retard-messiah

Inlägg publicerade under kategorin FILMRECENSIONER

Av Paul Karlsson - 14 juli 2023 15:45

 

MISSION: IMPOSSIBLE - DEAD RECKONING PART ONE


Nu har Tom Cruise storslagna sjunde “Mission Impossible” film som på grund av pandemin fått en allt annat än enkel väg till bioduken haft sin premiär. Filmen som har fått titeln “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One” har jag nu varit och sett och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans IMF-team ger sig ut på sitt farligaste uppdrag hittills: att spåra upp ett fruktansvärt nytt vapen som hotar hela mänskligheten, innan det hamnar i orätta händer. När kontrollen över framtiden och världens öde står på spel, och mörka krafter från Ethans förflutna närmar sig, börjar ett dödligt race runt hela världen. Konfronterad av en mystisk, allsmäktig fiende, tvingas Ethan inse att inget kan vara viktigare än hans uppdrag – inte ens de människor vars liv han bryr sig mest om.


Jag kan inte säga att jag någonsin har varit en ett fan av filmer om hemliga agenter som James Bond Jason Bourne osv, men av någon märklig anledning har Tom Cruise “Mission: Impossible” filmer alltid legat mig varmt om hjärtat vilket jag verkligen märkte nu när jag inför den här sjunde filmen plöjde igenom all de 6 föregående filmerna. Alla de sex filmerna innehåller ren och skör underhållning i toppklass. Man märker verkligen av Tom Cruise och hela filmteamets stora passion för att leverera den bästa möjliga filmupplevelsen för tittaren. Det är inget som har förändrats i den sjunde filmen “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One”. Filmens speltid på ca 2 timmar och 40 minuter lät som ett risktagande innan man hade sett filmen. Det är en lite väl mastig speltid för en simpel actionfilm. Då gäller det verkligen att man fyller filmen med intriger som gör att tittaren inte har tråkigt. Det lyckas verkligen “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One” med. Filmen är fylld av spektakulära actionscener som man kan se som några av de maffigaste som filmhistorien har att erbjuda. Spänningen är ifrån filmens första scen på helspänn vilket gör att man som tittare aldrig har tråkigt. Att filmen har orden “Part One” i sin titel hintar om att detta bara är en halv story man ska få berättad vilket på förhand gav viss oro om att filmen skulle kännas okomplett. Men så är inte fallet. Filmen står sig själv utmärkt på egna ben som en fristående film. En hint om att historien fortsätter får man förstås när filmen nått sitt slut, men det är inget som påverkar helheten och gör filmen okomplett. Det som känns lite originellt och nyskapande för just “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One” är att filmens bad guy denna gång inte är en fysisk person. Den här gången är det istället AI som Ethan Hunt och hans team får tampas med vilket är en lite annorlunda twist i sammanhanget i dessa tider då AI är ett hett samtalsämne.


Jag blev väldigt positivt överraskad av “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One” och att en film ur en genre som jag inte brukar var direkt imponerad av håller en sådan toppklass och levererar till 100%. Det är dessutom härligt att ytterligare en gång få se såväl gamla som nya karaktärer leverera i denna actionfest där alla involverade har gjort sitt yttersta för att ge oss en mäktig bioupplevelse. Skådespelerskan Hayley Atwell är dessutom ett trevligt tillskott i den här filmen som näst intill stjäl showen och överglänser Tom Cruise. Det här är den bästa “Mission: Impossible” filmen så här långt. Så nu längtar jag bara tills nästa film i serien. 5/5 är mitt betyg till filmen “Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One”.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 3 juli 2023 02:42

 

NO HARD FEELINGS


Jennifer Lawrence är högaktuell på bio med en romantisk komedi som heter “No Hard Feelings”. Den filmen har jag nu varit och sett. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


När Maddie (Jennifer Lawrence) ställs inför att förlora sitt barndomshem ser hon en intressant platsannons. Några rika curlingföräldrar letar efter någon som kan "dejta" deras introverta 19-årige son, Percy (Andrew Barth Feldman), innan han börjar på college. Till sin förvåning upptäcker Maddie snart att den udda Percy inte är som han verkar och att dejtandet kommer att bli mer komplicerat än hon hade kunnat ana.


För Oscarsvinnaren Jennifer Lawrence som för många är mest känd för sin huvudroll i “The Hunger Games” trilogin så har det genom åren blivit mest tunga och dramatiska roller eller roller i traditionella blockbuster filmer. Därav lät det intressant att för första gången se henne i en romantisk komedi där hon gör en roll som är ganska långt ifrån de roller hon har gjort tidigare. Det var anledningen till att filmen “No Hard Feelings” lockade mig till biografen och romantisk komedi visade sig vara ett en genre som Jennifer Lawrence verkligen passade för. Det var väldigt underhållande att se henne pröva ny mark. Temat att en kvinna får betalt för för att dejta en i jämförelse med henne minderårig kan tyckas vara ett kontroversiellt tema som också har skapat en del reaktioner kring den här filmen. Men relationen mellan filmens huvudkaraktärer är ganska oskyldig. Så någon anledning till dessa negativa reaktioner finns inte. Dock kan historien tyckas ganska förutsägbar. Det har gjorts många romantiska filmer där kärlekspar möts på falska premisser och det sedan uppstår kärlek eller vänskap på riktigt. Så temat känns inte direkt obekant. Men detta räddas mycket av Jennifer Lawrence charm och den kemi hon har med sin relativt okända motspelare Andrew Barth Feldman. Det märks dessutom att Jennifer Lawrence stormtrivs med att göra denna för henne annorlunda roll och det sprider energi över hela filmen. Hon och Andrew Barth Feldman blir en charmig duo att följa och det är svårt att inte gilla karaktärerna.


Filmen “No Hard Feelings” är en charmig romantisk komedi med hjärtat på rätta stället. Man får många skratt på resans gång då det här osannolika kärleksparets relation växer fram. Identitet och klasskillnader är teman som filmen snuddar vid. Men sammanfattningsvis så är det man får en fin film där två vilsna personer finner sig själva i mötet med varandra. Att mycket med filmen kan kännas förutsägbart är inget som gör något. En romantisk komedi ska man bli glad av och glad känner man sig efteråt när man lämnar biosalongen. Så mitt betyg till filmen “No Hard Feelings” är 4/5.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 3 juli 2023 02:42

 

NO HARD FEELINGS


Jennifer Lawrence är högaktuell på bio med en romantisk komedi som heter “No Hard Feelings”. Den filmen har jag nu varit och sett. Jag ska därmed med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


När Maddie (Jennifer Lawrence) ställs inför att förlora sitt barndomshem ser hon en intressant platsannons. Några rika curlingföräldrar letar efter någon som kan "dejta" deras introverta 19-årige son, Percy (Andrew Barth Feldman), innan han börjar på college. Till sin förvåning upptäcker Maddie snart att den udda Percy inte är som han verkar och att dejtandet kommer att bli mer komplicerat än hon hade kunnat ana.


För Oscarsvinnaren Jennifer Lawrence som för många är mest känd för sin huvudroll i “The Hunger Games” trilogin så har det genom åren blivit mest tunga och dramatiska roller eller roller i traditionella blockbuster filmer. Därav lät det intressant att för första gången se henne i en romantisk komedi där hon gör en roll som är ganska långt ifrån de roller hon har gjort tidigare. Det var anledningen till att filmen “No Hard Feelings” lockade mig till biografen och romantisk komedi visade sig vara ett en genre som Jennifer Lawrence verkligen passade för. Det var väldigt underhållande att se henne pröva ny mark. Temat att en kvinna får betalt för för att dejta en i jämförelse med henne minderårig kan tyckas vara ett kontroversiellt tema som också har skapat en del reaktioner kring den här filmen. Men relationen mellan filmens huvudkaraktärer är ganska oskyldig. Så någon anledning till dessa negativa reaktioner finns inte. Dock kan historien tyckas ganska förutsägbar. Det har gjorts många romantiska filmer där kärlekspar möts på falska premisser och det sedan uppstår kärlek eller vänskap på riktigt. Så temat känns inte direkt obekant. Men detta räddas mycket av Jennifer Lawrence charm och den kemi hon har med sin relativt okända motspelare Andrew Barth Feldman. Det märks dessutom att Jennifer Lawrence stormtrivs med att göra denna för henne annorlunda roll och det sprider energi över hela filmen. Hon och Andrew Barth Feldman blir en charmig duo att följa och det är svårt att inte gilla karaktärerna.


Filmen “No Hard Feelings” är en charmig romantisk komedi med hjärtat på rätta stället. Man får många skratt på resans gång då det här osannolika kärleksparets relation växer fram. Identitet och klasskillnader är teman som filmen snuddar vid. Men sammanfattningsvis så är det man får en fin film där två vilsna personer finner sig själva i mötet med varandra. Att mycket med filmen kan kännas förutsägbart är inget som gör något. En romantisk komedi ska man bli glad av och glad känner man sig efteråt när man lämnar biosalongen. Så mitt betyg till filmen “No Hard Feelings” är 4/5.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 1 juli 2023 04:18

 

INDIANA JONES AND THE DIAL OF DESTINY


Tiden har nu kommit då Harrison Ford lägger hatten och piskan på hyllan och gör sin ikoniska roll som Indiana Jones för sista gången. Filmen “Indiana Jones and the Dial of Destiny” har haft premiär på bio och jag har varit och sett den. Vad jag tyckte om Harrison Fords avslut för karaktären ska jag nu berätta med denna filmrecension. Men först lite filmens handling.


Indiana Jones (Harrison Ford) är tillbaka. Denna gång reser han genom tid och rum tillsammans med sin guddotter Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge) för att stoppa nazistskurken Jürgen Voller (Mads Mikkelsen ) från att resa i tiden och ändra på historien under andra världskriget. Jakten i tiden har börjat, medan rymdkapplöpningen mellan Amerika och Ryssland rasar vidare i bakgrunden.


När Harisson Ford återvänder i sin ikoniska roll som Indiana Jones för sista gången så är förväntningarna höga. Man vill att franchisen som har tyckt om under hela resans gång ska få ett värdigt avslut. Besviken blir man inte. Filmen inleds med en bakgrundshistoria där vi får följa en ung Indiana Jones spelad av en snyggt och trovärdigt digitalt föryngrad version av Harrison Ford. I de scenerna bjuds det bland annat på en actionspäckad och spännande tågjakt. Kort därefter kastas vi in i filmens nutid som utspelas 1969 där vi möter en gammal och bitter Indiana Jones som är på väg att pensionera sig. Men så en dag dyker hans guddotter upp för att hitta ett försvunnet föremål med förmågan att förändra det som redan har hänt. De får ett gäng nazister efter sig som också vill hitta samma skatt. Detta för att kunna ta sig tillbaka iI tiden och förändra händelseförloppet under andra världskriget. Det är själva grupupplägget för Indiana Jones sista äventyr och mycket känns som i de föregående filmerna. Därav blir man tillfredsställd om man tyckte om de tidigare filmerna om Indiana Jones.


Några välbekanta karaktärer ifrån de tidigare filmerna återkommer för att bygga på nostalgikänslan. Men även nya karaktärer introduceras. Phoebe Waller-Bridge som spelar Indiana Jones guddotter är en av filmens starkast lysande stjärnor. Hennes scener tillsammans med Harrison Ford är de mest minnesvärda. Men även Mads Mikkelsen får skina som den nazistskurk som jagar vår ikoniska hjälte och hans medaktörer.


Sammanfattningsvis får vi det vi förväntar oss. En klassisk äventyrsfilm med en spännande story som engagerar. Många snygga actionsekvenser och en Harrison Ford i högform. Det blir ett värdigt slut när vi får vårt stora avsked av historiens mest ikoniska hjältar. Det självklara betyget är 5/5.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 19 juni 2023 16:41

 

TRANSFORMERS: RISE OF THE BEASTS


Michael Bay satte år 2007 ribban högt med en nyskapande teknik där vi fick se snälla robotar ifrån yttre rymden förvandlas till bilar och andra fordon under sin exil på planeten Jorden för att sedan lära sig att lita på och samarbeta med människor. Detta medan det också dök upp onda robotar som ville ta över vår planet. Franchisen var baserad på leksaker ifrån 80-talet som i sin tur blev en tecknad serie. Så nostalgikänslan var hög och blandades effektivt med modern tid. Detta funkade i två filmer. Sedan började filmerna bli sämre och sämre. Nu har ett nytt försök gjorts med filmen “Transformers: Rise of the Beasts” som jag har varit och sett på bio. Jag ska nu med denna filmrecension berätta lite vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


"Transformers: Rise of the Beasts" tar med publiken på ett globalt 90-talsäventyr med Autobots och introducerar en helt ny sorts Transformer – Maximals – som blir deras allierade i den pågående striden på jorden.


Efter en dalande kvalitet på “Transformers” filmer så var inte mina förväntningar skyhöga. Jag har sett alla “Transformers” filmer på bio. Filmerna började tappa det redan i Michael Bays tredje film. I den fjärde var det helt nya skådespelare. Därefter kom en märklig film som hette “Transformers: The Last Knight” och gjorde ett misslyckat försök att väva in historien om King Arthur i “Transformers” världen. Sedan kom ett lyft med spin-off filmen om Autoboten Bumblebee. Det var en kärleksfull familjefilm med 80-tals feeling och hjärtat på det rätta stället av en annan regissör. Med “Transformers: Rise of the Beasts” spinner man lite vidare på samma fungerande koncept. Fast istället för 80-tal blir det nu 90-tals nostalgi med referenser till den tidseran. Och överraskande nog blev filmen bättre än jag hade förväntat mig. Tidigare har det varit den eviga kampen mellan Autobots och Decepticons som stått i fokus. Så att lägga till en ny robotgrupp som kallas Maximals och kan förvandlas till djur kändes ganska fräscht. Det ger robotarna nya men välbekanta rörelseförmågor. Det bjuds såväl på nya som gamla karaktärer. Optimus Prime och Bumblebee står för igenkänningen. Och djurrobotarna och deras fiender är nytillskotten. Autoboten Mirage står för mycket av filmens komik. Detta är alltså inte helt oväntat de datorskapade robotarnas film. När det kommer till skådespelare som syns i mänsklig skepnad så satsas det på mångfald vilket inte är mig emot. Skådisarna Anthony Ramos och Dominique Fishback som inte är vita skådisar är filmens affischnamn. De gör sina roller bra. Lite tråkigt och anonymt känns det dock med skådisar som jag inte har någon susning om vilka de är. Men det är inget problem för mig. Filmen är underhållande och de två skådisarna gör vad som förväntas av dem.


Sammanfattningsvis så är “Transformers: Rise of the Beasts” en plikttrogen blockbusterfilm ämnad för popcornpubliken. Action, nostalgi och Science Fiction mixas som vi är vana vid i denna franchise utan att det känns för mycket som en upprepning. Man får skratta och även känna spänning i den intrig som skapas då nya figurer tillkommer. Filmen “Transformers: Rise of the Beasts” får en stark trea av fem möjliga av mig i betyg.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 15 juni 2023 17:06

 

THE FLASH

 

Efter uppskjutna premiärer och en huvudrollsinnehare som satt projektet på spel så har nu äntligen DC Comics filmen "The Flash" fått sin uppskjutna biopremiär. Jag har varit och sett filmen och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.


Barry (Ezra Miller) använder sina superkrafter och reser tillbaka i tiden för att ändra sitt förflutna. Men när han försöker rädda sin familj påverkar han framtiden. Barry fastnar i en ny verklighet där General Zod (Michael Shannon) har återkommit och hotar med förintelse. Nu finns det ingen superhjälte som kan hjälpa honom. Hans enda chans är om han lyckas lirka en väldigt annorlunda Batman (Michael Keaton) ur sin pension och rädda en fängslad Kryptonian (Sasha Calle). För att rädda världen han är i och för att kunna återvända till sin framtid måste han springa för livet. Om han gör den ultimata uppoffringen så kommer han kanske att kunna återställa universum.


Filmen “The Flash” har haft en brokig resa till bioduken som till stor del är befläckad av huvudrollsinnehavaren Ezra Millers långa lista av brott som han har gjorts sig skyldig till. Något som har grusat produktionen till den grad att det inte var en självklarhet att filmen skulle bli av överhuvudtaget. Men nu har den till slut nått bioduken. Och man kan tycka vad man vill om den saken med tanke på att vissa andra skådisar i en liknande situation har blivit svartlistade och i vissa fall blivit ersatta med andra skådisar. Men Ezra Miller gör bra ifrån sig i rollen som The Flash och alteregot Barry Allen och det är underhållande att se honom spela två alternativa versioner av karaktären i olika åldrar. Så hans prestation i filmen finns det inget att anmärka på. Det enda negativa man kan anmärka på i filmen “The Flash” är att specialeffekterna inte ser så snygga ut emellanåt, Men annars får man det man förväntar sig. Ett fartfyllt superhjälteäventyr kryddat med en hel del humor, multiverse och tidsresor.


Filmen försöker vinna väldigt mycket på samma koncept som filmerna "Spider-Man: No Way Home" och "Doctor Strange in the Multiverse of Madness". Att via multiverse temat ta oss till parallella universum där tidigare versioner av etablerade superhjältar dyker upp. I det här fallet Batman och Superman i ett gäng olika versioner som jag inte ska avslöja pga det är en av filmens stora överraskningar. Men vad som inte är direkt någon hemlighet är att Michael Keaton återkommer som sin version av Batman ifrån Tim Burtons filmer om karaktären. Keatons återkomst som Batman är det bästa med den här filmen och det är det som höjer betyget. Utan det här nostalgiska återvändandet av gamla karaktärer så hade nog filmen förlorat mycket av sin charm och därmed fått ett lägre betyg.


Men sammanfattningsvis så ros det hela i land till en bra helhet. Multiverse och tidsresor kan lätt spåra och det kan vara svårt att hänga med då det hoppas i tidslinjer och olika parallella universum. Men i det här fallet är det inte direkt komplicerat att hänga med. Man får det man förväntar sig och hel del överraskningar i form av välkända karaktärer som dyker upp i små cameos. Dessutom får man möta en ny Supergirl spelad av Sasha Calle som skänker något nytt och bra till historien. Mitt betyg till filmen “The Flash” är 4/5.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 3 juni 2023 17:02

 

THE BOOGEYMAN


Stephen Kings 15 sidor korta novell “The Boogeyman” har nu varit en inspirationskälla till en skräckfilm med samma titel. Jag har nu varit på bio och sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.


Gymnasieeleven Sadie Harper (Sophie Thatcher) och hennes yngre syster Sawyer (Vivien Lyra Blair) sörjer sin nyligen bortgångna mamma och får inte mycket stöd från sin pappa Will (Chris Messina), en terapeut som sörjer på sitt sätt. När en desperat patient (David Dastmalchian) oväntat dyker upp i deras hem för hjälp, lämnar han efter sig en skrämmande övernaturlig varelse som livnär sig på sina offrens lidande.


Inför den här filmen så läste jag Stephen Kings novellsamling "Nightshift" som novellen "The Boogeyman" på 15 sidor förekommer i. I den novellen berättas historien om en man som uppsöker en terapeut och berättar att det är en monster ifrån garderoben som har dödat hans fru och barn. Ingen tror på den osannolika historien och misstänker honom för morden. Det är utgångspunkten filmskaparna till den här filmatiseringen har att göra film av. Därav har de ganska fria händer att skapa fritt utifrån det källmaterialet. Filmen "The Boogeyman" använder sig av grundidén i novellen. En man uppsöker en terapeut för att berätta samma historia som i boken om ett monster som har dykt upp och dödat patientens barn på natten. Men i filmen är det bara den händelse som inleder filmen. Patienten dör i terapeutens hus. Och därefter börjar mystiska saker hända.


Utifrån ett ganska minimalt grundmaterial byggs därav intrigen på och får en bättre helhet. Den kusliga stämningen filmen igenom är på topp och man sitter på helspänn hela tiden inför vad som ska hända härnäst. Väldigt stämningsfullt är det att större delen av skräckmomenten utspelar sig i mörklagda rum så att man aldrig vet vad som lurar där i mörkret. Filmen fyller med andra ord sin funktion med kusliga scener och tillfällen då man hoppar till i biostolen. Men det är inte bara en läskig historia om monster som dyker upp ur mörkret. Det är även en fin historia om sorgarbete och olika vägar att hantera förlusten när någon närstående har gått bort.


Sammanfattningsvis så har det av Stephen Kings korta novell skapats en film som både skrämmer och berör. Den följer inte grundligt händelseförloppet i novellen, men materialet är utfyllt med ingredienser som enligt min uppfattning gör storyn bättre och mer intressant. Och den unga skådespelerskan Sophie Thatchers begåvning i rollen som Sadie Harper gör bara filmen ännu mer intressant att se. "The Boogeyman" lär nog inte bli ihågkommen som den bästa och mest skrämmande Stephen King filmatiseringen. Men det är en skräckfilm som berör. Mitt betyg till filmen "The Boogeyman" är en stark trea av fem möjliga.

 

 

 

Av Paul Karlsson - 29 maj 2023 01:42

 

 

THE LITTLE MERMAID


Efter en massa urlöjliga trailers och bilder på Ariel som är utbytt till en skådespelerska med en nyans mörkare hy än den traditionella västerländska uppenbarelse som vi är vana vid så var jag väldigt kritisk till denna film med påtvingad politisk korrekthet och mångfald där det inte passar in. Nu har jag slutligen sett filmen för att kunna bevisa med en recension att jag hade rätt. Det ska jag nu göra. Men först lite om handlingen om det mot all förmodan är någon som aldrig har sett Disneys klassiker “The Little Mermaid” som nu har fått sin av mig inte längre så efterlängtade live-action version.


Ariel (Halle Bailey) är den yngsta och mest viljestarka av King Tritons (Javier Bardem) döttrar och längtar efter att lära sig mer om livet på land. När hon en dag beger sig upp till ytan blir hon förälskad i den stilige Prins Eric (Jonah Hauer-King). Trots att det är förbjudet för sjöjungfrur att umgås med människor väljer Ariel att följa sitt hjärta. Hon sluter ett avtal med den onda sjöhäxan Ursula (Melissa McCarthy), vilket ger henne en chans att få uppleva livet på land, men i och med det är både hennes liv, och hennes fars krona, i fara.


Att vi inte skulle få Ariel i sin traditionella ikoniska uppenbarelse som den bleka, blyga och rödhåriga sjöjungfrun som trånar efter liv ovanför vattenytan fick vi veta tidigt. Jag har precis som många andra varit kritisk till detta. Jag ser mig som en person som står för jämställdhet och mångfald. Men att ändra på redan skrivna karaktärer för att vinna politiskt korrekta poäng är inget som imponerar på mig. Det ser bara så fel ut att Ariel inte har sitt röda hår och sin bleka uppenbarelse. Det gav henne en mer blyg och oskuldsfull framtoning. Men en färgad sjöjungfru är långt ifrån det största problemet med den här filmen. Det största felet med filmen är att den strävar efter att vara en färgglad och visuell upplevelse precis som den tecknade filmen. Scenerna uppe på torra land blir hyfsat realistiska. Men undervattenscenerna är en ren katastrof. Det är riktigt fula visuellt att bevittna. Under vatten är det svårt att avgöra om det är en tecknad film eller en live-action version man tittar på. Det stora problemet är att bakgrunden och karaktärerna inte stämmer med varandra. Det ser även konstigt ut när karaktärerna rör sig och talar under vatten. Dessa scener ser ut som undervattenscenerna i DC Comics filmen “Aquaman” i den filmens svagaste stunder.


Fånigt är det det också att Ariels sidekicks krabban Sebastian, fisken Flounder och fiskmåsen Scuttle har ändrats. Djur har en benägenhet att se fåniga ut i live-action versioner av tecknade filmer. Krabban Sebastian ser förvisso inte ut som en riktig krabba i det tecknade originalet heller. Men här ser krabban ut som en mekanisk robot mer än som ett djur. Fiskmåsen är inte ens en fiskmås. Arten har bytts ut till fågelarten sula och Flounder har en annan färg än i den tecknade filmen. Onödiga förändringar bara som inte filmskaparna vinner några poäng på. Scener har hoppats över märkte jag också. Exempelvis väntade jag på den där skojiga slapstick scenen då en ilsken kock jagar krabban Sebastian för att göra en maträtt av honom. Och det finns många scener man såg fram emot som uteblev.


Problematiken som också drabbar filmen är att musiken har ett stort fokus. Disney vill ytterligare en gång kränga skivor genom att ge ut nyversioner av sina låtar. Vissa låtar har dessutom ändrats, tagits bort eller ersatts av nya. Magin finns inte där pga av den fula visuella skapelse som filmen är. Därav av känns aldrig ens sångerna direkt magiska. Och efter vad jag har hört har de använt någon upphovsman till filmens musik som har använts i tidigare nya Disneyfilmer. Därav låter det väldigt likt allt annat nytt som görs idag. Det blir lite samma effekt som när Beyoncé för något år sedan sabbade Elton Johns och Tim Rice fina låtar i “The Lion King” live-action adaptionen.


Sammanfattningsvis så blir det man får en version av “The Little Mermaid” som försöker vara 90-tals versionen trogen scen för scen fast med onödiga förändringar som inte behövs. Kärlekshistorien mellan sjöjungfrun och prinsen känns ibland fin. Men det känns inte riktigt som att det är Ariel man ser framför sig. Därav glömmer man ibland bort att det är just “The Little Mermaid” man tittar på. Jag tycker att de kunde tagit ut svängarna mer. En familjefilm med musikalnummer fick vi som små. Den kan barnen idag med få växa upp med och få de otecknade adaptionerna som vuxna. En mörkare och mer barnförbjuden fantasyfilm hade jag hellre sett fast med karaktärernas traditionella utseenden som den gemensamma nämnaren med den tecknade filmen. Sedan hade gärna Ariel fått ha blivit lite äldre som karaktär så att inte begränsningen på rödhåriga skådespelerskor hade varit allt för stor. Att se en skådespelerska sjunga är dessutom mer spännande än att se en etablerad sångerska använda sitt naturliga verktyg.


Filmens försök att var nyskapande på fel sätt och dess visuella fulhet resulterar i ett stort magplask. 1/5 är mitt betyg till filmen "The Little Mermaid".

 

 

 

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Omröstning

Vann rätt låt i Melodifestivalen 2012?
 JA
 NEJ

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

GÄSTBOK


Skapa flashcards