KONFERENSEN

Skräckromanen “Konferensen” av “Cirkeln”-författaren Mats Strandberg har jag läst i förebyggande syfte. Jag har alla hans romaner i hyllan och hade tänkt läsa dem i den ordning de gavs ut. Men så fick jag höra att just “Konferensen” skulle bli film på Netflix. Därav fick det bli den första av hans helt egenskrivna romaner som jag läste. Så nu ska jag göra något så ovanligt som att recensera en originalfilm för streaming istället för att recensera biofilm som annars är min inriktning. Men innan jag säger vad jag tycker om filmatiseringen av “Konferensen” ska jag bara berätta lite om handlingen.

Filmen "Konferensen" handlar om en grupp kommunanställda som deltar i en konferens med fokus på teambuilding. Konferensen förvandlas snart till en mardröm när rykten om korruption börjar sprida sig och påverka arbetsmiljön. Samtidigt börjar en mystisk figur jaga och döda deltagarna, en efter en.

Författaren Mats Strandberg som slog egenom när han tillsammans med Sara Bergmark Elfgren skapade den boktrilogi som “Cirkeln” ingick i är upphovsmannen till den roman med samma namn som “Konferensen” är baserad på. Boken “Cirkeln” blev filmatiserad med blandat mottagande och tyvärr en ekonomisk besvikelse på bio. Därav har nu streamingformatet på Netflix istället valts.

I Mats bok så går mycket tid till att utveckla karaktärerna och berätta om deras bakgrund för att förklara den roll de spelar i det dysfunktionella arbetsteam som är ute på teambuilding. I filmformat är personbeskrivningarna kortare om det rusas istället snabbt in i mordhistorien. Det tar nämligen inte lång tid in i filmens handling innan det första mordet har skett och man får veta vilken typ av film det är man tittar på. Filmatiseringen plockar alltså mer fram de satiriska undertonerna och skapar en slasherkomedi. Särskilt skrämmande blir det aldrig, men träffsäkert. Alla karaktärerna är vanliga människor som vi någon gång i livet har träffat. En karriärsfixerad galning som går över lik för att nå framgång som den karaktär Adam Lundgren så träffsäkert ger färg åt. Eller den utbrända tjejen som gått in i väggen för att allt ansvar läggs på henne. Den rollen har Katia Winter fått axla.

Det är bara två av många bra skådespelare som har anslutit sig till den här för Sverige ganska ovanliga genrefilmen. En simpel slasherfilm låter med facit i hand som något man skulle slänga i soporna direkt, men de nämnda bitarna av satir är det som lyfter denna film och gör den originell. Många yrkespersoner kan nog känna igen sig i upplägget med misslyckade försök att få teambuilding att fungera och känslan av att motvilligt följa med på sådana arrangemang känns nog också igen. Därav träffar denna film rätt.

Så är man ett fan obehaglig skräckfilm som man blir riktigt skrämd av så bör man se en annan film. Inspirationen ifrån slasherfilmer finns dock där. Miljöerna i den ödsliga stugbyn där gänget ska ha sin konferens påminner mycket om Crystal Lake i “Friday the 13th" filmerna. Så hyllningen till dessa filmer är solklar, men det blir mer underhållande att se vanliga gråa Svenssons bli mördade än krökande tonåringar som brukar vara föremålet för mord i sådana filmer.

Rätt känsla ifrån Mats Strandbergs bok har fångats upp och det känns verkligen som att man kliver in i de miljöer han skrev om i sin bok. Vissa saker har ändrats och stämmer inte överens helt med händelseförloppet i boken, men detta är inte till filmens nackdel. I konkurrens med Jocke Lundells influencers på spökjakt och den kommande filmen “Karusell” med fokus på Liseberg mord så känns “Konferensen” som det självklara valet. Kompetensutveckling som går fel och får ett blodigt slut hade inte kunnat förmedlas på ett bättre sätt. Jag kan inte annat än att ge filmen “Konferensen” en femma av fem möjliga i betyg pga det träffsäkra sättet att blanda satir med skräck. Filmen hade dock gjort sig bättre på en stor duk i en biosalong.

THE EXORCIST: BELIEVER

Att ge sig på en ca 50 år gammal skräckklassiker och stryka alla föregående uppföljare och prequels kan tyckas vara modigt. Det är precis vad regissören David Gordon Green har gjort nu med "Exorcisten". Han har struntat i alla uppföljare och gör istället en slags uppföljare på originalet ifrån 1977. Resultatet blev “The Exorcist: Believer” som jag nu har varit och sett på bio. Jag ska nu med denna recension berätta lite om resultatet. Men först lite om handlingen.

Sedan hans gravida fru dött i en jordbävning på Haiti för 12 år sedan har Victor Fielding (Leslie Odom Jr.) själv uppfostrat sin dotter Angela (Lidya Jewett). Men när Angela och hennes vän Katherine (Olivia O'Neill) försvinner i skogen, och tre dagar senare återvänder utan att minnas vad som hänt dem, tvingar en kedja av händelser Victor att konfrontera den yttersta ondskan och, i sin skräck och desperation, leta upp den enda levande person som sett något liknande: Chris MacNeil (Ellen Burstyn).

“Halloween” filmerna om den psykotiska seriemördaren Michael Myers gav sig regissören David Gordon Green på och avslutade en trilogi för något år sedan. Michael Myers och hans syster Lauri Strode (Jamie Lee Curtis) är så ikoniska karaktärer och har fått en större roll i populärkulturen än vad “Exorcisten” karaktärerna har fått. Linda Blair som den besatta flickan som snurrar huvudet på ett onaturligt vis, spyr och kastar ur sig diverse okyrkliga ord har förvisso satt sina spår. Men det är mest Max von Sydows exorcist som gör att vi i Sverige har hyllat originalet som en av de mest ikoniska skräckhistorierna. Filmen var också läskig för sin tid, men många skräckfilmer har stulit brett ifrån “The Excorcist”. Den tredje och senaste “The Conjuring” filmen är bara ett exempel. Därav blir skräcken avdramatiserad och inte lika mycket en fabrik för mardrömmar då lampan släcks för att man ska sova.

David Gordon Greens “Halloween” filmer har fått blandat mottagande och finalen i den sista filmen gjorde vissa fans besvikna då mördaren Michael Myers fick mindre utrymme än väntat. Jag tillhör inte skaran av de besvikna. Jag tyckte det var spännande att svängarna togs ut och att de vågade sig på att göra något nyskapande i den franchisen. När nu “The Excorcist” får samma behandling så står sig filmen “The Exorcist: Believer” bättre på egna ben. Man behöver inte nödvändigtvis ha sett originalfilmen. Det är två helt nya karaktärer som blir drabbade av demonen och nya föräldrar som får handskas med konsekvenserna. Men det blir faktiskt på sina ställen skrämmande. David Gordon Green förlitar sig inte på traditionella jump scares som tyvärr för många skräckfilmskapare idag förlitar sig på. Det finns några enstaka sådana. Bland annat en skallerorm som oväntat dyker upp när man sitter på helspänn. Det fokuseras däremot mer denna gång på skräcken man får uppleva då man får se sina barn genomgå skrämmande förändringar som man står helt maktlös inför. Detta ger en skrämmande nerv åt filmen även om man är härdad så att man inte kommer att gå ifrån biografen och utveckla de mardrömmar man fick i tonåren då man såg originalfilmen för första gången på VHS eller på tv.

Det som den här nya filmen har gemensamt med originalet är kopplingen till några av karaktärerna som dök upp i den första. Ellen Burstyn och Linda Blair som spelade mor och dotter I “The Exorcist” ifrån 1977 återvänder till sina ikoniska roller vilket är spännande att uppleva. Men det är som sagt den enda kopplingen till den första filmen. Det ska nu bli spännande att se hur de fortsätter denna franchise som precis som “Halloween” filmerna är tänkt att vara starten på en trilogi. Mitt betyg till filmen “The Exorcist: Believer” är en trea av fem möjliga.

TILLSAMMANS 99

I slutet av 90-talet kom den fina filmen “Tillsammans” om det charmiga vänsterkollektivet ifrån 70-tals eran. Nu har regissören Lukas Moodysson försökt upprepa den filmens succé genom att göra uppföljaren “Tillsammans 99”. Uppföljaren har jag med höga förväntningar varit och sett på bio. Om filmen levde upp till mina förväntningar ska jag berätta med denna filmrecension. Men först lite om filmens handling.

1975 var kollektivet Tillsammans en storfamilj. 24 år senare, 1999, har det förvandlats till världens minsta. Kvar finns bara Göran (Gustaf Hammarsten), världens snällaste, och Klasse (Shanti Roney), som väver sina trasmattor. När Klasse i hemlighet bjuder in till Görans födelsedag, återförenas alla för en kväll. Vad har hänt i deras liv sen sist? Har det gått bra eller dåligt för dem? Vem blev känd författare och vem hamnade på mentalsjukhus? Lever drömmarna från sjuttiotalet? Vem minns Peter (David Dencik)? Äter Göran fortfarande gröt? Tillsammans 99 följer kollektivet - Göran, Lena, Lasse, Klasse och de andra - under ett dygn då de återförenas i skratt, tårar, kärlek och bråk.

Året är 1999 och 24 år har gått sedan vi senast träffade “Storfamiljen Tillsammans” kollektivet. I ett helt vanligt bostadsområde lever Göran och Klasse tillsammans. Kollektivet har minskat till två personer och de båda som finns kvar lever i det förflutna. Göran vill ha tillbaks sin stora kollektivfamilj medan Klasse längtar efter sin stora kärlek Lasse. Det är där vi möter de älskade karaktärerna när vårt återbesök tar sin början. Några månader går och det nalkas födelsedagsfest för Göran. Till hans stora överraskning dyker stora delar av kollektivets medlemmar upp inför festfirande.

Under ett helt dygn får vi då följa gamla karaktärer för att få veta vad som har förändrats eller inte förändrats. Görans gamla kärlek till Lena (Anja Lundqvist) som fick ett abrupt slut har väckts till liv av att hon uppsöker hans drömmar. Inte helt oväntat dyker hon upp tillsammans med en dotter på festen. Mycket är sig likt när 70-tal möter sent 90-tal. De flesta har dock gått vidare och lämnat sina forna politiska ideal för att anpassa sig och skapa nya liv. Utom Göran och Klasse. Vissa påstår sig ha förändrats men lever på att de i sitt förflutna skapade en framtid för dagens ungdomar där de skulle få bättre framtida möjligheter.

Det är i det stora hela en summering av vad som väntar oss i denna film. Vilka konflikter ska ske för våra karaktärer under denna hisnande återförening? Detta räcker lång väg för att skapa en intressant uppföljare som står sig bra på egna ben. Jonas Karlsson har ersatt Ola Rapace som karaktären Lasse och Mikael Nyqvist är ju som vi alla vet tragiskt avliden. Dessa förändringar förstör inte. Mickes karaktär är död även i filmen och Jonas Karlsson funkar i rollen som den Lasse har utvecklats till som lite äldre.

Jag kan inte annat än att säga att jag är nöjd med filmen “Tillsammans 99”. Nu när det är en ny tidsera blir inte politiken ett lika stort fokus. Olle Sarris karaktär försöker dock återuppliva idealen på ett extremt vis, men det som driver filmen framåt är skådespelarna och de intressanta karaktärer som Lukas Moodysson har skapat. Moodysson har man dessutom saknat. Hans sinne för att utforska kärnfamiljen är fortfarande lika intressant och han lyckas med denna talang ännu en gång. Han ger glöd åt sina karaktärer som man förstår att han älskar. Jag skulle inte ha någonting emot ytterligare en uppföljare. En avslutning av en trilogi där vi en gång för alla får ett avslut där vi får se hur det slutar för allihopa. Men blir det inte en till uppföljare så är jag nöjd med med de två “Tillsammans” filmer vi har fått. De båda filmerna skapar en komplett helhet.

Summeringen är att gröt kanske inte ser så vacker eller smakfull ut, men även i uppföljaren visar det sig att omaka havregryn kan finna varandra i en större gröt av olikheter oavsett om den är vacker eller ej. Jag älskade filmen “Tillsammans 99” lika mycket som jag älskade den första filmen. Den tidstypiska musiken i den föregående filmen var förstås det jag charmades av mest. Den känslan försvinner lite denna gång. Men gemenskapen och kärleken till det familjära i ett kollektiv finns kvar även denna gång. En självklar femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Tillsammans 99”.

THE CREATOR

Den nya beryktade tekniken AI har blivit temat för en science fiction film som heter “The Creator”. Med viss nyfikenhet gick jag och såg filmen på bio utan några större förväntningar eftersom jag inte visste så mycket om filmen. Nu ska jag med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

En härdad amerikansk arméveteran (John David Washington) tar på sig ett dödligt uppdrag i hopp om att hitta sin fru (Gemma Chan) som inte sett varandra på fem år, genom att ta sig in bakom fiendens linje och hitta skaparen till en högt avancerad artificiell intelligens som tros vara AI:s ultimata biljett till världsherravälde.

Mycket filmer har gjorts genom åren där robotar utvecklar en högre intelligens än mänskligheten och försöker att ta över världen. “Terminator” filmerna av James Cameron är och kommer nog för alltid att bli de bästa filmerna på det temat såvida det inte dyker upp något väldigt genomarbetat och nyskapande inom det ämnet, När regissören Gareth Edwards som skapade den framgångrika filmen “Rogue One: A Star Wars Story” nu tagit sig an temat med filmen “The Creator” så blev jag nyfiken på vilket resultat det skulle få. Resultatet är ganska blandat. Det finns en del spänningsmoment under filmens gång. Men i det stora hela känns det som att syftet har vairt att komma ut med en film om AI så snabbt som möjligt medan det är en snackis. Samt att få med så många häftiga scener som möjligt och att göra en visuellt snygg film. Mycket mer fokus kunde ha lagts på manusarbetet. Att tex gå in mer på djupet kring vad det innebär att vara människa och att därefter utvecka hur artificiell intelligens skiljer sig ifrån mänsklig intelligens. Många ologiska saker dyker även upp när det kommer till det rådande kriget i filmen. Saker som skulle vara urkorkade att göra i krig om man inte medvetet vill gå in i strid för att bli dödad.

Det är tyvärr den vägen filmen tar rakt igenom. Dumheterna och det framstressade manuset gör att man knappt hinner att njuta av det som är bra innan det kommer något nytt som sabbar det. Filmen drar förvisso igång i ett högt tempo. Så uttråkad bir man inte, men det är inte förrän AI barnet som är det utlimata AI vapnet dyker upp som man börjar få upp intresset riktigt för vad som sker. Men man blir aldrig riktigt berörd. Tankarna var nog stora med denna film, men sämre förmedlade. Denzel Washingtons son John David Washington gör det han kan med sin huvudrollskaraktär, men jag känner någonstans att hans arbete inte räcker riktigt för att bära upp en hel film.

Summeringen är en cool film som känns smått sevärd, men inget man skulle gråta blod över om man hade missat. En tvåa av fem möjliga är mitt betyg till filmen “The Creator”.

AVGRUNDEN

Filmen “Avgrunden” som är Sveriges första stora katastroffilm har jag varit på bio och sett. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Att något ska hända i Kiruna är det ingen tvekan om, frågan är bara när. “Avgrunden” är berättelsen om en familj som ställs inför det otänkbara när katastrofen alla fruktade plötsligt är ett faktum. I händelsernas centrum står Frigga (Tuva Novotny) som vid sidan om det riskfyllda arbetet som säkerhetschef i Kiirunavaaragruvan försöker balansera familjen, den nya kärleken Dabir (Kardo Razzazi) och ett ex som inte vill släppa taget (Peter Franzén). Men när marken plötsligt börjar skaka under deras fötter spelar livspusslet ingen roll och kampen för att inte dras ner i avgrunden börjar.

När det slås på stora trumman och svensk film satsar på blockbusterfilm så är inte förväntningarna ifrån mig skyhöga. Det brukar sällan bli bra. Men när de denna gång satsade på en spänningsfylld katastroffilm där världen är nära att rasa samman för Kirunas invånare så blev jag faktiskt väldigt positivt överraskad. Spänningen ligger på topp redan ifrån start då de första intensiva jordskalven sker och Kirunas invånare dras ner i avgrunden. Det hela trappas upp mer och mer ju längre in i filmen man kommer. Framförallt när filmens karaktärer besöker gruvan som är orsaken till katastrofen så blir det väldigt nervkittlande och spännande. Man sitter hela tiden på helspänn och undrar vad som ska hända härnäst i den annalkande katastrofen. Filmens karaktärer är dessutom väldigt välskrivna så att man snabbt får sympati för dem och vill veta vem av dem som kommer att klara sig efter att katastrofen är över.

Filmen “Avgrunden” innehåller alla de ingredienser som en katastroffilm behöver för att hålla tittarens intresse uppe och man blir aldrig uttråkad. När filmen närmar sig sitt slut så finns många emotionella scener som verkligen berör. För att vara en svensk film inom en genre som inte direkt har lyckats tidigare i vårat avlånga land så är det här en förvånansvärt bra film som sticker ut och försöker att göra något annorlunda av sin ibland ganska smala genre. Mitt betyg till filmen “Avgrunden” är en stark fyra av fem möjliga.

THE NUN II

Filmen “The Nun” blev en stor succé på bio, men för den sakens skull var den inte något vidare bra. Faktiskt en av de sämsta filmerna i James Wans demoniska “The Conjuring” universum. Trots detta har en uppföljare nu kommit. Den andra filmen om demonnunnan Valak har fått den inte allt för fantasifulla titeln “The Nun II”. Jag har varit på bio och sett filmen och ska därmed nu berätta vad jag tyckte om filmen. Men först lite om filmens handling.

I Frankrike under år 1956 mördas en präst. Därmed spider en ondska sig. Uppföljaren till den världsomspännande succéskräckfilmen "The Nun" följer syster Irene (Taissa Farmiga) när hon återigen står öga mot öga med den obehagliga demonen Valak (Bonnie Aarons) som återigen dyker upp i formen av en nunna. Syster Irene har slagit sig ner i ett kloster medan den förra filmens andra överlevare Franchie (Jonas Bloquet) tagit ett jobb som vaktmästare på en flickskola i Frankrike. Syster Irenes och Franchies vägar korsas snart igen då demonnunnan Valak börjar att skörda offer i kyrkor runt om i landet. Det blir syster Irenes uppgift att ta reda på hur det hela hänger ihop för att kunna sätta stopp för ett begynnande blodbad.

När demonnunnan Valak först introducerades i den mästerligt bra filmen “The Conjuring 2” så var den demonen det läskigaste inslaget i den filmen. Då hon fick en egen film så blev det mest en massa smygande i mörka korridorer och flertalet i mångt och mycket förutsägbara jump scares som bara överraskade för stunden för att sedan falla i glömska. Filmens anrdra fånigheter skedde på en kyrkogård där levande döda jagade andra karaktärer i en sidohistoria. Demonnunnan hamnade alltså i skymundan och när hon väl dök upp så blev det mer fånigt och omedvetet humoristiskt.

I “The Nun II” har de ganska fördelaktigt rättat till förra filmens brister. Taissa Farmiga som spelar den modiga nunnan Irene får ta mer plats som hjältinna och hennes nemesis demonen Valak får ta mer plats denna gågng även om hon håller sig lite i bakgrunden. Det är lite den demonens egenskaper att kusligt uppenbara sig i skuggorna för att skrämmas. Så på den fronten är det som det ska. Däremot framstår demonen som mer mäktig då det framgår att den kan få tag i ett antikt föremål som ger den övermäktiga krafter. Så i slutänden blir det en mäktig kamp mellan den riktiga nunnan och demonen. Ingen historia som kommer att gå till världshistorien som den bästa inom sin genre. Men de har ansträngt sig i alla fall kryddat filmen med mer läskigheter och något mindre fåingheter. Förklaringen till att demonen ser ut som en nunna gillar jag dessutom. Demonen gestalar sig som vår svaghet. I en nunnas fall är kläderna och deras kanske sviktande tro en svaghet som kan ge karaktär åt demonens utseende. Så är fallet med Valak och resultatet blir den mest otäcka och ikoniska demonen som har skådats på film. Bonnie Aarons som gestaltar demonen Valak gör det bra och med full make up ser hon väldigt obehaglig ut då hon uppenbarar sig ur skuggorna.

Jag anser att man fick vad man förväntade sig av filmen “The Nun II”. De gav oss en pusselbit till i “The Conjuring” universumet så att man nu suktar efter en fortsättning med andra karaktärer. Dessutom dyker “The Conjuring” paret Warren upp i en scen då eftertexten har börjat rulla. Detta hintar om en efterlängtad “The Conjuring 4”. Taissa Farmiga som nunnan är en hjältinna som vuxit sig intressant och står sig bra i universumet. Samt var det kul att få se banskådisen Anna Popplewell ifrån "The Chronicles of Narnia" filmerna i en mer vuxen roll. Vi får frossa i skråck och såväl nya som gamla demonmyter. Så jag ger filmen “The Nun II” godkänt. En trea av fem möjliga är mitt betyg, men vi behöver ingen "The Nun III". Jag anser att demonnunnan Valak nu har fått sig sitt avslut.

CANCELED

Nu har Joakim Lundell följt upp sin publiksuccé “Feed” med skräckfilmen “Canceled”. Jag har varit på bio och sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Spökjägarna Gone Ghosting går från kungar till canceled när en före detta kameraman går ut med att de hela tiden fejkat sina paranormala möten. Fast besluten att göra en storartad comeback tar ledaren Alex (Vincent Grahl) sitt stukade team till ett hus som sedan länge varit igenbommat på grund av de fruktansvärda händelser som ägt rum där, med planen att låta kamerorna rulla oavbrutet, vad än de kan stöta på. Men det som väntar på dem bakom herrgårdens stängda dörrar är allt annat än fejk.

Filmen “Feed” som var Joakim Lundells stora publikframgång på bio förra året Var en helt okej film om influencers som gav sig ut på en ö där det sedan började hända skumma saker. Men vad jag saknade var inslag av det övernaturliga och paranormala. Den varan får man mer av i Lundells nya film “Canceled”. Redan ifrån start när filmens karaktärer når fram till det hemsökta hus där de ska vistas för att dokumentera paranormala aktiviteter så byggs en kuslig stämning upp. Huset de kommer till är väldigt obehagligt och miljön känns som klippt och skuren för en skräckfilm. Filmens story är effektivt uppbyggd så att man steg för steg får ta del av vad som tidigare har hänt i huset innan man får veta vad som väntar husets nuvarande gäster som är de man får följa. Karaktärerna är välskrivna och för tankarna till Jocke och Jonna Lundells egen realityshow “Spökjakt”. Den kopplingen är väldigt påtaglig vilket gör filmen underhållande. Man får alltså det man kan förvänta sig av en skräckfilm. Kusliga scener i ett mörklagt, gammalt hus med en demon som blir väckt till liv av de nya besökarnas vistelse i huset.

Inspirationen ifrån amerikanska skräckfilmer som “The Conjuring” och Guillermo del Toros skräckfilmer är tydlig, men riktigt så bra blir det aldrig. Är man väl bevandrad inom den typen av filmer så blir det hela förutsägbart. Det enda som blir spännande i slutänden är att få se vilka av filmens karaktärer som kommer levande ur det hemsökta huset. Men iI det stora hela funkar ändå filmen som skräckfilm eftersom historien som jag tidigare var inne på är effektivt uppbyggd så att det dröjer ett tag tills man vet i vilken riktning storyn är på väg. Och kopplingen till dagens youtuber och influencervärld är väldigt underhållande att bevittna. Så jag tycker att Jocke Lundell har lyckats överträffa sin tidigare succéfilm “Feed”. Det hela landar i att filmen är bra för att vara en svensk skräckfilm. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Canceled”.

BLUE BEETLE

DC Comics har nu introducerat en ny superhjälte i sitt universum med filmen “Blue Beetle” som jag har varit på bio och sett. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

När en urgammal artefakt av utomjordisk bioteknik väljer Jaime Reyes (Xolo Maridueña) som dess symbiotiska värd, och skänker tonåringen en rustning som kan ha extraordinära och oförutsägbara krafter, förändrar det för alltid hans öde och han blir superhjälten Blue Beetle.

Filmen “Blue Beetle” når inte upp till samma nivå som exempelvis den första “Wonder Woman” filmen, “Aquaman” eller “Man of Steel”. Så något mästerverk inom DC Comics växande katalog är den inte. Men filmen känns ändå som en frisk fläkt som bjuder på en stor portion humor som är en ganska ovanlig ingrediens när det kommer till DC Comics filmer som ofta brukar vara ganska mörka och allvarliga i tonen. Filmen bjuder på många färgstarka och välutvecklade karaktärer med djup. Framförallt den charmiga mexikanska familjen som titelkaraktären ingår i bjuder på en hel del scener som gör filmen underhållande att se. Susan Sarandon är också intressant att se i rollen som filmens skurk eftersom osympatiska roller inte är något man är direkt van vid att se henne i. De välskrivna karaktärerna är filmens stora styrka. Samt humorn som gör att filmen inte tar sig själv på för stort allvar är en egenskap som lyfter den. Man får även ta del av en hel del häftiga actionscener som ser väldigt snygga ut.

Filmen “Blue Beetle” har de alltså de ingredienser som en superhjältefilm behöver. Intressanta karaktärer som man snabbt fattar tycker för både i hjälte och skurkroller och en lagom balans av humor och allvar. Detta räcker inte hela vägen för att lyfta den till samma nivå som andra mer lyckade superhjältefilmer. Men efter alla sågningar av filmen och alla spekulationer kring en framtida flopp så överraskade “Blue Beetle” mig med att vara en bättre film än jag hade förväntat mig. Det känns dessutom som ett välkommet och lite annorlunda upplägg med en mexikansk superhjälte. Det är något vi inte tidigare har fått uppleva inom den nu väldigt långdragna superhjälte franchisen och filmen bjuder även på ett fint budskap om att familjen är viktig och kan vara en styrka. Jag ger filmen “Blue Beetle” godkänt. En trea av fem möjliga är mitt betyg.