HALLOWEEN KILLS

År 2018 var Jamie Lee Curtis tillbaka på bioduken för att ta upp kampen emot sin hänsynslöst mördande bror Michael Myers i filmen “Halloween”. Nu har fortsättningen kommit i filmen “Halloween Kills” som jag nu har varit och sett på bio. Jag ska därmed nu berätta vad jag tyckte med denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.

Några minuter efter att Laurie Strode (Jamie Lee Curtis), hennes dotter Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak), lämnade det maskerade monstret Michael Myers inlåst och brinnande i Lauries källare, förs Laurie brådskande till sjukhuset med livshotande skador, i tron att hon äntligen lyckats döda sin livslånga plågoande. Men när Michael lyckas befria sig från Lauries fälla fortsätter hans rituella blodbad. När Laurie kämpar mot smärtan och förbereder sig för att försvara sig mot honom, inspirerar hon hela Haddonfield till att resa sig mot det ohejdbara monstret.

För tre år sedan så fick vi återvända det Halloweenfirande samhället Haddonfield där Laurie Strode en gång flydde från sin psykiskt sjuka bror som mördade hela hennes film just på Halloweennatten. Man fick följa henne då hon på ålderns höst barrikarderade sig och förberedde sig inför att möta sin bror Michael Myers igen. När han ska förflyttas ifrån ett hårdbevakat fängelse till ett annat går något fel och han lyckas rymma. Det blev en ny kamp på liv och död där Laurie tillsammans med sin dotter och sitt barnbarn lyckas gillra en fälla för Michael som leder till att han blir inlåst i hennes hus som de har satt i brand. I tron att Michael ska brinna inne flyr de och Laurie själv är svårt skadad och behöver läkarvård.

I “Halloween Kills” får vi kastas in i händelserna vi lämnades med efter att några nya karaktärer ifrån det förflutna har presenterats. De ny karaktärerna är överlevande offer som har bildat ett medborgargarde för att bekämpa Michael Myers och man får följa dem då de för legenden vidare och förbereder sig ifall Michael skulle komma tillbaka. Därefter får vi följa Laurie Strodes kamp på sjukhuset där hon ovetande försöker att tillfriskna efter sitt blodiga möte med sin bror. Hon är helt ovetande om att hennes bror har lyckats att rymma och att blodbadet bara har fortsatt.

Spänningen är på topp och man vet inte hur det hela ska sluta. Precis som förra gången finns John Carpenters klassiska ljudslinga med då man introduceras till Micheal Myers värld vilket gör att jag som den skräckfantast jag har börjat att bli känner hur håren reser sig. Rekvisitan är fylld av brinnande pumpor som skapar den rätta Halloween känslan och blod, krossade kranium och motbjudande kreativt utförda mord sparas det inte på. Michael Myers beteende är också detsamma. Han vandrar långsamt fram mot sina offer och låter dem få en känsla av att de har chansen att rymma. Och sedan är oväntat framme och den som kommer i hans väg har ingen chans. Med dessa tradtionella ingredienser så får man en fördjupning i Laurie Strodes och Michael Myers historia som på ett effektivt sätt vävs samman med nutid. Eftersom det är en sista avslutande film på gång också så är det lite förutsägbart att man vet att Michael kommer att klara sig även denna gång. Men det som gör filmen riktigt intressant är det medborgargarde som byggs upp. Ett helt samhälle samlas för att mörda Michael. Det förvandlar hela Haddonfields invånare till monster som inte är mycket bättre än mördaren själv. Därav spekuleras dig i vad ren ondska är och vem som egentligen är ond.

Sammanfattningsvis så får man verkligen det man förväntar sig av denna blodiga historia. Vill man ha en skräckfilm att förbereda sig med inför Halloweenfirandet så är det här precis rätt film för skräckfantasten. Är man känslig och ogillar blod så bör man välja en annan film. Men som den skräckfantast jag är så blev jag ganska imponerad. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Halloween Kills”.

DUNE

År 1984 regisserade regissören David Lynch filmen “Dune” som är en filmatisering av författaren Frank Herberts kultförklarade science fiction roman med samma namn. Sedan några år tillbaka har det sedan varit klart att regissören Denis Villeneuve skulle ta sig an romanen som har ett rykte om sig att vara stört omöjlig att filmatisera. På grund av coronapandemin har filmen skjutits upp kraftigt och regissören har verkligen kämpat för att det skulle bli just en biorelease av hans stora rymdepos. Det har nu skett och jag har varit och sett filmen och ska nu med min recension berätta om huruvida filmen levde upp till mina stora förväntningar eller ej. Men först lite om handlingen.

Paul Atreides (Timothée Chalamet), en briljant och talangfull ung man född med ett storslaget öde, måste resa till den farligaste planeten i universum för att säkra sin familjs och sitt folks framtid. När illasinnade krafter kastas in i en konflikt över tillgången på planetens mest värdefulla råvara. På planeten finns ett ämne med förmågan att låsa upp mänsklighetens fulla potential. De som påverkas av den råvaran är de som kan övervinna sina rädslor och därmed har en fortsatt överlevnad att räkna med.

Inför regissören Denis Villeneuves försök att göra film av författaren Frank Herberts bok så såg jag filmen “Dune” med samma namn i syftet att kunna jämföra filmerna. Vad jag inte hade räknat med var att jag skulle somna. En film som man somnar till ökar inte direkt oddsen att rebooten ska vara något att se. När jag vaknade och förstod att jag i princip hade sett filmens inledning och hade slutet kvar så var min slutsats att en rebootad film på lite över två och en halv timme skulle bli väldigt seg att uppleva på bio. Tilläggas bör att jag är ett stort fan av David Lynch och därav hade förväntningar på originalfilmen. Men jag var ändå nyfiken på vad som kunde göras av boken i modern tid då visuellt snyggare världar kan skapas med mer avancerad och dyr teknik. Vad som däremot blev en oro var att gigantiskt stora maskar skulle ha en central roll i handlingen. Jag har fobi för sådana djur och blev inte alls glad över deras medverkan. Men det visade sig vara en obefogad oro eftersom maskarna var ett hot som var centralt för planeten Atreides invånare. Men det var också ett hot som höll sig i bakgrunden. Fokuset riktades mer på planetens invånare och intrigerna dem emellan.

Det sparas inte direkt på krutet när Frank Herberts roman “Dune” blir film en andra gång. Filmen är som skapt för en större biopublik. Kända namn finns det även denna gång i rollistan. Inte minst det nya stjärnskottet Timothée Chalamet som gör huvudrollen som filmens hjälte Paul Atreides. Han bär verkligen upp filmen bra i både egna scener och där han möter motspelare som svenska Rebecca Ferguson, Oscar Isaac, Josh Brolin och Jason Momoa för att nämna några stora namn. Vår svenska stolthet Stellan Skarsgård dyker även upp i en skurkroll med väldigt motbjudande drag både utseende och personlighetsmässigt. Den rollen briljerar han i.

Visuellt blir det en vacker resa man tas på. Världen de har skapat på den ogästvänliga ökenplaneten är en fröjd för ögat. Det som utspelas där blir känslomässigt laddat och rullar på ganska långsamt. Fokuset är att berätta en historia utan att för mycket onödiga och korta scener ska hugga sönder helheten som fler filmer ska få möjligheten att utforska. Det är just ett rymdepos vi får tonsatt med Hans Zimmers mäktiga musik. Många spektakulära actionscener både på marken, i luften eller i flykt ifrån sandmaskar bjuds det på. Det är inte svårt att ana att George Lucas en gång inspirerades av boken “Dune” då han hittade på världen i Star Wars filmerna. Men den här historien är mer konstnärlig och riktad till en vuxen publik. Det handlar om stridigheter mellan två besökande släkten som slåss om planetens tillgångar medan det mer fridfulla sandfolket inte vill exploatera planetens tillgångar. Detta för tankarna lite åt hur vi överanvänder planeten jordens tillgångar och krigar om dem.

När man sammanfattar det man har upplevt så är det en finstämd historia där karaktärerna är drivande. Historien hackas inte sönder av att man ska få för mycket action utan att världen som filmen utspelar sig i ska få en stilfull förklaring. Om man gillar mastodontfilmer och rymdepos i det här stora måttet så är det här filmen man ska se. Regissören Denis Villeneuve har tidigare utforskat scifi genren i filmer som “Arrival” och “Blade Runner 2049”. Även då lyckades han. Så tänk er något storslaget som “Star Wars”, “Interstellar” och en mix med influenser av den stämning som regissören Denis Villeneuve byggde upp i filmen “Arrival”. Man får också ha ett överseende med ett långsamt och trevande filmberättande. Med allt detta i en vacker kombination så skapas filmpoesi som är värt högsta möjliga betyg och ska upplevas på bio. 5 av 5 är mitt betyg till filmen “Dune”.

SHANG CHI AND THE LEGENDS OF THE TEN RINGS

Marvel Cinematic Universe har pga coronapandemin och uppskjutna premiärer fått ta en paus. För några månader sedan fick den länge uppskjutna premiären av den redan etablerade Marvelkaraktären Black Widow i filmen med samma namn. Och nu blev det dags för en ny karaktär att ta plats i filmen “Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings”. Jag har varit och sett filmen på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Redan som mycket ung tränades Shang-Chi (Simu Liu) av sin hårde far (Tony Chiu-Wai Leung) till att bli lönnmördare. Han har sedan dess lämnat sitt förflutna bakom sig och försökt bygga upp ett normalt liv i USA, men blir mot sin vilja åter indragen i faderns grymma värld.

Filmen “Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings” gick jag och såg utan några som helst höga förväntningar. Jag såg den mest för att få ytterligare en pusselbit i Marvels universum på plats. Vill man hänga med i den världen så bör man ha sett alla filmer som dyker upp inom det universumet. Och jag är inte direkt något stort fan av kampsportsfilmer eller särskilt intresserad av kinesisk mytologi. Jag visste inte så mycket om karaktären Shang Chi heller innan jag såg filmen vilket jag tyckte var en fördel. Många gånger kan det nämligen vara en nackdel om man kan för mycket om karaktärerna som får sina egna Marvel eller DC filmer och det tas för många friheter med karaktärerna. Nu visste jag med andra ord inte alls vad jag hade att vänta sig när jag intog min plats i biosalongen. Och till viss del blev jag positivt överraskad av filmen. Det var lätt att hänga med i intrigerna kring karaktärerna och lätt att ta dem till sig. Det bjöds på en hel del snygga fightingscener och många spektakulära actionsekvenser. Det kändes även väldigt uppfriskande att få ta del av helt nya karaktärer som fick sin plats i det stora Marvel stallet. Mästerligt bra blir filmen aldrig. Men man rycks genast med i historien och nyfikenheten hålls igång filmen igenom. Under hela filmen så bjuds det på en bra balans mellan humor och allvar. Så bägaren rinner inte över för mycket åt det ena hållet som ofta har varit ett problem med tidigare Marvel filmer.

Jag känner sammanfattningsvis att filmen “Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings” är sevärd och har det man kan förvänta sig av en film inom den superhjältegenren. Den har en färgstark skurk. En hjälte som utvecklas under resans gång. Samt är filmen visuellt vacker framåt slutet då man tas in i en magisk värld med drakar och andra magiska varelser. Som Marvelfilm så vävs filmen effektivt ihop med tidigare och kommande filmer inom den världen och därav av fyller den sin funktion är helt klart godkänd. Jag kände mig också lite oväntat underhållen av den här filmen. En trea av fem möjliga blir mitt betyg till filmen “Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings”.

CANDYMAN

Skräckfilmen “Candyman” som kom ut 1992 har nu fått en fortsättning som jag har varit och sett på bio. Med denna recension ska jag nu berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Så länge invånarna i bostadsområdet Cabrini i Chicago kan minnas terroriserades de av spökhistorien om den övernaturliga seriemördaren med krok till hand, som lockades fram när du stod framför spegeln och upprepade hans namn fem gånger. Ett decennium efter att det sista av Cabrini tornen rivits, har konstnären Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän, Brianna Cartwright (Teyonah Parris) flyttat in i en loftlägenhet i den nu hippa delen av Cabrini. Sociala medier-generationen är helt ovetandes om Candyman-historien men när Anthony börjar använda sig av historien bakom legenden ändras allt.

Originalfilmen “Candyman” ifrån 90-talet såg jag för några år sedan men har inte den färskt i minnet. Den nya “Candyman” filmen är ingen reboot visade det sig. Den är en slags uppföljare på den första filmen ifrån 1992. Därav bör man kanske ha sett om den första filmen innan man sätter sig i biosalongen och ser den nya. Det gjorde inte jag. Men som fristående film tyckte jag ändå att den funkade ganska bra. Den snuddar vid händelserna i den första filmen och visar återblicksscener ifrån originalfilmen vilket gör att det ändå blir lätt att återknyta till den gamla filmen. Direkt skrämmande blir det inte vilket är det som är vad man förväntar sig när man sätter sig för att se en skräckfilm. Men blod sparas det inte direkt på. Under filmens gång skildras en hel del brutala mord. Bland annat ett som sker på en offentlig toalett. Det är den scenen som sätter mest spår. Det mesta av det mordet syns i den scenen i en liten spegel som ligger på toalettens golv vilket är väldigt effektfullt. Så vill man uppleva bloddrypande mord och otäckheter så lär man inte bli besviken. Och historien griper verkligen tag. Den innehåller ingredienser som polisbrutalitet och rasfördomar inbakat i ett skräckpaket som gör att filmen känns sevärd. Mästerligt bra blir filmen aldrig och den kommer nog inte att uppnå samma kultstatus som originalfilmen. Men den är helt klart sevärd. Jordan Peele som är filmens producent och har gjort succé med filmer som “Get Out” och “Us” lyckas att göra sin egen grej av storyn. Men samma höjder som han nådde med sina föregående filmer når han aldrig med “Candyman”.

Sammanfattningsvis så är det en underhållande film som tar upp viktiga ämnen och bjuder på en del läskiga scener och mord. Så ganska nöjd blev jag med den filmupplevelse jag fick. En trea av fem är mitt betyg till filmen “Candyman”.

THE GREEN KNIGHT

Jag har varit och sett filmen “The Green Knight” och ska nu med denna recesion berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

När den väldige, mystiske Gröne riddaren (Ralph Ineson) konfronterar riddarna kring det runda bordet är det kung Arthurs modige, våghalsige systerson Sir Gawain (Dev Patel) som antar hans utmaning. Ett år senare ska de båda drabba samman igen. På väg till den ödesdigra återföreningen kämpar Gawain mot vålnader, jättar och tjuvar och möter en hemlighetsfull skön lady. Han kommer till insikt om att det han egentligen slåss för är sin heder och sitt värde i familjens ögon.

Innan jag såg den här filmen så visste jag inte så mycket om filmen. Jag tyckte att trailern så snygg ut, blev lite nyfiken och tyckte att det kunde trevligt omväxlings skull att se en film som man inte visste så mycket om och kanske därmed kunde bli lite positivt överraskad. Överraskad blev jag. Men inte direkt positivt överraskad. Jag blev med överraskad över hur seg, händelselös och långtråkig filmen var att ta sig igenom. Filmen “The Green Knight” är en väldigt visuellt vacker film och en fröjd för ögat att se. Men tyvärr lider filmen av brist på intriger och handling vilket gjorde att det var nära att jag somnade när såg filmen på bio. Det märks att regissören till filmen har mer ambitionen att göra en konstnärligt vacker film än att leverera underhållning. På fronten att vara konstnärlig levererar verkligen regissören David Lowery. Men så direkt underhållande är som sagt inte filmen.

Skådespelarprestationerna ifrån bland annat Dev Patel och svenska Alicia Vikander är bra men det håller som sagt inte hela vägen att filmen är en visuellt vacker upplevelse och att skådisarna gör bra ifrån sig då filmens handling är för tunn. Sammanfattningsvis så kan filmen rekommenderas till de som gillar att se konstnärligt vackra filmer. Men vill man se ett episkt och mäktigt riddaräventyr så bör man leta upp en annan film att titta på. En svag tvåa av fem möjliga är mitt betyg till filmen "The Green Knight”.

THE SUICIDE SQUAD

Regissören David Ayer gjorde ett i mångas tycke misslyckat försök att sammanföra ett gäng Gothamskurkar ifrån serierna om Batman i filmen “Suicide Squad” år 2016. Många blev besvikna på resultatet. Men Margot Robbies gestaltning av karaktären Harley Quinn gjorde succé vilket ledde till att hon fick en egen film. Den filmen gjorde inte heller många nöjda. Så nu gick det stor ansvaret istället till “Guardians of the Galaxy” regissören James Gunn. Uppdraget slutförde han och resultatet blev filmen “The Suicide Squad” som jag nu har varit och sett på bio. Jag ska nu med denna filmrecension berätta om huruvida han har lyckats eller ej. Men först lite om handlingen.

Belle Reve är känt som helvetet på jorden och är mer känt som fängelset med den högsta dödssiffran i USA. Det är här de värsta superskurkarna sitter fängslade och gör allt för att bryta sig ut, även om det innebär att de måste ansluta till den superhemliga och tveksamma Task Force X. Deras nya uppdrag är att samla ihop fångar som Bloodsport, Peacemaker, Captain Boomerang, Ratcatcher 2, Savant, King Shark, Blackguard, Javelin och allas favoritpsykopat Harley Quinn (Margot Robbie). De ska alla tungt beväpnade släppas ner på den avlägsna ön Corto Maltese. Rick Flag (Joel Kinnaman) har den otacksamma uppgiften att ensam se till att gänget håller sig till planen i en djungel som kryllar av legosoldater och gerillakrigare, medan Amanda Wallers (Viola Davis) tekniker följer minsta rörelse från sambandscentralen. Ett enda snedsteg innebär döden, antingen på grund av fienden, en teammedlem eller Waller själv. Oddsen för att något ska gå fel är lika låga som moralen i denna osannolika grupp av misfits.

En film om Gotham Citys värsta skurkar som har dykt upp i Batman serietidningarna och samlats i ett gäng för att leka superhjältar som ska rädda världen. Vad skulle kunna gå fel? Mycket tydligen. När regissören David Ayer år 2016 gjorde ett försök så blev det inte många fans eller medlemmar inom kritikerkåren nöjda. Fansen menade att Jared Letos Joker fick för lite utrymme. Det tyckte jag också. Samt så var intrigen för tunn och det hjälpte inte att de blåste på med ett bra soundtrack och en härlig humoristisk jargong. Själva hantverket blev inte en bra slutprodukt. För lång tid togs till att berätta bakgrunden till varje enskild karaktär i Suicide Squad gänget. Efter den uppladdningen fick man ingen direkt intressant avrundning av den första filmen. Man vad som däremot blev en succé var Margot Robbies färgsprakande porträtt av karaktären Harley Quinn som sedan fick en egen film år 2020 som hette “Birds of Prey”. Inte heller den karaktärens framgång räckte för att lyfta en hel film enligt merparteten av dem som såg filmen. Inte ens då filmen var regisserad av en kvinna som byggde upp handlingen kring att Harley Quinn skulle förena sig med ett gäng tuffa brudar som skulle bekämpa de manliga hoten i Gothams undre värld. Jag tyckte som andra att Margot Robbie gjorde ett lysande jobb men att intrigen inte höll filmen igenom. Scenerna med Harley Quinn ensam var häftigast att se. Men det blev aldrig riktigt så bra som man hade hoppats även om Ewan McGregor var underhållande som Birds of Preys hot som de kämpade emot.

Men så fick “Guardians of the Galaxy” regissören James Gunn en ny chans med filmen som jag nu har sett som heter “The Suicide Squad”. Filmen är ingen reboot. Den är en uppföljare som tar vid efter de två föregående nämnda filmerna. Ett nytt Suicide Squad gäng samlas än en gång för ett nytt uppdrag. Många nya karaktärer introduceras. Det är verkligen återigen Margot Robbies show. Hennes tuffa och med glimten i ögat gestaltade fightingscener är en fröjd för ögat visuellt med alla psykedeliska färger. Hon är verkligen en fullblodspsykopat gestaltad med charm. Och den där tjejen är väldigt smart och manipulerande.

Men andra karaktärer får också ta fokus. Framför allt får vår svenska stolthet Joel Kinnaman kliva fram ett snäpp och ta plats som personen som får den till sinnes omöjliga uppgiften att hålla samman gruppen. Det gör han med humor och finess samtidigt som han har en del allvar i karaktären. Idris Elba som karaktären Bloodsport är lite av en ny ledare i gänget vid sidan om Joel Kinnaman. Hans karaktär har ersatt den karaktär som Will Smith spelade i första filmen. John Cena dyker upp som en kul konkurrent om ledarskapet som karaktären Peacemaker. Karaktären King Shark som är hälften människa och hälften en blodtörstig haj är ett humoristisk inslag i filmen som actionlegenden Sylvester Stallone gör rösten till. Daniela Melchior dyker även upp som karaktären Ratcatcher 2 som har förmågan att styra råttor till att göra vad hon vill. Listan kan bli lång på intressanta karaktärer som får lagom mycket utrymme. Men framför allt är det action ifrån början till slut som filmen bjuder på. Att hotet gänget kämpar emot i slutänden är färgglad jättesjöstjärna ifrån yttre rymden är också en idé som håller. Den finalen gör bara filmen mer psykedelisk och humoristiskt.

Jag kan bara säga att jag på det stora hela är supernöjd med resultatet. Det är ett underhållande serietidningsäventyr som det bjuds på där alla karaktärer får ta lika mycket plats utan att varje karaktär ska förklaras med övertydlighet. Så sammanfattningsvis kan jag bara säga att förväntningarna överträffades. James Gunn har levererat en film som alla kan bli underhållna av. Den är lite väl blodig på sina ställen för de minsta barnen. Men den vuxna tonen höjer bara kvalitén ännu mer enlig min åsikt. En stark fyra av em möjliga är mitt betyg till filmen “The Suicide Squad”.

OLD

Regissören M. Night Shyamalan har gjort sig känd genom filmer som har varit väldigt originella och har haft en twist i slutet som förändrar hela den film man har suttit och tittat på. Nu har hans nya film “Old” som även den följer detta mönster haft biopremiär. Jag har varit och sett filmen ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

En familj som är på en tropisk semester upptäcker att den avskilda stranden där de kopplar av i några timmar på något sätt får dem att åldras oerhört snabbt och reducerar hela deras liv till en enda dag.

M. Night Shyamalans stora genombrott kom som regissör med skräckfilmen “The Sixth Sense” som gick upp på biograferna år 1999. Jag upplevde filmen som ganska läskig när jag som tonåring såg den på bio. Men framförallt kändes det väldigt nyskapande och originellt att han hade lagt in en twist i slutet som förändrade hela filmens handling så att man senare behövde se om filmen för att se om man kunnat ana denna twist innan filmens slut. Detta blev sedan ett begrepp som M. Night Shyamalan har använt mer eller mindre i alla sina filmer. Detta har fått väldigt blandad kritik, men jag tillhör den skaran som tycker att det har funkat. Det är filmerna “The Happening” och “The Last Airbender” av hans verk som regissör som jag inte har gillat. Jag anser M. Night Shyamalan är en väldigt originell och intressant regissör och trots att detta upplägg finns i alla hans filmer så känns hans filmer väldigt olika. Han har verkligen utforskat många genres och teman i sina filmer och det där twist upplägget gör hans filmer spännande för att man inte vet vilket typ av film det är att man har suttit och tittat på innan den där traditionella twisten uppdagas.

I filmen “Old” lyckas han ganska bra med detta upplägg. Dock kunde jag nästan gissa mig till denna gång vad upplägget i twisten skulle vara. Därav har han inte lyckats riktigt lika bra som tidigare gånger. Men historien om en avskild strand som turister kommer till och upptäcker att de på ett mystiskt sätt åldras väldigt snabbt griper verkligen tag. Så man sitter verkligen på helspänn hela tiden och väntar på vad som ska ske härnäst. Filmen är även fylld med ett team för mig relativt okända skådisar som verkligen gör bra gestaltningar av människorna som anländer till den mystiska paradisstranden. En liten twist i sig är även att den svenska skådespelaren Gustaf Hammarsten har en liten men viktig roll. Nyheten om hans medverkan hade jag totalt missat. Så det blev verkligen en överraskning när hans bekanta ansikte dök upp.

Sammanfattningsvis så känner jag mig helnöjd med filmen. Den har alla de traditionella ingredienser som man förväntar sig en film regisserad av M. Night Shyamalan. Det blir en väldigt nervig kamp emot klockan man får följa. Samt sitter man och undrar hela filmen igenom om det är någon överhuvudtaget som kommer kunna ta sig ifrån stranden innan deras snabbt framskridande ålder når fram till deras död. Riktigt lika överraskad blir som sagt inte av den Shyamalan twist man får denna gång eftersom man nästan kunde gissa sig till dess upplägg. Därav blir bara mitt betyg en stark trea av fem möjliga i betyg. Men som sagt filmen kan starkt rekommenderas och bör upplevas på bio.

BLACK WIDOW

Den ursprungliga biopremiären för Marvels spin-off film om Avengers karaktären Black Widow var planerad till den 1:e maj, 2020. Men pga coronapandemin så har man fått vänta tills nu med att få se filmen på bio. Jag har varit på premiären och sett den och ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Vi får möta Natasha (Scarlett Johansson) efter de händelser man fick ta del av i filmen “Captain America: Civil War” och i den delen av hennes historia är hon förföljd av en protokollviftande och militärt uppbackad Thaddeus Ross (William Hurt). De är ute efter Black Widow för att hon anses ha brutit mot Sokoviafördraget. Men Natasha får även snart ett annat hot mot sig när hennes förflutna smyger sig på i form av den organisation som gjorde henne och hundratals andra unga flickor till iskalla “black widows”. Tillsammans med sin likasinnade lillasyster Yelena (Florence Pugh), taktiska mamma Melina (Rachel Weisz) och bufflige pappa Alexei (David Harbour) – Sovjetunionens egna Captain America – ger sig Natasha ut för att kräva hämnd mot den ondsinta Dreykov (Ray Winstone) och hans organisation Red Room.

Karaktären Black Widow introducerades redan i filmen “Iron Man 2” år 2010. Sedan har hon dykt upp upprepade gånger i Marvels storfilmer. Till en början var hon en ganska ytlig och sexualiserad karaktär. Men så småningom började karaktären att få lite mer djup. Och nu har hon fått sin egen film som har blivit ordentligt uppskjuten pga coronapandemin. Trots att Black Widow på senare tid har fått en mer central roll i “Avengers” filmerna så har det varit ganska oundvikligt att karaktären har fått hamna lite i skymundan pga att alla andra stora superhjältar som har krävt fokus i en så stor ensemble av karaktärer. Så en spin-off film om bara henne var verkligen efterlängtad och välförtjänt. I spin-offen får vi ta del av hur det hela började när Natasha (Black Widow) var liten. Hur hon och hennes syster ingår i ett experiment för skapa supermänniskor. Kort därefter kastas vi in i händelserna efter filmen “Captain America: Civil War”. Därmed får man lite pusselbitar lagda på plats kring hur Natashas liv började och vad den karaktärens genomgick under en tidsperiod i MCU som tidigare var helt blank. Scarlett Johansson briljerar som alltid i rollen som Black Widow. Det är ett sant nöje att få se henne bära upp en hel film. Hjäp får hon av “Midsommar” skådespelerskan Florence Pugh som spelar hennes syster. De blir en intressant duo att följa. Allra helst systerns kritik emot Natashas posande inför för kameran under fightingscener är väldigt underhållande. De har en skön jargong tillsammans. Minnesvärd är även “Stranger Things” skådisen David Harbours gestaltning av Natashas fejkpappa som även han har krafter och är en slags sovjetisk version av Captain America.

Sammfattningsvis så får man det man förväntar sig i filmen “Black Widow”. En stark och intressant kvinnlig hjätinna som tar plats och gör det med bravur. Samt får man en intressant historia om hur hon blev den hon blev och vad som har format henne till Black Widow. Det bjuds på humor och allvar i en bra balans och filmen innehåller en hel del snygga actionscener. Jag kände mig alltså helnöjd med det som filmen erbjöd. Jag kan starkt rekommendera filmen om man gillar superhjältefilmer. Den har alla de ingredienser som gör en film i den genren sevärd. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Black Widow”.