WEST SIDE STORY

Mästerregissören Steven Spielberg som ligger bakom klassiker inom såväl SciFi-genren med “E.T. the Extra-Terrestrial" och “Jurassic Park” som mer verklighetsbaserade draman som “Schindlers List” och “Saving Private Ryan” har nu testat nytt territorium i musikalens värld och regisserat Broadway-musikalen “West Side Story”. Den filmen har jag nu sett på bio och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte, men först lite om filmens handling.

Steven Spielberg tar sig an den framgångsrika Broadway-musikalen från 1957 som är en berättelse om ungdomlig kärlek och gängrivalitet i 1950-talets New York. De rivaliserande gängen Jets (bestående av europeiska invandrarkillar) och Sharks (bestående av puertoricanska killar) slåss om herraväldet över Upper East Side i 50-talets New York samtidigt som en omöjlig kärlekshistoria uppstår mellan Tony (Ansel Elgort) och Maria (Rachel Zegler).

Jag har länge hoppats på att regissören Steven Spielberg skulle gå tillbaks till sina rötter att leverera en SciFi-film där allt faller på plats som i klassikerna “E.T. the Extra-Terrestrial" och “Close Encounters of the third Kind”. Han har lyckats för några år sedan med Tom Cruise filmerna “War of the worlds” och “Minority Report” för att sedan ge sig in på att hylla 80 och 90-talets populärkultur i filmen “Ready Player One” ganska nyligen. Det blev också en misslyckad filmatisering av Roald Dahls ungdomsbok “The BFG” och några tråkiga verklighetsbaserade draman i krigstider. Nu ger han som sagt sig in i en av honom outforskad genre. Musikaler med spektakulära dans och sångnummer. En sida man inte anade att man skulle få se hos honom. Dessutom visar han prov på att kunna ge liv åt en romantisk

kärlekshistoria. Man märker verkligen av hans kärlek till det visuella med dess detaljrikedom. Få gånger har 50-talets slumkvarter i New York gestaltats så vackert och estetiskt tillrättalagt som i den här fina musikaliska historian. Och det är just en musikal. Så faktafel behöver man inte leta efter. Det är ingen historisk dokumentär. Bara en fin kärlekshistoria med gängrivalitet som grundram.

Filmens styrka är skådespelaren Ansel Elgort som spelar Tony. Hans energifyllda skådespeleri och kaxiga aura har jag länge beundrat. Första gången jag såg honom var i det lågmälda och fina dramat “The Fault in Our Stars” där han var den ena parten i ett förälskat cancerdrabbat par. Redan i den filmen imponerade han och jag önskade att han skulle får rollen som Han Solo i den icke så framgångsrika spin-off filmen om den karaktären. I “West Side Story” visar han att han trots brist på erfarenhet av sång kan leverera som musikalstjärna. Rachel Zegler som spelar hans stora kärlek Maria har mer sångerfarenhet, är vacker att titta på och har även blivit castad i rollen som “Snövit” i Disneys kommande live-action version av den sagan. Att hon har talang märks tydligt. Och det är just kemin mellan henne och motspelaren Ansel Elgort som lyfter filmen till höga höjder. Deras duetter tillsammans ger gåshud och deras kärlek känns trovärdig.

Men även birollsinnehavarna gör bra ifrån sig i både dans och sång. Inga direkt kända namn finns där mer Rita Moreno som butiksägaren Valentina. Moreno var även med i en äldre filmatisering av musikalen och hon briljerar i sina scener. Detsamma gör kärleksparets respektive vänner i de olika gängen.

Filmmusikalen “West Side Story” kan starkt rekommenderas om man gillar musikaler och romantik. Historien känns ifrån starten uppenbart inspirerad av William Shakespears “Romeo och Julia”. Det handlar om förbjuden kärlek som uppstår mellan två personer i rivaliserande gäng. I det här fallet puertoricanska och europeiska invandrarkillar. Och att Tony är en amerikan vilket komplicerar det hela ännu mer.

Fejder mellan olika kulturer och de missförstånd som kan ske är med andra ord det som färgar den här historien. Och mitt i allt detta växer kärlek mellan en vit kille och en färgad tjej fram. Man får både uppleva glädje och sorg. Allt är kryddat med ljuv musik och bra skådespelarprestationer i ett visuellt vackert stadslandskap med smutsiga slumgator och brandstegar där det dansas och sjungs. Romatik vidareutvecklas dessutom på en brandstege utanför ett fönster i scener som är som direkt hämtade ur “Romeo och Julia.

Jag blir helt och hållet tagen och charmad av den söta kärlekshistorian även om jag inte känner att den är direkt nyskapande. Jag tycker även att Steven Spielberg visar sin kärlek för genren och levererar som regissör. Och jag älskade hur Stephen Sondheims vackra musikallåtar framförs. Så väl de romantiska låtarna som de inne inne i en klädbutik bland skyltdockor där filmens kvinnor sjunger om de amerikanska drömmar de har. Och männen levererar även i sina sånger på slummens gator. En stark fyra av fem möjliga är mitt betyg till filmen “West Side Story”.

HOUSE OF GUCCI

Lady Gaga gjorde år 2018 stor succé med dramamusikalfilmen “A Star Is Born”. Den filmen ledde till åtkilliga prisutdelningar och en Oscarsutmärkelse för Lady Gaga i kategorin bästa originallåt i en film. Det blev med andra ord en bra start på filmkarriären och därefter har jag och säkert många andra undrat hur hon ska följa upp den framgången med den huvudrollsdebuten. Nu har hon slagit sig ihop med regissören Ridley Scott i det verklighetsbaserade true crime dramat “House of Gucci” som jag har varit och sett på bio. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

"House of Gucci" tar med oss på en resa som är inspirerad av den chockerande och sanna historien om familjen bakom det italienska modeimperiet. När Patrizia Reggiani (Lady Gaga), en outsider från en enkel bakgrund, gifter in sig i familjen Gucci, får hennes otyglade ambition familjen att splittras och utlöser en hänsynslös spiral av svek, dekadens, hämnd och i slutändan kanske även mord.

Regissören Ridley Scott var dubbelt aktuell i år. Först var det en Me Too skandal i riddarmiljö som behandlades i filmen “The Last Duel” tidigare i år. Tidigare har han gjort sig känd med ikoniska filmer som “Alien” och “Gladiator”. Lady Gaga började med mindre filmroller och briljerade med en huvudroll i den femte säsongen av skräckserien “American Horror Story” för att sedan gå hem hos den breda skaran i musikaldramafilmen “A Star Is Born”. När de nu har slagit sig samman och tagit sig an familjefejder inom den italienska modevärlden så slår de verkligen på stora trumman. Vid sin sida har även Lady Gaga stora skådespelare som Al Pacino, Jeremy Irons, Adam Driver, Jared Leto och Salma Hayek. Det som en gång var familjeföretaget Gucci är föremålet för de familjeintriger som utspelas i den här filmen som blir en slags romantisk komedi och en inblick i det som döljer sig bakom fasaden då ett storsäljande imperium sprids över hela världen. Patrizia Reggiani som är den roll Lady Gaga har blivit tilldelad fungerar lite som ögat utifrån som infiltrerar familjeföretaget och anser de gamla gubbarna spelade av Jeremy Irons och Al Pacino sätt att driva företaget är ganska förlegat. Hon vill spela ut dem mot varandra. Patrizia Reggiani anser när hon gifter sig med Maurizio Gucci (Adam Driver) att hon är lika mycket en Gucci familjemedlem som de övriga. Något som gör Paolo Gucci rasande. Den karaktären spelas väldigt excentriskt av Jared Leto som man på sätt och vis kan säga att äntligen får ta den plats han inte fick som Jokern i den utmobbade filmen “Suicide Squad”. Paolo Gucci är alltså det sista spelkortet för Patrizia Reggiani att spela ut.

På den vägen är det. Med humor, svärta, en gnutta romantik i en lagom blandning får man ta del av en familjesåpa som nästan känns för överdriven för att vara sann. När jag såg filmen hörde jag någon i bioraden bakom mumla något om att det han kanske skulle kunna störa sig på med filmen är att alla i castingen är amerikaner. Att det vore vettigare att ge riktiga italienare rollerna. Det upplägget hade jag ställt mig kritisk till. Hade det inte varit just för de stora namnen så hade jag kanske aldrig sett filmen. Och jag tycker de levererar med bravur allihop. Jag tycker om upplägget med Lady Gagas karaktär. Det är upp till tittaren att välja om man sympatiserar för henne eller ej. Är hon en skurk eller är hon bara en kvinna som tar sig upp ifrån botten och vill hitta sin plats i familjeföretaget? Ridley Scott är med andra ord inte dömande i sin utformning av den här berättelsen.

Sammanfattningsvis så kan jag inte annat än att hylla filmen. Lady Gaga är väldigt färgstark i sin karaktär som förmodligen kommer att ge henne ytterligare en Oscarsnominering. Alla de andra i skådespelarteamet gör sitt yttersta. Speltiden är två och en halv timme och man har inte tråkigt i en endaste minut. Man behöver inte heller vara modeintresserad för att ta till sig filmen. Så mitt självklara betyg till filmen “House of Gucci” är 5/5.

GHOSTBUSTERS: AFTERLIFE

Under 80-talet blev filmfranchisen “Ghostbusters” en succé. Det blev bara två filmer och den sista kom ut 1989. Sedan dess har jag och säkert många andra undrat hur det gick för “Ghostbusters” gänget senare. Det svaret har vi fått vänta länge på. Tills nu då nostalgin ifrån de gamla filmerna skulle förenas med det nya i form av nya karaktärer i filmen “Ghostbusters: Afterlife”. Den filmen som har blivit uppskjuten pga corona har jag nu äntligen varit och sett på bio. Så nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

En ensamstående mamma (Carrie Coon) med två barn (Mckenna Grace och Finn Wolfhard) flyttar till en liten stad. Snart börjar de förstå att de har en koppling till de ursprungliga Ghostbusters och att barnens morfar lämnat efter sig ett hemligt arv.

I många år har jag väntat på att få händelserna efter “Ghostbusters II” levererade i en film. Senast fick vi en “Ghostbusters” reboot där spökjägarna byttes ut till kvinnor. Inget fel i det konceptet, men nostalgikänslan ifrån de föregående filmerna var helt borta och det fanns inga kopplingar till de tidigare händelserna i franchisen. Det enda som var lite underhållande var Chris Hemsworths gestaltning av en blåst och förvirrad sekreterare som mer stjälpte än hjälpte tjejerna i jakten på spöken. Magin sakandes som sagt helt. När sedan planerna på filmen “Ghostbusters: Afterlife” offentliggjordes så blev man nyfiken på om de kunde göra om och göra rätt. I det stora hela kan jag inte annat än att säga att de har lyckats. En två timmar lång film var en lite vågad satsning. Den långa speltiden innebär att det blir en lång transportsträcka innan saker börjar hända. Lång tid tas till att förklara de nya karaktärernas anknytning till original “Ghostbusters”. Detta i sig är förvisso ganska bra eftersom man på så vis får en känsla för karaktärerna. Att huvudkaraktärerna som tar oss vidare i handlingen i huvudsak är barn gör att det blir lite mer en familjefilm än man hade hoppats på. Men det var ett smart drag att en av barnen är “Stranger Things” skådisen Finn Wolfhard. Hans lite nördiga uppenbarelse tar en tillbaka lite till den härligt 80-tals doftande känsla som genomsyrade serien “Stranger Things” som dessutom hade en hel del “Ghostbusters” referenser. Mckenna Grace som spelar systern är den som är den mest drivande karaktären som vill utforska sitt förflutna och vidareutveckla sitt intresse för vetenskap och det paranormala. De vuxna blir alltså bikaraktärer i den här historien. Carrie Coon som spelar den skeptiska mamman är den som skapar kontrasterna angående om spökerier är på riktigt eller bara fantasier. Medan Paul Rudds karaktär är en den nördige forskaren som tror på barnen. Det är hela upplägget. Och ju längre in man kommer i filmens handling. Ju mer förstår man hur det hänger ihop och ganska tidigt in i filmen kan man gissa sig till vilken anknytning barnen har till de gamla filmerna.

När allt detta är avklarat så sparas det inte på krutet. Då förvandlas filmen till en tokhyllning av framför allt den första filmen. Till viss del tycker jag att de kör med lite för säkra kort genom att använda demoner och vålnader ifrån den första filmen som skurkar. Men på något vis köper man ändå det för att man har längtat så mycket efter att återuppleva lite äkta “Ghostbusters” nostalgi. Jag tänker inte spoila för mycket. Men i filmens sista trailer så får man veta att Dan Ackroyd, Bill Murray och Ernie Hudson ska återkomma i sina ikoniska roller och det gör de med bravur så att man bara sitter och njuter i slutet av filmen. Mer än så tänker jag inte berätta om deras återkomst i filmen eftersom det skulle innebära att jag förstör överraskningsmomentet.

Så sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd med den här filmupplevelsen. “Ghostbusters: Afterlife” är en kärleksfull och varm hyllning till grundmaterialet samtidigt som den förvaltar det på ett sätt så att dagens yngre publik även kan få visst underhållningsvärde. Om man förväntar sig mycket slime som i de föregående filmerna så blir man besviken. Slimet har ingen central funktion denna gång och dyker inte upp alls. Om det beror på corona och att inte filmen kan sälja den typen av produkter till barnen som ser filmen pga av smittspridningen är något man får nöja sig med att spekulera kring. Men jag blev som sagt på det stora hela väldigt nöjd med det man fick i den här filmen. Jag ger därmed "Ghostbusters: Afterlife" en nostalgisk fyra av fem möjliga i betyg.

SAGAN OM KARL-BERTIL JONSSONS JULAFTON

Tage Danielssons gamla tecknade julklassiker “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton” har fått en live-action version som jag har varit och sett på bio. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte om nyversionen. Men först lite om filmens handling.

Berättelsen handlar om 14-årige Karl-Bertil (Simon Larsson) som är varuhusdirektör Tyko Jonssons (Jonas Karlsson) son. Hans utstakade väg i livet är att bli som sin far, men Karl-Bertils hjälte Robin Hood (Adam Pålsson) inspirerar honom att ta från de rika och ge till de fattiga. Under sitt uppdrag att se till att alla får julklappar, träffar han Vera (Sonja Holm) som bor på ett barnhem med sin lillasyster.

Tage Danielssons tecknade kortfilm på 23 minuter som har visats på SVT varje år på julafton sedan 1975 kom jag på att jag faktiskt inte hade sett. Så det blev till att se den för första gången inför den här otecknade långfilmsversionen för att kunna göra en jämförelse. Det var svårt att inte bli charmad av den lilla fina julsagan om jämställdhet och att de fattiga ska få ha det lika bra som de bra som de rika i en berättelse som förmedlades med humor och värme. Man blir genast efter att ha sett kortfilmen nyfiken på hur en långfilmsversion idag skulle kunna lyckas fömedla samma känsla. Men det har verkligen regissören Hannes Holm lyckats med. Filmen följer originalets grundmaterial ganska boskavligt. Det som har lagts till är en sidohistioria om ett barnhem för finska krigsbarn. Den sidohistorien funkar väldigt bra och ger filmen en bra helhet så den funkar med en längre speltid än den tecknade kortfilmen. En väldigt bra skådespelarensemble har valts till gestalata alla karaktärerna. Mest är den här filmen Jonas Karlssons show. Han får verkligen briljera i rollen som varuhusdirektören Tyko Jonsson. Han får utbrista de klassiska replikerna “Jag har närt en kommunist vid min barm” och “Ska du lukta på glöggen pojke” som är några av de starkaste minnena som etsar sig kvar ifrån orignalversionen. De övriga av filmens skådisar hamnar därmed lite skymundan bakom Jonas Karlssons färgstarka gestaltning av Tyko Jonsson. Men förvisso är det även den karaktären som estsade sig fast i minnet mest ifrån Tage Danielssons originalfilm och det känns därmed ganska naturligt att den karaktären även tar stor plats i nyversionen.

Sammanfattningsvis så tycker jag att Hannes Holm har lyckats att leverera en långfilmsversion som förvaltar grundmaterialet bra och lägger till saker som ger historien en bra helhet. Man får en film med ett fint budskap om att alla är lika värda oavsett ekonomiska förutsättningar. Det bjuds på mykcet julstämning så att filmen passar våldigt bra att titta på medan man intar glögg och pepparkakor inflör julfirandet. Man saknar Tage Danielssons berättarröst ifrån originalfilmen, men känslan finns kvar ifrån hans klassiker och den funkar verkligen även i ett långfilmsformat. Filmen kan starkt rekomenderas och en ny klassiker för juletidens tv-tittande är nu född. 4/5 är mitt betyg till filmen “Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton”.

ETERNALS

När det blev officiellt att Angelina Jolie skulle ansluta sig till Marvels universum så blev jag riktigt nyfiken på den nya pusselbiten som skulle ta oss vidare i Marvel Cinematic Universe. Nu har jag varit på bio och sett filmen och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

“Eternals” kallas en grupp superhjältar som har skyddat Jorden sedan tidernas begynnelse. När Deviants, monstruösa varelser sedan länge bortglömda i historien, mystiskt återvänder, tvingas att Eternals återförenas för att ännu en gång försvara mänskligheten.

Marvel Cinematic Universe är en ständigt växande franchise. Man tänker att den borde avrundas och få ett slut någon gång. Men när man tycker att slutet börjar närma sig så kommer en ny början. Man vill därmed ha nästa byggsten för att kunna hänga med i den oändligt långa historien som började med separata filmer om Hulken, Iron Man, Thor och Captain America för att nämna några. Därefter fick alla hjältar förenas och kallas för Avengers och de karaktärerna fick ett slags slut som har fortsatt med en del spin-offs. Men oändligheter har inga slut. Så nu har ett helt nytt gäng hjältar fått en ny plats i Marvels universum. De hjältarna heter Eternals. De är gudar som har stora krafter, men har hållit sig undan de katastrofer människorna har orsakat och samt bara tittat på när Avengers hjältarna näst intill har misslyckades med att rädda vår planet. Orsaken var att mänskligheten ska utvecklas och lära sig själva hur man håller liv i planeten och dess invånare. I centrum står till en början guden Ikaros. Även den gud som är mest känd för mig och säkert många andra. Ikaros var en tragisk hjälte i grekisk mytologi. Ikaros fängslades tillsammans med sin far uppfinnaren Daidalos som fallit i onåd hos kung Minos på Kreta. Av vax och fjädrar tillverkar då Daidalos vingar åt dem båda och de rymmer flygande över havet. Mest känt är Ikaros avslut. Han blev för girig av att flyga. Flög därmed för nära solen och brändes till döds. I filmen “Eternals” så är karaktären bara löst baserad på den grekiska mytologin. Ikaris är namnet som karaktären har fått. Han spelas av skådisen Richard Madden och man får känslan till en början av att han är Eternals gängets ledare. Men man förstår snabbt att filmens stora hjältinna är Sersi spelad skådespelerskan Gemma Chan. Hon är en gudinna som kan påverka vatten, sten, trä och andra jordiska material. Hon var tidigare gift med Ikarus, men eftersom hon precis som andra Eternals är odödlig så har hon byggt upp ett jordiskt liv och har förälskat sig en vanlig dödlig spelad av “Game of Thrones” stjärnan Kit Harington. Ledarrollen hade tidigare gudinnan Ajak spelad av Salma Hayek, men pga vissa omständigheter så får gänget stå utan ledare. Det här låter som en allvarlig historia. Men det finns viss humor också. Den mesta humorn står skådisen Kumail Nanjiani för som spelar karaktären Kingo som har skapat sig ett liv som Bollywood stjärna i Indien då de väntat på nya hot. Eternals gudarnas stora ansvar är att bekämpa några reptilliknande varelser som kallas för “deviants”. Dessa varelsers ledare som har ett något mer mänskligt utseende än sina anhängare har blivit röstsatt av Bill Skarsgård. Något som hemlighölls enda tills premiären. En positiv överraskning alltså som man lätt missar om man inte vet om den. Mest ville jag se den här filmen för att kunna hänga med och inte missa något i det oändliga som kallas för Marvel universumet. Men jag är dessutom en stor beundrare av skådespelerskan Angelina Jolie. Därav gjorde hennes medverkan som den svärdfäktande gudinnan Thena att jag var extra peppad inför filmen. Dock tyckte jag det blev lite för kort speltid som hennes karaktär fick eftersom det behövdes mer fördjupning i de karaktärer som stod i centrum och skulle bära upp filmen.

Sammanfattningsvis så blev jag nöjd med det filmen “Eternals” hade att leverera. När jag först förstod att den kvinnliga regissören Chloé Zhao som gav oss filmen “Nomadland” för ett tag sedan skulle göra filmen så blev jag nyfiken. Och visst det märkes på fotot i filmen och de vackra miljöer som skapades för hjältarna. Men formen känner man igen som innehöll allt sådant man traditionellt känner igen ifrån film gjord av Marvel. Så direkt nyskapande blir det inte trots att man ser att de har tänkt utanför boxen. Exempelvis så introducerar filmen en homosexuell hjälte, den har en indier i en hjälteroll och det finns många starka kvinnliga karaktärer. Så helt följer inte filmen den skrivna formel som en superhjälte film brukar ha. Jag kan verkligen rekommendera filmen om man gillar att ytterligare en gång få följa en episk fajt med med nya gudomliga karaktärer som ska förhindra Jordens undergång. Filmen är snyggt gjord och karaktärerna är ganska välskrivna. Så 4 av 5 är mitt betyg till filmen “Eternals”.

BRÖLLOP, BEGRAVNING OCH DOP – FILMEN

Colin Nutleys tv-succé “Bröllop, begravning och dop" har nu anpassats till långfilmformatet. Jag har varit och sett filmen på bio och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Vi följer familjerna Öhrn och Seger som tar oss genom höst och vinter, på väg mot julfirande och mot en nyårsafton som oundvikligen innebär ett slut på det gamla och en början på något nytt...

När Colin Nutley och Helena Bergström gör något ihop så brukar det bli per automatik att kritiker ska granska produktionerna ut i fingerstopparna. Och förväntningarna på att de skulle vara snälla i sin kritik fanns inte heller denna gång. Ändå fick filmen relativt godkänt i alla fall i en recension som jag har ögnat igenom. Och själv var jag nöjd med det jag fick se. Långfilmen tar vid där tv-serien slutar och vi kastas snappt in i fortsättningen där vi lämnade karaktärerna senast. Maria Göranzons karaktär hann inte ens fullfölja sitt bröllop innan hennes nya make dog. Hennes relation till sonen som är präst och har haft alkholistproblem är fortfarande infekterad. Och inte blir den bättre av att chefsprästen spelad av Robert Gustafsson rör till i grytan ännu mer genom att sprida rykten om en fortsatt pågående alkholism. Detta medan en spirande kärleksrelation pågår mellan Maria Lundqvists karaktär och sonen. I centrum står även Helena Bergströms karaktärs exmake som ska inleda ett nytt äkteskap som ifrågasätts av alla. Dottern spelad av Molly Nutley försöker att hålla ihop spillrorna i den dysfunktionella familjen samtidigt som hon försöker att vara kärleksfull mot sin fru i deras gayrelation.

Det är den familjetragedi vi får ta del av. Och likt ett spöke finns Philip Zandens karaktär ständigt närvarande i sorgearbetet hos de flesta av filmens karaktärer. Allt är alltså sig likt i en produktion gjord av Colin Nutley och det sparas inte på krutet då den här historien nystas ut och får ett eventuellt avslut. Jag är helnöjd med filmen som helthet efter förutstättningarna att jag har sett bägge säsongerna av tv-serien på TV4 innan filmen slutligen fick sin försenade premiär pga pandemin. Och att den blev försenad gjorde inte så mycket. Man kom snabbt in i den världen och mindes detaljerna som behövdes för att uppskatta långfilmen.

Så sammanfattningsvis så fick man det man ville ha av Colin Nutley. Familjer som har svårt för att reda ut det komplicerade kring känslor inom familjen då det försöker att hitta rimliga lösningar så att livscirkeln kan slutas för ett fortsatt bättre fungerande liv för alla. Det blir lite vibbar av “Tomten är far till alla barnen” eller Peter Jöback filmen “Jag kommer hem till jul” eftersom julen avhandlas och i det här fallet blir det också nyårsafton när filmens slut närmar sig. Filmen kan starkt rekommenderas om man gillar att se en stor skådespelarensemble leverera känslostormar i alla dess former. Både sorg och känslor får man ta del av i en lagom och balanserad portion. Jag gillade filmen skarpt. Så “Bröllop, begravning och dop – Filmen" får en stark trea av fem möjliga av mig i betyg. Det är en varm och fin film som är mysig att uppleva i biomörkret.

VENOM: LET THERE BE CARNAGE

År 2018 fick vi möta Eddie Brock som fick superkrafter ifrån en parasitliknande organism ifrån rymden. Alter-egot som Brock blir när han har symbioten i sin kropp heter Venom. Tidigare har den karaktären dykt upp som skurk i Sam Raimis “Spider-Man 3”. Men för tre år sedan fick han en egen fristående film helt utanför Spider-Man universumet. Den filmen har nu fått sin obligatoriska uppföljare “Venom: Let There Be Carnage”. Den filmen har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först ska jag gå in lite på filmens handling.

Det har gått en tid sedan vi senast fick träffa den undersökande journalisten Eddie Brock (Tom Hardy) då han blev en värd för symbioten Venom. Nu kämpar han fortfarande med att anpassa sig till livet som värd för den främmande symbioten vilket ger honom övermänskliga förmågor. Brock försöker återupprätta sin karriär genom att intervjua seriemördaren Cletus Kasady (Woody Harrelson), som i sin tur blir värd för symbioten Carnage och flyr från fängelset efter en misslyckad avrättning. En strid på liv och död mellan Venom och Carnage är oundviklig.

Filmen “Venom” ifrån 2018 bjöd in oss till en härlig värld som balanserade upp humor och allvar på ett bra sätt. Det fanns en hel del mörker och en till viss del också en vuxen ton i filmen. Något som förvisso kunde ha utökats till en mer barnförbjuden ton. Men Tom Hardy var väldigt bra som en nyfiken journalist som slumpartat blev en slags hjälte och kämpen emot den form av brottslighet som skapades i hans omgivning. Den största behållningen i den filmen var hans konversationer med alter-egot Venom som han till en början hade som en helt objuden gäst i sin kropp. De konversationerna var fyllda med humor. Och i kontrast till det så var världen omkring honom ganska mörk och vände sig emot honom på alla möjliga sätt. Därav blev slutresultatet godkänt för filmen och i stort sett hade den det man kanske hade förväntat sig. Och i slutet fick vi en “end credit scene” som lade grunden till en mycket lovande uppföljare.

Eftersom några år nu har gått och de som är intresserade av “Venom” franchisen nu har haft chansen länge att se den första filmen så gör inte jag någon hemlighet av vad som hände i föregångarens “end credit scene”. Där fick man veta att Eddie Brock fick arbetet att göra en intervju med den ökända seriemördaren Cletus Kasady som sitter inspärrad i ett välbevakat fängelse. Efter en liten inblick Eddie Brocks och Venoms humoristiska, samboliknande relation så kastas vi direkt in händelserna som den där extrascenen i film 1 hintade om. Cletus Kasady blir efter ett tag den till synes oövervinnelige symbioten Carnage. Eddie Brooks försöker bygga upp spillrorna av sitt liv och skapa sig en karriär som journalist vilket leder till scenariot med Cletus förvandling till Carnage. Han får därmed återigen motvilligt ge sig in i en strid med ett näst intill oövervinnerligt hot för att rädda vår planet. På sin sida har även Cletus sin kompanjon och stora kärlek Frances Barrison (Naomi Harris) som försvårar situationen.

Man får det man förväntar sig av uppföljaren i den här lite udda superhjälte franchisen. Tom Hardy och hans dubbelnaturkaraktär underhåller även denna gång och Woody Harrelson spelar ut hela sitt register och övertygar som fullblodspsykopaten Cletus Kasady. Även Naomi Harris och Michelle Williams levererar i sina roller. Filmen i sig är väldigt snabb i sitt berättande. Det finns inga direkt långsamma partier i filmens uppbyggnad. Så något direkt djup ska man inte förvänta sig av en så här actionspäckad film. Det är ett högt tempo ifrån början till slut som laddar upp inför en mäktig slutstrid och en lättköpt publik får precis det de vill ha.

Sammanfattningsvis så blev jag väldigt underhållen av filmen “Venom: Let There Be Carnage”. Jag fick det jag förväntade mig. Snygga actionscener, färgstarkt skådespeleri av Woody Harrelson som kunde lyfta filmen med bara sin blotta närvaro. Detta tillsammans med Tom Hardys briljanta gestaltning av Eddie Brock ger en bra helhet. CGI effekterna kan upplevas som överdrivna emellanåt. Men annars får man det man vill ha och är underhållen under hela filmens speltid. “Venom: Let There Be Carnage” får av mig en fyra av fem möjliga av mig i betyg.

THE LAST DUEL

Mästerregissören Ridley Scott som har givit oss ett gäng “Alien” filmer och och den episka filmen “Gladiatior” för att nämna några filmer i hans cv har nu givit sig in i slutet av 1300-talet och riddartiden i Frankrike under denna tidsepok med filmen “The Last Duel”. Dessa ingredienser med stjärnspäckad rollista lockade mig till biografen och jag ska nu med denna filmrecension berätta lite vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

The Last Duel sägs bygga på en historisk händelse. År 1386 blev Marguerite de Carrouges (Jodie Comer) våldtagen av sin makes, Sir Jean de Carrouges (Matt Damon), bäste vän Jacques Le Gris (Adam Driver). Händelsen är central i berättelsen och får våldsamma konsekvenser. Marguerite berättar för sin man som blir rasande på vännens svek och brott. Han pressar sin hustru, men hon står på sig. Jean måste då utmana sin vän Jacques i rättegång inför domstolen i Paris och inför kungen. Om Marguerite ljuger kommer hon att brännas levande för falskt vittnesbörd. En gammal lag och sedvänja säger, att männen kan duellera och att Gud avgör vem som har rätt genom att kora en vinnare. Det blir enligt uppgift den sista lagligt sanktionerade duellen i Frankrikes historia.

Ett episkt storslaget riddaräventyr regisserat av Ridley Scott med en massa stora namn i skådespelarlistan. Vad kan gå fel tänker nog många. En del saker visar det sig i den här filmen. Berättandet och det djärva försöket att berätta historien under två och en halv timmes speltid är huvudanledningen till att det inte funkar. Framförallt är storyn väldigt hoppig i sitt berättande. Om jag berättar för detaljerat om händelseförloppet så spoilar jag handlingen för er som inte har sett filmen. Så några detaljer tänker jag inte ge mig in på. Men huvudkaraktären är Marguerite de Carrouges som spelas briljant av skådespelerskan Jodie Comer. Hon råkar ut för sexuella övergrepp och får erfara konsekvenserna av att det på den tiden är bättre att hålla tyst om man vill överleva. Man blir upphängd naken och bränd levande om man talar osanning. Och i en värld styrd av män så har inte kvinnor någon trovärdighet även om de talar sanning. Allra helst inte om det inte finns några vittnen som står på kvinnans sida som i det här fallet. Och då är det riddardueller och Guds vilja som får avgöra vem den skyldige är.

Det är själva upplägget för den här filmen. Samt så handlar det mycket om männens intriger runtomkring Marguerite de Carrouges och hur de tar ställning till anklagelserna. Den stora bristen i det okronologiska berättandet är att filmen är uppdelad i olika kapitel. Dessa kapitel är vinklingar av vad som hände ur olika personers perspektiv. Detta gör att man en bra bit in i handlingen får känslan av att filmen har hakat upp sig och börjar om samma scenarion igen. Det förklaras förvisso i titlarna på varje filmkapitel. Men det blir ändå upprepningar och filmen kunde ha blivit kortare och lättare att ta in om man hade valt ett annorlunda berättarsätt.

Matt Damon, Adam Driver och Ben Affleck som spelar männen runt Marguerite de Carrouges är riktigt bra i sina roller. Ben Afflecks blondering kan ju diskuteras vad som var avsikten med den. Men över lag så är det just skådespelarprestationerna som lyfter den här historien och den starka “metoo” liknande historien som kunde ha blivit bättre med en bättre uppbyggnad. Det sega filmberättandet gör istället att man har tid till roas av konstiga upplägg som exempelvis diskussionerna i rättssalen där det diskuteras huruvida man kan bli gravid om man inte känner lust osv.

Sammanfattningsvis så är det en seg riddarfilm man får av Ridley Scott där det blir mest storslaget då man får uppleva riddardueller. Utöver detta är filmen mycket byggd på långa dialoger och upprepningar. Så det blir aldrig direkt så storslaget som man kan förvänta sig när Ridley Scott sitter i registolen. Filmen är snyggt gjord och viss underhållning får man. Men det långsamma och röriga berättandet dra tyvärr ner betyget. En stark tvåa på gränsen till en trea är mitt betyg till filmen “The Last Duel”.