A QUIET PLACE PART II

En av de första filmerna som skjöts fram på grund av pandemin var filmen “A Quiet Place: Part II”. Nu när publikantalet som tillåts är 50 personer istället för 8 personer så har filmen äntligen fått premiär. Jag har varit och sett den och ska nu berätta vad jag tyckte med denna recension. Men först lite om filmens handling.

Efter de dödliga händelserna i hemmet, måste nu familjen Abbott möta farorna i omvärlden när de fortsätter sin kamp för överlevnad i tysthet. När de blir tvingade att våga sig ut i det okända inser de snabbt att varelserna som reagerar på ljud inte är de enda hot som lurar bortom sandstigen.

Denna uppföljare skulle jag säga att är lika bra som sin föregångare. Den är till och med bättre och strået vassare än första filmen. Så man kan verkligen säga att filmen lever upp till förväntningarna och överträffar dem. I filmens inledning får man lite återblickar kring hur det gick till när varelserna med superkänslig hörsel började att dyka upp för att ödelägga vår planet. Därav av nystas lite frågetecken ut kring hur det hela gick till. I den första filmen tog handlingen vid när planeten redan hade invaderats av dessa varelser och man fick följa en överlevande familj, men man fick inte veta så mycket om vad som hade försatt dem i den situationen. Det fick man alltså nu vilket var mycket positivt. När denna återblick är över kastas vi snabbt in tidsperioden efter den första filmens händelser. Vi får alltså följa Evelyn (Emily Blunt) som tillsammans med sina två barn och sin nyförlösta baby försöker gör allt för att överleva i en ödelagd värld där det känns som allt är hopplöst.

Det uppdagas att de inte är de enda överlevarna och en del nya karaktärer introduceras. Bland annat Emmett som gestaltas lysande av skådespelaren Cillian Murphy är en av överlevarna som slår sig ihop med Evelyn och hennes familj. Det blir en spännande historia man får ta del av där man sitter på helspänn från början till slut. Gillade man den första filmen så kommer man garanterat att gilla den här eftersom den levererar samma känsla och gör det ännu mer denna gång. Emily Blunt briljerar även denna gång i rollen som Evelyn. Och filmens barnskådisar är verkligen duktiga. Speciellt Millicent Simmonds som spelar dottern i familjen gör sin roll riktigt bra.

Det finns verkligen inget att klaga med filmen “A Quiet Place: Part II”. Den kan starkt rekommenderas om man gillade den första filmen eller gillar filmer som “Jurassic Park” eller “Alien” som den har tydliga referenser till. Jag blev supernöjd med denna uppföljare som till och med överträffade sin föregegångare. Så mitt betyg är en given femma av fem möjliga i betyg.

THE CONJURING: THE DEVIL MADE ME DO IT

Jag har nu varit och sett min tredje biopremiär sedan lättandet på corona restriktionerna. Filmen jag såg var den efterlängtade fortsättningen i den beryktade “The Conjuring” skräckfilmserien. De två föregående filmerna har varit skrämmande så nu var förväntningarna mycket höga även inför “The Conjuring: The Devil Made Me Do It” som jag har sett nu. Jag ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Ett av Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warrens (Vera Farmiga), verkliga utredare av övernaturliga händelser, mest sensationella fall börjar med en kamp om en ung pojkes själ, men tar dem därifrån till helt oanade platser och slutar med att en misstänkt mördare för första gången i USA:s historia hävdar att han tagits över av en demon, som sitt försvar.

Den populära skräckfilmserien “The Conjuring Universe” som består av 8 filmer har fått blandat mottagande. Det hela började år 2013 med filmen “The Conjuring” och pågår nu fortfarande med den senaste installationen som har fått namnet “The Conjuring: The Devil Made Me Do It”. Det blandade mottagandet har varit befogat. Egentligen är det just “The Conjuring” trilogin jag har blivit förtjust i. De första två är så läskiga att jag tittar på dem med lampan tänd. Inte för att de ger mig mardrömmar. Men man sitter på helspänn och lyssnar efter ljud när man tittar på dem och hoppar till vid minsta lilla rörelse eller högt ljud som levereras ifrån tv-skärmen. Detta är första gången jag har vågat mig på att se en “The Conjuring” film på bio med de ännu högre ljudeffekter som man upplever på en biograf. Några spin-off filmer har jag dock upplevt på bio ifrån det universumet. Sämst i serien är filmen “The Nun” som mer bitvis blev en omedveten komedi. “Annabelle: Creation” var bra. De andra två “Annabelle” filmerna var sämre och snäppet sämre än “The Nun” var faktiskt spin-off filmen “The Curse of La Llorona”. Inte för att det behövs direkt att man ser filmerna i rätt ordning. Men om man vill det för att ha koll på hela den demoniska världen så är det här den kronologiska ordning man ska se filmerna i. “The Conjuring” börjar det hela som sagt. Sen ska man fortsätta med “Annabelle Creation”, “Annabelle”, “Annabelle Comes Home”, “The Nun”, “The Conjuring 2”, “The Curse of La Llorona” och slutligen filmen “The Conjuring: The Devil Made Me Do It” som man kan se på bio nu. Jag hann inte med att se alla filmerna på dvd innan biobesöket. Så det kommer att ske först när jag har alla filmer i min ägo.

Men det var lite om “Conjuring” universumets historia. Nu undrar ni säkert vad jag tyckte om den nya filmen. Och jag kan bara säga att jag tyckte att den är helt godkänd. Jag blev inte lika skrämd som jag blev av de förgående två “The Conjuring” filmerna. Så i den bemärkelsen så kanske det kan varit viss besvikelse eller är jag helt enkelt härdad. Men man får en kuslig historia om en svårspårad demon som först angriper en liten pojke. Sedan ber pojkens blivande svåger demonen om att skona hans unga blivande svärson och ta honom själv istället. Spökutdrivarna Ed och Loriane som vi har fått följa i de tidigare filmerna får ett svårt fall att nysta ut. Det blir både en kamp på liv och död samt en kamp emot klockan eftersom filmens demon tycks ligga steget för hela tiden. Uppgiften för Ed och Loriane blir att bryta en långvarig förbannelse, hitta orsaken till den och sedan rädda så många liv de kan inklusive deras egna. Det blir mycket tysta minuter i mörka och läskiga källare och andra spöklika områden där ett snabbt och högt ljud snabbt avbryter tystnaden och gör att man hoppar till i biostolen.

Riktigt skrämd blir man aldrig. Man är bara spänd när man ser filmen på vad som komma skall och när ögonblicken har dykt upp pustar man ut och tänker att det var ju inte så farligt. Sammanfattningsvis så får man alltså det man förväntat sig. En löst verklighetsbaserad spökhistoria där ett svårt "demon case" ska nystas ut. Man får bli lite lagom rädd. Samt får man följa våra "demonologer" som Ed och Loriane kallar sitt yrkesval för. De är som vanligt briljant spelade av Patrick Wilson och Vera Farmiga och deras kärlekshistoria är en väldigt fin och romantisk kontrast till allt demonmörker man får uppleva serien igenom. Så jag blev nöjd med denna nya pusselbit som lades i “The Conjuring Universe”. En stark trea på gränsen till en fyra är mitt betyg till filmen “The Conjuring: The Devil Made Me Do It” .

GODZILLA VS KONG

Nu är det igång med biopremiärerna igen. 50 biobesökare är tillåtna på allvar och premiär efter premiär avlöser varandra. Nu har jag upplevt min andra stora och efterlängtade biopremiär sedan pandemin sköt upp storfilmerna och det var storfilmen “Godzilla vs Kong”. Som titeln säger så rör det hela sig om ett möte mellan två av filmhistoriens mest ikoniska monster. Jätteödlan Godzilla och jätteapan Kong. Jag har som sagt sett filmen och ska nu med denna recension leverera min åsikt om filmen. Men först lite om handlingen.

Kong och hans beskyddare ger sig ut på en farlig färd för att finna hans riktiga hem, med på resan är Jia (Kaylee Hottle), en ung fosterbarnsflicka, som Kong har format ett unikt och starkt band med. Men de hamnar oväntat i vägen för en rasande Godzilla, som orsakar förstörelse över hela världen. Den episka kollisionen mellan de två ikonerna är bara början av ett mysterium som ligger djupt inom jordens kärna.

Legendary Pictures MonsterVerse drog igång en franchise som de hade förhoppningar om att skulle slå stort. Först kom filmen “Godzilla” (2014). Sedan kom man på att det hela skulle gå ut på att jätteapan Kong skulle möta jätteödlan Godzilla i framtiden. Därmed kom rebootades filmen “King Kong” år 2017 med filmen “Kong: Skull Island” vilket sedan ledde till filmen “Godzilla: King of the Monsters” år 2019. Filmerna har varierat i kvalité. Personligen gillade jag “Lord of the Rings” regissören Peter Jacksons “King Kong” reboot ifrån år 2005 mest. Den var mer realistisk. Den hade dinosaurier som hade genomgått evolutionens förändringar på en öde där tiden hade sin egna gång. Den visade sig även innehålla insekter och andra småkryp som var dubbelt så stora som i den värld vi själva känner till och lever i. I filmen “Kong: Skull Island” var det istället fula och vanskapta ödlor som Kong fick slåss emot. Den filmen var tänkt som en början på historien även om filmen “Godzilla” kom före. När det gäller “Godzilla” filmen så tyckte jag att den var lite tråkig. Det tog lite för lång tid innan Godzilla verkligen dök upp i den filmen. Men finalen var mäktig. Tyvärr var den bara lite av en aha-upplevelse och man såg fram emot att se historien vidareutvecklas i kommande filmer inom samma franchise. Så kom filmen “Godzilla: King of the Monsters” som skulle fungera som en slags uppföljare på det vi redan sett om vi förstod vilken kronologisk ordning filmerna skulle se i. Jag gillade den sista “Godzilla” filmen. Där fick man se mer scener med den gigantiska skräcködlan både på land och i undervattensscener. Samt introducerade den filmen nya karaktärer och förde handlingen vidare inför konfrontationen mellan filmhistoriens mest storslagna monster.

När man väl sitter där i biosalongen så sugs man genast med. Vi får parallella historier. Man får följa gänget som försöker att beskydda Kong på hans ogästvänliga ö. Lite senare upptäcker man att Godzilla återkommer och är arg över något vilket leder till förödelse i storstäderna där han dundrar fram. Sedan finns en historia som är den svaga länken i filmen. Karaktären Madison Russell (Millie Bobby Brown) som introducerades i den föregående filmen slår sig ihop med en poddkändis och en skolkamrat för att de är en konspirationsteori på spåren som kan leda till bevis för vad Godzillas vrede har väckts av. Den sidohistorien känns inte som så genomarbetad. Den blir mest en anledning till att få in pusselbiten kring ett hot som är anledningen till att Godzilla och Kong ska mötas och fajtas på liv och död.

Men när alla uppläggen har presenterats så kan allt gå vidare och den oundvikliga striden vi alla har väntat på är snabbt igång. Vi får många snygga fajtingscener. En scen inledningsvis till havs. Sedan en i Hong Kong bland skyskraporna. Man kan kanske gissa sig till hur det hela kan sluta om man kan sina monsterfilmer. Men som sagt så är sammandrabbningen snyggt upplagd och man sitter på helspänn och njuter av den episka känsla som fajterna bjuder på. I centrum står en liten flicka som kan kommunicera med Kong och spelas av Kaylee Hottle. Annars är det våra monster ifrån filmens titel som har huvudrollerna.

Alla runt omkring hamnar lite i skymundan. Gamla som nya karaktärer. För oss svenskar är det trevligt att få se Alexander Skarsgård i en stor roll där han leder den grupp som vill Kong väl. Det vi får se är alltså en monsterfilm av stora mått där det verkligen inte sparas på krutet och den här filmen är mer flytande och självgående än de tidigare där en massa bakgrund skulle introduceras. I “Godzilla vs Kong” är allt detta avklarat och vi kan bara luta oss tillbaka i biostolen för att njuta.

Sammanfattningsvis så får man det man förväntar sig av en film inom monstergenren. En film som är bättre än sina föregångare dessutom. Ett bra soundtrack har filmen och den bjuder på många spektakulära actionscener och en hel del visuellt vackra miljöer. När filmen är slut så är det inte en självklarhet om den är en avslutning eller om fler uppföljare är på g.

Någon extrascen när eftertexterna har rullat igång som hintar om en uppföljare får vi inte heller. Men gillar man den här typen av filmer så kan jag starkt rekommendera filmen “Godzilla vs Kong”. 4 av 5 är det betyg som jag tycker att den är värd.

CRUELLA

Det har tidigare tvistats kring huruvida filmen “Cruella” skulle nå biograferna pga pandemin. Men så kom den glada nyheten att antalet tillåtna biobesökare skulle öka ifrån 8 personer till 50 personer i Sverige. Det blev alltså en biopremiär den 28:e maj som väntat på några få utvalda biografer innan Filmstadens biografer hade öppnat. Jag satt alltså nästan själv i en biosalong där 2 av 8 biobesökare dök upp. Först den 1:e juni tillåts det alltså 50 biobesökare. Premiären lyckades dessutom bli lite historisk. För 7 år sedan den 28:e maj så hade nämligen storfilmen “Maleficent” med Angelina Jolie i huvudrollen premiär på svenska biografer. Även det en fristående film om en ikonisk Disneyskurk i en lite annorlunda tappning. Nåväl, nu har jag sett filmen och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

För första gången får vi möta Cruella de Vil (Emma Stone) och ta del av hennes bakgrund. Det här är hela historien om hur hon blev den rebelliska, eleganta och hämndlystna Cruella. Vi får följa med till 1970-talets London. Ett London som är fyllt med punkrock, normbrytande attityd och ikoniskt mode. I detta spännande modeinriktade London väntar en överraskande vändning. Det som vi trodde att vi redan visste om Cruella de Vil kan visa sig vara något helt annat än sanningen.

När Disney lanserade en plan om att ge en känd och etablerad Disneykaraktär en egen film så är det första jag tänkte att jag vill se en mörk och mer vuxen historia. I barndomen fick man sitt när man såg den tecknade versionen. När det är otecknad version på gång så görs de för oss 80-talister eller äldre. Detta bara för vi ska kunna slänga in den tecknade filmen i dvd-spelaren till barnen och se den mer vuxna och otecknade versionen själva. Så är det uppenbart att de har tänkt med filmen “Cruella” och även med “Maleficent” som gick upp på bio för exakt 7 år sedan. Skillnaden här om man jämför med “Maleficent” är att de har skalat bort lite av det sagolika. Det blir inte lika många små gulliga och färgglada figurer i ännu färggladare miljöer. Istället tas vi till den bistra mörka verkligheten i 70-talets modevärld där den elaka baronessan står för allt ikoniskt mode. Där har en flicka som heter Estella är född med tvåfärgat hår en dröm om att få ut sina kreativa modeidéer i samma skede som hennes mamma går en mystisk död till mötes med dalmatinhundars inblandning. Hon slår sig ihop med några gatubarn som livnär sig som ficktjuvar. Där får lilla Estella briljera genom att skapa trovärdiga förklädnader åt sina medhjälpare. På den vägen är det och snabbt kastas vi in Estellas vuxna liv då hon kommer närmare sin dröm då hennes då vuxna medarbetare hjälper henne att komma i kontakt med Baronessan (Emma Thompson).

Emma Stone är jättebra i rollen som Estella som vi senare får lära känna som den ikoniska karaktären Cruella. Det är med glimten i ögat hon tar sig an rollen. Ifrån första början när vi möter Estella så får vi en mer varm person presenterad med rödhårig peruk. Men ju närmare Estella kommer sin dröm desto mer sjunker hon ner i ett mörker. Man kan ana en psykopat i hennes personlighet och man får lite vibbar av Jokern i ett gäng Batman filmer som tidigare har gjort succé. Vem hade kunnat ana att en psykotisk karaktär skulle få huvudrollen i en Disneyfilm. Enligt min åsikt är det ett klockrent drag. Det ger filmen dess mörka ton som man hade hoppats på. Angående hur modevärlden målas ut vet jag ej om det kan se ut så. Där kommer sagoberättande kanske in lite grann. Men det är en spännande utveckling att få följa Estellas förvandling till Cruella och de mysterier som utvecklas kring karaktärens bakgrund. Och även denna gång blir det lite att man börjar att förstå karaktären och nästan sympatiserar med henne.

Sammanfattningsvis så är filmen en mörk och en ganska realistisk historia om hur ett mörkt förflutet kan få den bäste att välja en inte fullt så moraliskt godtagbar bana för att uppnå sina drömmar. Det finns också ett budskap om att hämnd kan kännas lockande, men att det inte alltid är den bästa vägen för att uppnå den inre frid man vill ha inombords. Den här filmen är Emma Stones show. Men även Emma Thompson får briljera som hennes nemesis Baronessan. Hela filmen är dessutom kryddad med härligt soundtrack. Gruppen Florence + the Machine gör ledmotivet och under filmens gång kommer en salig blandning med hitlåtar som innefattar allt ifrån Tina Turner till Deep Purple. Jag blev supernöjd med den bioupplevelse jag fick. Så en stark 4:a av 5 möjliga är mitt betyg till filmen “Cruella”.

THE CONFERENCE OF THE BIRDS

Efter den otippade fortsättningen med den fjärde boken “Map of Days” på “Miss Peregrines Home For Peculiar” trilogin så har jag nu även läst den femte boken som heter “The Conference of the Birds” och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om bokens handling.

Jacob Portman har fått en uppgift sin farfar Abes vän H: Att avlämna en ny besynnerlig person, Noor Pradesh, till en tomgastjägare, enbart känd som V. Men Noor är jagad. Hon är måltavla för en gammal profetia, en profetia som förutspått en annalkande apokalyps. Om Noor räddas, så räddas också framtiden för de besynnerliga. Jacob har bara några förvirrande spår och tiden håller på att rinna ut. Han måste komma på hur han ska hitta V, den mest gåtfulla och mäktigaste av farfar Abes tidigare bundsförvanter.

Den fjärde boken avslutades verkligen med en cliffhanger så att man när man nått den bokens slut verkligen kände ett sug efter att få läsa fortsättningen. Boken “The Conference of the Birds” tar vid precis efter det spännande slutet och spänningen hålls verkligen igång ifrån början till slut. Det blir därmed väldigt svårt att lägga ifrån sig boken innan man har nått fram till slutet. Böckerna i den här bokserien har ganska genomgående haft en mörk ton. Den här boken är snäppet mörkare och något vuxnare i sin ton vilket jag verkligen gillar. Många frågetecken ifrån de tidigare böckerna i serien nystas ut och allt knyts ihop inför den kommande sjätte boken som förmodligen är avslutningen. En del nya och intressanta karaktärer dyker upp på resans gång. Spänningen byggs upp inför den mäktiga finalen i bok 6 och även denna gång avslutas det med en cliffhanger som gör att man verkligen vill ha fortsättningen levererad så fort man har nått fram till det där spännande slutet. Om man tidigare har gillat den värld som Ransom Riggs har skapat i de här böckerna så lär man inte bli besviken när man läser “The Conference of the Birds”. Den har allt det där som man blev trollbunden av i de föregående böckerna.

Boken kan starkt rekommenderas om man som jag gillar lättläst fantasy med en väldigt mörk ton. Gillade man de senare Harry Potter böckerna i slutet av den bokserien så finns det en del likheter. Det är vissa små likheter som finns med de lite mörkare Harry Potter böckerna så att fansen av de böckerna kan uppskatta det som “Miss Peregrine” böckerna levererar. Men tilläggas bör att den värld som författaren Ransom Riggs har skapat är väldigt originell och liknar i grunden inte något annat som har skrivits. Jag blev helt såld även på den här boken och mitt betyg till boken “The Conference of the Birds” är en stark femma av fem möjliga.

PROMISING YOUNG WOMAN

Oscarsgalan har precis varit och när filmindustrins största gala och min skrivna tradition har ägt rum så brukar det leda till en del nya filmtips. Så även i det här fallet. På vår biograf i staden där jag bor har vi haft smygpremiär för Carey Mulligan filmen “Promising Young Woman” där Mulligan var nominerad i kategorin Bästa Kvinnliga Huvudroll. Sammanlagt var filmen nominerad i 5 kategorier varav den tog hem priset i kategorin Bästa Originalmanus. Jag har nu sett filmen och ska berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Alla sa att Cassie (Carey Mulligan) var en lovande ung kvinna tills en mystisk händelse plötsligt ändrade riktningen för hennes framtid. Men ingenting i Cassies liv är vad det verkar vara. Hon är grymt smart, obarmhärtigt listig och hon lever ett hemligt dubbelliv om natten. Nu är ett oväntat möte på väg att ge Cassie en chans att hämnas det förflutna i denna uppskakande och oerhört spännande historia.

När filmen “Promising Young Woman” rullar igång så förstår man inte direkt vilken typ av genre det rör sig om. När vi möter Casey (briljant spelad av Carey Mulligan) i historiens början så ser man henne stupfull på en krog. Man tror då det rör sig om något inom Komedigenren. Men så tar filmen en vändning. En kille spelad den forna “O.C.”-stjärnan Adam Brody går fram och raggar på henne. Han framstår som vänlig. Men när han har fått med sig Casey hem så vill han ha henne i säng. Detta vill inte Casey att ska ske. Hon spelar bara full för att sedan lura män att de ska få något och sedan blir det inte så. Egentligen har hon råkat ut för något hemskt som ung och är en hämndlysten kvinna som har avsikter vi inte får veta förrän filmen närmar sig sitt slut.

Så är hela filmen uppbyggd. Man får se Caseys raggande på ett gäng karlar som bara har en sak i huvudet. Och det är mest nere i det nedre bonushuvudet som deras hjärnaktivitet är placerad. Casey leker med deras lust och till slut träffar hon en snäll kille som man får intrycket av att hon faktiskt blir förälskad i. Men är det så? Ja, det är det som är den stora frågan som filmen “Promising Young Woman” ställer sig. Mystiken är väldigt påtaglig. Inte ens hennes föräldrar (Clancy Brown och Jennifer Coolidge) vet något om vad hon sysslar med och tror att hon har lämnat sitt förflutna bakom sig.

På den vägen är det och spänningen hålls uppe hela filmen igenom. Många situationer skrattar man till i för att sedan förstå att det senare in i filmens scener är en scener med allvar och mörker som vi tar del av. Allt som händer är små pusselbitar som läggs ihop för att vi ska få helheten kring det Casey har gått igenom som ung och vilken roll de karlar hon möter har att spela i hennes förflutna. När jag ser filmen får jag lite Lisbeth Salander vibbar. Casey verkar vara en karaktär som har gått igenom en hel del svåra saker orsakade av män. Vilket har drivit fram ett hämndbegär. Detta spelar Carey Mulligan fram med mystik, mörk humor och attraktion. Hon gör rollen jättebra och förtjänade sin Oscarsnominering i kategorin Bästa Kvinnliga huvudroll. Filmen blev nominerad till 5 Oscar varav Emerald Fennell tog hem statyetten i kategorin bästa Originalmanus. Det var ett välförtjänt pris eftersom just manuset är så spännande skrivet att man inte fattar riktigt hur allt hänger ihop förrän sluttexterna näst intill har rullat igång.

Filmen “Promising Young Woman” kan starkt rekommenderas. Det är en välspelad historia som berör. Det dyker upp en hel del kända skådisar i biroller som är bra men hamnar i skymundan för Carey Mulligans utmärkta skådespeleri. Budskapet är något som många kvinnor kan identifiera sig med och en del mansgrisar till män kan lära sig en läxa av. Det kan tyckas att jag har varit väldigt generös i mina betygsättningar den senaste tiden. Men jag har bara sett bra filmer helt enkelt. 5/5 är mitt betyg till filmen “Promising Young Woman”.

GLACIÄR

I rådande pandemitider så får kreativiteten blomma på annat sätt då högst åtta personer kan få samlas i en biosalong. Då blir det svårt att komma ut med sina idéer och projekt på bio när de väl är färdiga för en sådan naturlig premiär. Då får man hitta andra vägar. Det har deckardrottningen Camilla Läckberg gjort. Hon har under den rådande kris som vårt samhälle befinner sig i skrivit ett manus till sin långfilmsdebut. Och passande nog har hon även valt att låta filmen utspela sig i en fiktiv framtid där vår värld har drabbas av en pandemi värre än den vi själva nu lever i. Deprimerande ämne kan man ju tycka. Men mer aktuellt kan inte ämnet bli att ha som tema i en film. Filmen heter “Glaciär”. Jag har sett den och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Hälften av världens befolkning har dött i en rasande pandemi. Fysisk kontakt är lika med döden. Under dessa förutsättningar tar en kärlekshistoria vid. En oväntad och omöjlig kärlek mellan en pastor (Alexander Karim) och en läkare (Lena Endre) som inte känner varandra sedan tidigare. Det visar sig inom kort att de har isolerat sig i samma lyxhotellskarantän medan världen utanför rasar. Trots att närkontakt är lika med döden ligger det i människans natur att söka samvaro och mänsklig kontakt, och de två karaktärerna börjar så småningom att få kontakt med varandra via varsin walkie-talkie. De dagliga samtalen leder till en allt mer fördjupad relation. Trots att de aldrig har träffats tidigare så utvecklas deras känslor till en gränslöst stark kärlek.

Deckardtrottningen Camilla Läckberg är det nog få som har missat. Hennes Fjällbacka böcker har blivit en stor succé. Därefter har hon tagit en paus ifrån den serien och dess huvudpersoner Patrik Hedström och Erica Falck för att skriva några böcker inom genren hämndlitteratur vilket resulterade i några framgångsrika böcker om den hämndlystna kvinnan Faye. Sedan ville Läckberg prova på tv-serie mediet och skrev manuset till Viaplays storsatsning “Lyckoviken” som också blev en stor framgång. På den vägen är det nu dit resan har tagit henne där hon är idag som manusförfattare till en långfilm.

I den tid vi lever i med social distans så är inte det här den första filmen som behandlar det ämnet. Hösten 2020 kom exempelvis Josephine Bornebuschs film “Orca” som behandlade samma ämne, Och i början av 2021 kom miniserien “The Stand” baserad på Stephen Kings skräckroman som fokuserar på uppyggnaden av ett samhälle efter en pandemi. Läckbergs och Bornebuschs filmer är lite lika. De tar upp det som många nu saknar. Att få vara med och att få krama våra nära och kära. Det som skiljer filmerna åt är att i Josephine Bornebuschs "Orca" så fanns fler personer som man fick möta i en film helt uppbyggd av Facetime konversationer. I Läckbergs "Glaciär" handlar det om enbart två personer och därmed bara två skådisar och den relation som utvecklas mellan dem. Samt fokuserar historien på hur en relation kan utvecklas mellan två helt olika personer med stor ålderskillad och andra olikheter. Samt fokuseras det på hur man kan köpa sig rätten till en lyxkarantän medan de som har det sämre ställt ekonomiskt inte har samma förutsättningar. Det som är unikt med den här filmen är att få följa det intima skådespelet mellan två personer som näst intill tvingas att börja älska varandra för att de kanske kan vara de sista två överlevande. Det spekuleras också i hur länge man skulle kunna leva ett sådant liv i total isolering. Detta skildras både med humor och allvar. Det dödliga virus som filmen “Glaciär” handlar om innebär att man kan dö vid minsta lilla fysiska kontakt och därmed är huvudregeln att man ska ha en vägg mellan sig själv och annan person. Därmed ställs frågan om kärleken är viktigare än att följa regler. Är det inte enklare att dö för kärleken än att dö ensam i isolering?

Sammanfattningsvis så är filmen “Glaciär” en fin kärlekshistoria mellan två människor. Det är fascinerande att det aldrig blir tråkigt. Lena Endre och Alexander Karim utvecklar en trovärdig kemi som är väldigt påtaglig filmen igenom och det märks att de har haft roligt och varit inspirerade under arbetet med filmen. Många tankar väcks när man ser filmen och det är svårt att inte bli personligt berörd eftersom det dystopiska Sverige som skildras inte känns så långt borta ifrån den verklighet vi själv nu upplever. Den verklighet som filmens karaktärer har skulle lätt kunna bli vår framtid om hela världen hade följt restriktioner så dåligt som merparten av den svenska befolkningen gör. 5/5 får Camilla Läckbergs debutlångfilm av mig i betyg.

NOMADLAND

Oscarsgalan står inför dörren senare denna månad. Jag har därav börjat att plöja igenom det som finns att streama i de nominerade kategorierna. Men en biopremiär blev det i alla fall så att jag hann med att se filmen innan galan. Det blev filmen “Nomadland” som jag nu ska förmedla mina åsikter kring med denna filmrecension. Men först lite om handlingen.

Fern (Frances McDormand), en kvinna som efter den ekonomiska kollapsen i den lilla staden på Nevadas landsbygd, packar sin bil och ger sig ut på vägarna för att upptäcka livet utanför det konventionella samhället, som en modern nomad. I filmen träffar vi verklighetens nomader, Linda May, Swankie och Bob Wells som blir Ferns mentorer och vänner under hennes utforskning av det vida landskapet i västra USA.

Att så få filmer når bioduken under denna långa pandemiperiod är tragiskt. Utbudet blir inte så stort. Men och andra sidan når sådana här lite smalare filmer ut. Som man i vanliga fall tänker så kände jag en tvekan kring om jag skulle gå och se “Nomadland” på bio men sedan släpptes årets Oscarsnomineringar och “Nomadland” var en av de få nominerade filmer som har nått Sverige med en biopremiär. Så jag ändrade mig och såg filmen på bio till slut och det ångrar jag verkligen inte att jag gjorde.

I filmen får vi följa Fern (lysande spelad av Frances McDormand) som närmar sig pensionsåldern. Fern är en änka som har mist sin man i cancer. Kort därefter miste hon även en hel stad då gruvan som var stadens levebröd lades ner och befolkningen valde att flytta därifrån. Fern bestämmer sig för att köpa en husbil och bosätta sig i närheten av postorderföretaget Amazon där hon har ett fått ett jobb. Men det jobbet visar sig vara kortsiktigt och ger därmed ingen permanent försörjning. Då ger Fern sig ut på vägarna som en sann amerikansk nomad som väljer en plats utanför samhället. Hon verkar vara en hårdhudad människa som inte ger efter för sentimentalitet, men någonstans innanför det hårda skalet finns en sorg att hantera och det gör hon genom att ge sig iväg med husbilen för att samtidigt söka frihet och det hon tror sig sakna i sitt något inrutade liv. Till en början vill hon som hon säger jag göra rätt för sig och vara till någon nytta i samhället. Den planen ändras radikalt när hon möter riktiga nomader ute på vägarna som spelas av riktiga nomader. Hon tar till sig dessa människors livhistorier och inspireras av dem. Den där frihetskänslan sätter sig så hårt att hon inte längre kan tänka sig ett liv i ett hus. Tidigt i filmen får hon frågan av en yngre släkting där det frågas om det stämmer att hon är hemlös. “Jag är inte hemlös, jag är huslös. Det är inte samma sak.”. Med denna inställning och en utveckling av kärleken till det fria livet får vi följa en historia med verklighetsbaserade förankringar efter en litterär förlaga.

Det är mycket svårt inte bli tagen av de levnadsöden som de riktiga nomaderna berättar. Särskilt en äldre dam som heter Swankie som berättar att hon har cancer som har spridit sig till hjärnan. Hon berättar om sitt livs största ögonblick då hon kände att hon hade kunnat dö där och nu. Det var när hon befann sig på en plats omgiven av svalbon, nykläckta svalor som flög omkring efter att deras äggskal trillade ner ifrån boet och landade på vattenytan. Man får en klump i bröstet och känner igen sig i det hon berättar. Själv söker jag också de där ögonblicken och det känns som att jag saknar något. Jag vill gärna också hitta en annan verklighet och leva i min lilla bubbla ibland. Så historien som skildras griper verkligen tag och den kryddas med ett vackert foto och väldigt vackra miljöer med solnedgångar över åtskilliga ökenlandskap. Kameran missar inte något under filmens gång och den filmar väldigt många close up vinklar på filmens karaktärer så att man inte missar ett enda känslouttryck i deras ansikten.

Sammanfattningsvis är filmen “Nomadland” en väldigt fin film med ett fint budskap om hitta sig själv ute på vägarna och att samtidigt hitta en gemenskap och social tillhörighet utanför samhällets inrutade bojor. Det skänker en extra realism att de enda i filmen som faktiskt är Hollywood skådisar är Frances McDormand och par skådisar till. De övriga är verkliga människor som faktiskt lever riktiga nomadliv. Om man inte bli tagen av den här fina filmen så skulle man kunna säga att man är ganska känslokall. Jag hoppas att filmen tar hem i alla fall några av de 6 Oscarsstatyetter som den är nominerad till. 5/5 är mitt betyg till detta hjärtvärmande mästerverk.