väletablerade genren. Och man får väl säga att de har lyckats ganska bra med att fånga upp den ton som amerikanska skräckfilmer brukar ha. En familj flyttar in i ett nytt hus som de sedan upptäcker att är hemsökt av en demon. En ganska traditionell historia för en skräckfilm. Så filmen är inte direkt nyskapande för sin genre. Från första scenen i princip så förstår man i vilken riktning historien är på väg. Så filmen den andra sidan är nyskapande inom svensk film. Men har man sett många amerikanska filmer inom skräckgenren så levererar den inte något nytt direkt. Det hela blir ganska förutsägbart. Men som sagt så är den bra för att vara en svensk film och det är kul att se en film inom en så obeprövad kategori. Linus Wahlgren och Dilan Gwyn gör bra ifrån sig i huvudrollen och även barnskådisen som spelar pojken som demonen är ute efter i första hand är rikitgt bra med tanke på sin unga ålder. Filmen är väldigt spännade vilket gör att att man sitter på helspänn hela tiden och hoppar till i biosalongen när alla “jump scare” effekter som filmen har många av dyker upp. Och något som talar till filmens fördel är att den inte är fylld med en massa påkostade och överdrivna CGI effekter som ofta brukar förstöra dagens amerikanska skräckfilmer.


Jag kan rekommendera filmen ”Andra sidan om man gillar traditionella skräckfilmer om hemsökta hus. Hela filmen har en obehaglig stämning över sig och huset den utspelar sig i är riktigt kusligt. Men som sagt så är det en ganska förutsägbar film om man är så välbevandrad i skräckgenren som jag själv är. Men den har lyckats bra för att vara en svensk film och man sitter ju som sagt på helspänn genom hela filmen. Så som skräckfilm lyckas den att skrämmas även om det hela blir lite förutsägbart och inte så nyskapande inom generen. En stark trea av fem möjliga tycker jag att filmen “Andra Sidan” kan vara värd eftersom den verkligen anstränger sig för att få med alla de ingredienser en klassisk skräckfilm ska ha.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 27 september 2020 19:57

 

RATCHED


I detta rådande COVID-19 år som precis var på väg att vända i Sverige så ser situationen annorlunda ut i USA där de fått en ny våg av viruset. Biograferna är öppna i Sverige för 50 personer åt gången, men biopremiärerna skjuts fortfarande upp pga att de amerikanska filmerna inte skickas hit. Så därav har jag nu fått välja en Netflix serie att recensera trots att jag ställer mig kritisk till att se film och serier på det sättet. Men man får hoppas att det vänder snart. Serien som jag har valt att recensera är “Ratched” som är en prequel-serie på filmen “Gökboet” och berättar historien om den onda sjuksystern på mentalsjukhuset i den gamla filmklassikern. Och nu har jag som sagt sett serien “Ratched” och tänker med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Året är 1947. Ett brutalt mord på ett antal präster sker i en liten stad. Nurse Ratched (Sarah Paulson) söker anställning på det lokala mentalsjukhuset i Lucia som nyligen har öppnat och har en modern och en i mångas ögon moraliskt tvivelaktig inställning till psykisk sjukdom. Här ska man kunna botas och inte bara förvaras. Det dröjer inte länge förrän man förstår att syster Ratched inte drar sig för att hota, manipulera och gå över lik för att få som hon vill. Hon har även en personlig koppling till prästmördaren.


När jag först hörde att Milos Formans kultförklarade mästerverk “Gökboet” skulle få en fristående serie om hur den onda sjuksköterskan Mildred Ratched blev som hon blev så ställde jag mig lite skeptisk till om det verkligen kunde bli lika bra. Men när jag hörde att Sarah Paulson skulle göra huvudrollen och att det även skulle bli skaparen bakom skräckserien “American Horror Story” som jag verkligen tycker om så blev jag nyfiken. Sarah Paulson är en av de mest begåvade skådespelerskorna som har dykt upp i “American Horror Story” och den serien hade en säsong som just utspelade sig på ett mentalsjukhus med moraliskt tvivelaktiga metoder för att bota sina patienter. Stämningen i den serien var riktigt obehaglig. Riktigt så skitigt och mörkt blir det inte i det visuella berättandet när man tittar på “Ratched”. Det är verkligen serie för känsliga tittare. Ingredienserna är nämligen en hel del scener med lobotomi och elchocker som man får ha ett öppet sinne för eftersom serien utspelar sig under en period då sådana metoder var fullt lagliga att experimentera med. Man får förvisso sällan se själva ingreppen men det beskrivs väldigt detaljerat hur de ska utföra dem. Mentalvården i slutet av 40-talet är grundstommen i serien. Men det är också berättelsen om Mildred Ratched och hennes utveckling till den person vi alla känner henne som i filmen “Gökboet” och med Sarah Paulson i rollen blir det verkligen så bra som man hade hoppats på. Faktiskt till den grad att man tycker att Louise Fletchers tidigare gestaltning av karaktären bleknar lite. Fletcher gjorde rollen riktigt bra. Hon är riktigt ond och känslokall i originalets gestaltning. Men när Sarah Paulson tar sig an rollen så får den mer dimensioner. Man får till och med lite sympatier för henne medan man i “Gökboet” nästan kommer på sig med att hoppas på Jack Nicholsons karaktär ska lyckas strypa Ratched i slutet av filmen.


Serien är också en fröjd för ögat visuellt. Det är väldigt färgglatt och varmt när handlingen tar oss utanför mentalsjukhusets portar. Och inne i mentalsjukhuset är det ganska ljust till skillnad ifrån de mentalsjukhusmiljöer man är van vid ifrån “American Horror Story”. Men ofta har scenerna därinne ett grönaktigt ljus som matchar den sköteskedräkt Ratched och de andra sköterskorna bär vilket ger en intressant kontrast till den färgglada 50-tals miljö man upplever utomhus på såväl hus som människors klädsel. Samt behandlas temat homosexualitet under större delen av seriens gång. Att ha en avvikande läggning var en sjukdom på den tiden och öppenheten är inte lika stor som idag. Därmed vårdades patienter för att bli av med dessa så kallade sjuka tankar. Men det blir ingen riktig fördjupning i det temat som man kunde ha väntat sig när Sarah Paulson och “Sex and City”-skådespelerskan Cynthia Nixon som båda har gått ut offentligt med att de har levt i kvinnliga relationer har två av huvudrollerna. Men de har en spirande och framväxande romans under seriens gång och det känns bra att just de båda har fått rollerna i en samkönad relation. Sarah och Cynthia står för de starkaste kvinnoporträtten, men även Sharon Stone dyker upp i en viktig roll och det riktigt kul att få se henne glänsa igen eftersom man inte har sett henne i rampljuset på länge.


Sammanfattningsvis så kan man säga att serien levde upp till och överträffande alla förväntningar. Den är mycket olik filmen “Gökboet” men den gör sin egen grej av storyn på ett bra sätt och man får se en ikonisk karaktär utmålad med mer välbehövliga nyanser. Den ger också många kvinnliga skådisar chansen att glänsa och att få fokuset.

Serien är kanske som jag tidigare sagt inte något för den känsliga tittaren. Men den är väldigt spännande och man kan inte sluta att titta förrän man har nått till det åttonde och sista avsnittet. Så nu hoppas man bara på en fortsättning i en andra säsong. En välförtjänt femma av fem möjliga är mitt betyg till serien “Ratched”.

 

 

 

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

GÄSTBOK


Skapa flashcards