TRIANGLE OF SADNESS

Den svenska filmskaparen Ruben Östlunds nya film “Triangle of Sadness” har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Vi får följa det unga modellparet Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean). Filmen tar avstamp i modevärldens finrum och fortsätter på en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson). Allt avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned.

Jag kan inte direkt säga att jag har blivit så imponerad av tidagare verk som Ruben Östlund har varit involverad i. Filmen “Turist” tyckte jag att var ganska överskattad och hans senaste internationella succé “The Square” tyckte jag att var en ganska seg och tråkig film. Men när jag såg trailern till “Triangle of Sadness” på bio så tyckte jag att man fick intrycket av att filmen faktiskt kunde vara lite underhållande. Så jag bestämde mig för att ge den en chans. Det man får är en lite mer publikfriande film som går mer under komedi genren än Ruben Östlunds tidigare verk. I filmens inledning så är “Triangle of Sadness” en satir över modellvärlden där vi får följa två framgångsrika modeller. Ämnet hur det ska hanteras att kvinnliga modeller tjänar mer än manliga avhandlas i den akten. i andra akten utspelar sig filmen på en lyxyacht där allt utvecklas till kaos när båtens rika gäster börjar att spy för att sedan halka omkring i sina egna spyor och skit. Och i filmens avslutande akt så får vi följa några överlevare ifrån lyxbåten på en öde ö.

I sin helhet är filmen väldigt underhållande på sina ställen och det är intressant med utvecklingen med filmen olika genre byten i de olika akterna. Det är även en del färgstarka karaktärer man får möta under resans gång. Det som gör filmen intressant är att man inte vet vad man har att vänta sig i historiens utveckling. På det stora hela tycker jag att filmen “Triangle of Sadness” var en sevärd film som levererade mer unerhållning än vad exempelvis Ruben Östlund filmen “The Square” gjorde. Något mästerverk utvecklades aldrig filmen riktigt till. Men det var helt klart en lite annorlunda film som hade ett visst underhållningsvärde. Så en stark trea av fem möjliga i betyg tycker jag att filmen “Triangle of Sadness” kan vara värd.

BRÄNN ALLA MINA BREV

Alex Schulmans roman har blivit en stor svensk och stjärnspäckad biosatsning. Romanen heter “Bränn alla mina brev”. Jag har varit och sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte, Men först lite om filmens handling.

Efter ett gräl med sin fru inser Alex Schulman (Sverrir Gudnason) att han måste ta itu med sin vrede. En ilska som gått i arv i generationer. Släktens alla konflikter och vendettor tycks börja hos en och samma person: morfar Sven Stolpe. I "Bränn alla mina brev" följer vi Karin och Sven Stolpe (Bill Skarsgård), och den korta affär Karin (Asta Kamma August) hade med Olof Lagercrantz (Gustav Lindh) i början av 1930-talet som skapade svallvågor över årtionden.

Författaren Alex Schulman har vi sett i många sammanhang genom åren. Författare är hans huvudsakliga yrke. När Sverige slår på stort och filmatiserar en av hans böcker så kastas vi tillbaka till det 30-talet då en otrohetsskandal skapade en fejd mellan två författarsläkter. För yngre generationer kan denna fejd kanske tyckas helt betydelselös. Den handlar om författarna Sven Stolpe och Olof Lagerkrantz. Den högkreativa författaren Sven Stolpe har ett olyckligt äktenskap med Karin Stolpe som i smyg utvecklar en kärleksrelation med den mer livsbejakande unge poeten Olof Lagercrantz. Karin drömmer om ett bättre liv med den lockande poeten och när maken får reda på det så leder det till ödesdigra konsekvenser. I filmens början så följer vi Alex Schulman som vuxen spelad av Sverrir Gudnason som lever med en obotlig svartsjuka som han inte blir av med. Han går i terapi för att hitta källan till sin svartsjuka för att få ett bättre äktenskap med sin fru och för att inte föra över ilskan på sina barn.

På den vägen är det när vi kastas in i detta storslagna och påkostade släktforskarepos. Frågan som Alex Schulman ställer sig är om svartsjuka är något som kan sträcka sig långt tillbaka i generationer och om man genom att veta sitt förflutna kan förändras för att skapa en bättre framtid. Det typiska svartsjukedramat är inget nytt som man aldrig har upplevt i filmberättandets konst. Men vad som är nytt och unikt för den här historien är att kvinnan i fråga inte nödvändigtvis kommer välja den vägen som följer hennes hjärta vilket man annars är van vid i romantiska filmer.

Filmen är stilfullt berättad med vackra 30-tals miljöer som skildras med tidstypiska kläder, bilar och annat från den tidsepoken. Bill Skarsgård är riktigt bra som den svartsjuke maken. Debutanten Asta Kamma August briljerar i sitt starka kvinnoporträtt. Gustav Lindh som blir det tredje hjulet i kärlekshistorien passar bra för att spela den naïve och kärlekstörstande poeten. Den fejd som utvecklas mellan dem är spännande oavsett om historien hade varit förankrad till verkligheten eller ej. Själv blev jag bekant med storyn om Stolpe och Lagercrantz fejden nu när jag såg filmen eftersom jag varken läst boken eller lärt mig något om fejden sedan tidigare. Därav var jag lyckligt ovetande om vad jag hade att vänta mig när jag satte mig i biosalongen.

Sammanfattningsvis så är det en finstämd kärlekshistoria vi får där man grips tag redan i filmens inledning då man bland annat får bekanta sig med en ny ung skådespelare ur Skarsgård klanen. Nämligen Ossian Skarsgård som spelar Alex Schulman som barn då han hittar de kärleksbrev som ligger till grund för historien. En stark fyra av fem möjliga ger jag till filmen “Bränn alla mina brev”.

MOONAGE DAYDREAM

Det har aldrig blivit av att jag har sett en dokumentärfilm på bio. Men någon gång skulle bli den första och då är det bra att välja en dokumentär på ett tema som verkligen intresserar och det gör David Bowie och hans legendariska musik. Så min första dokumentärfilm blev David Bowie dokumentären “Moonage Daydream” som jag har varit och sett. Jag ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens innehåll.

“Moonage Daydream” är en uppslukande filmupplevelse. Samt en audiovisuell rymdodyssé som inte bara belyser David Bowies gåtfulla arv utan också tjänar som en guide till att leva ett tillfredsställande och meningsfullt liv på 2000-talet.

Den korta beskrivningen sätter fingret på det vi får uppleva när den Oscarsnominerade dokumentärfilmaren Brett Morgen försöker ta på sig den till synes omöjliga uppgiften att ge rockikonen David Bowies karriär rättvisa. Filmens titel “Moonage Daydream” är även titeln på en Bowie låt och det är just månen vi far till i filmens inledning efter ett inledande citat ifrån David Bowie. Och i det stora hela känns filmen igenom som en konstnärlig resa in glamrockens alla hörn där man delges av hur kreativt skapande växer fram. Förväntar man sig en traditionell biopic som fördjupar kunskaperna om David Bowie för den ovane lyssnaren som inte är bekant med Bowies originella musik så ska man leta efter en annan film. För mig som har förkunskaper och i stort sett har följt hela David Bowies karriär genom åren så var det en givande resa in i hans inre skapandeprocess. Men det hela gestaltas med mycket klippningar mellan musikvideos, live-uppträdanden och intervjuer som varvas med bland annat kost gjord av artisten själv och en del referenser som har inspirerat honom. Så har man ingen inblick i hans värld så kan det hela kännas lite snurrigt och kanske småsegt under filmens över två timmar långa speltid, Men som komplement till det man redan vet om David Bowie och ett eventuellt smakprov inför den eventuella biopic som vi säkert är många som hoppas på så har filmen allt det man förväntar sig av den. Den snuddar vi den essens som präglar det alter-ego som Bowie skapade och den ger en inblick i större delen av hans karriär från sent 60-tal till hans död 2016. Till min stora glädje så fanns det mycket material ifrån den era då jag tyckte att han var som bäst. Då han hade sitt alter-ego Ziggy Stardust.

Sammantfattningsvis så är det en psykedelisk rymdresa tonsatt av bra musik man får. Som ett stort David Bowie fan blir man mycket tillfredsställd. Och upptäcker man musiken för första gången så får man hitta andra sätt att fördjupa i vem denna androgyna och spännande rockikon var. Jag blev fullt tillfredsställd och ger dokumentären “Moonage Daydream” en stark fyra av fem möjliga i betyg.

WHERE THE CRAWDADS SING

Delia Owens succéroman “Where the Crawdads Sing” är något som inte gått många bokälskare förbi. Själv har jag inte läst boken. Men har varit och sett filmatiseringen på bio. Jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Kya (Daisy Edgar-Jones), en övergiven flicka som uppfostrat sig själv i träskmarkerna i North Carolina, USA. I flera år går rykten i Barkley Cove om ”Träskflickan”, som gör att den intelligenta och rådiga Kya isoleras från resten av samhället. På väg in i vuxenlivet dras hon till två unga män från stan och upptäcker en ny och spännande värld. Men när en av männen hittas död blir hon genast utpekad som huvudmisstänkt. Ju mer man får reda på om fallet, desto oklarare blir det vad som egentligen hände och de många hemligheter som gömts i träsket hotas att avslöjas.

Utan att ha läst boken gick jag in i biosalongen utan några förväntningar som kunde krossas. Jag visste grundhistorien. En flicka som på egen hand får klara sig ute i det vilda i en liten stuga i North Carolinas träskmarker då de hon häller kära en efter en lämnar henne. En mordhistoria skulle vara grundpelaren i historien och det skulle även finnas plats för romantik. Med denna vetskap och ett öppet sinne satt jag och väntade på att ljuset skulle släckas i biosalongen och att filmen skulle rulla igång. När sedan filmen tar sin början rycks man snabbt med. Några små pojkar hittar ett ung kille död. Då misstänks den så kallade träskflickan direkt och spärras in en cell i väntan på en utredande rättegång. Historien bjuder framförallt på en hyllning av naturen och dess skönhet. Men man får också ta del av en spännande karaktär. Att följa Kyas öde ute i den fina naturen där hon lever ett isolerat liv är fascinerande. Man lär sig snabbt att tycka om karaktären och blir nyfiken på vad som ska hända när hon tvingas möta världen utanför sin egen skyddade verklighet. Man hoppas att hon ska hitta kärleken och att hon inte ska vara skyldig till det brott hon anklagas för. Kyra spelas väldigt bra av skådespelerskan Daisy Edgar-Jones som för mig är relativt okänd. Men i den här filmen är det hon som är den starkt lysande stjärnan. Hon besitter en strålande vacker och naturlig skönhet. Man får snabbt sympati för hennes oskuldsfulla och oförstörda personlighet. Karaktärerna runt omkring henne känns ibland lite väl stereotypa. Men den man hon blir förälskad i spelas bra av skådisen Taylor John Smith. Historien bygger dock inte på stjärnglans. Fokuset är inte stora kända namn vilket talar till filmens fördel.

Det man sammanfattningsvis får är en fin historia om en stark kvinna som drabbas av i princip alla motgångar som man kan möta under livet. Det är också en berättelse om utanförskap och fördomar emot de som är annorlunda. Hjärtat finns på det rätta stället och man blir verkligen tagen av filmen “Where the Crawdads Sing”. Vackra miljöer som hyllar naturens skönhet får man också uppleva. Om kräftor kan sjunga vet jag inte, men en fin ton får jag inom mig när jag upplever denna litterära filmatisering. Jag kan inte annat än ge filmen en välförtjänt femma av fem möjliga i betyg.

NOPE

Efter ett litet sommaruppehåll av nya premiärer har jag nu återigen varit i biosalongen och sett den intressanta och originella regissören Jordan Peeles senaste film “Nope” och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Filmen "Nope" tar sin början på den kaliforniska hästfarmen Haywood Ranch som livnär sig på att träna upp hästar som används inom nöjesbranschen. Då fadern Otis Haywood Sr. hastigt dör av ett fallande objekt från himlen blir de energimässigt omaka syskonen O.J (Daniel Kaluuya) och Emerald (Keke Palmer) ansvariga för farmen. En kväll, letandes efter en förrymd häst ute i det karga landskapet, ser O.J något på himlen. Något för stort, för snabbt och för tyst för att kunna vara ett flygplan. När han berättar om observationen för sin syster växer en plan fram. De ska fånga det som gömmer sig bland molnen på film och slå mynt av sin upptäckt. Teknikförsäljaren Angel (Brandon Perea) och den prominenta yrkesfotografen Antlers Holst (Michael Wincott) blir en del av planen och samtidigt sker något mystiskt på grannfarmen som drivs av den tidigare barnskådisen Ricky ”Jupe” Park (Steven Yeaun). Men vad är det oidentifierade objektet, vad vill det och känner andra till det?

“Nope” är en minst sagt annorlunda film som inte liknar något annat jag har sett. Den har klassiska Science Fiction element som ger blinkningar åt mer lågmälda filmer i genren som exempelvis Steven Spielbergs “Close Encounters of the Third Kind”. Det som är annorlunda och unikt är filmberättandet. De flesta filmer brukar generellt följa en traditionell mall som gör att man som en van filmtittare kan räkna ut vilken riktning historien ska ta. Så är inte fallet i den här filmen. Det byggs upp en mystik kring filmens karaktärer och det mystiska föremål som gömmer sig ibland molnen. Filmens olika sidohistorier förstår man inte till en början vad de har för sammankoppling, men detta vävs under resans gång ihop på ett väldigt effektivt sätt. Man sitter under hela filmen på helspänn och vill veta vilken riktning historien ska ta och få svar på vad det där mystiska himlafenomenet är för något och vad det har för avsikter.

Regissören Jordan Peele har sammanfattningsvis skapat en mycket oförutsägbar Science Fiction thriller som överraskar. Man lämnas i ovisshet om vad det är för en typ av film tills den nått sitt slut och även när man har fått se hela filmen så grubblar man över vissa saker och känner därmed för att se om den vid dvd-släppet för att upptäcka detaljer som kanske mer besvarar de frågor och grubblerier man fick av att uppleva filmen för första gången på bio. Filmens skådespelarensemble gör också ett väldigt lysande jobb. Jag blev väldigt positivt överraskad av filmen “Nope” och mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.

THOR: LOVE AND THUNDER

Min absoluta favorit bland Marvels karaktärer är Thor. Nu har han fått sin fjärde film som heter “Thor: Love and Thunder”. Den filmen har jag nu med höga förväntningar varit på bio och sett. Så jag ska nu med denna filmrecension berätta vad jag tyckte om den. Men först lite om handlingen.

Thor (Chris Hemsworth) beger sig ut på en väldigt annorlunda resa. Han söker inre ro. Men hans ledighet avbryts av den galaktiska mördaren Gorr The God Butcher (Christian Bale). För att bekämpa hotet tar Thor hjälp av King Valkyrie (Tessa Thompson), Korg (Taika Waititi) och ex-flickvännen Jane Foster (Natalie Portman) som till Thors stora förvåning kan svinga hans magiska hammare Mjolnir då hon blir The Mighty Thor. Tillsammans ger de sig ut på en skrämmande, kosmisk resa för att avslöja mysteriet med Gorr The God Butchers hämnd och stoppa honom innan det är för sent.

När favoritkaraktären ifrån Marvels katalog får en egen spin-off film så är förväntningarna höga. Man vill ha, blixtar och dunder. Gudar och magiska under. Och det kan man utan att ljuga säga att man har fått också i varierad kvalité. År 2011 fick vi för första gången stifta bekantskap med den nordiska åskguden Thor med Kenneth Branagh i registolen. Det är än idag den bästa filmen om Thor. Den hade lite mörker och visade hur karaktären formades till den han är idag då han blev utvisad av sin far Odin ur Asgård pga ett omoget beteende. Han fick lära sig den hårda vägen hur han skulle bli värdig hammaren Mjolnirs krafter igen och komma tillbaks till Asgård. Två år senare var det dags för uppföljaren “Thor: The Dark World” som hade svårt att hitta tonen mellan mörker och humor då regissören Alan Taylor hade anlitats. Efter några Thor uppdykanden i “Avengers” filmerna så slätades den filmen över och sedan när det blev dags för den tredje filmen “Thor: Ragnarok” så hittade återigen regissören rätt typ av nördiga balans mellan humor och allvar. Filmen som vi nu får se har denna kompetenta regissör vid rodret. Så med det sagt så förväntade man sig något enastående. Blev det så undra ni? Det ska jag nu komma till.

Först och främst så blir man introducerad till filmens mörka skurk. Gorr The God Butcher som spelas exemplariskt av Christian Bale. Hans karaktär skänker lite mörker åt filmen vilket balanserar upp den på ett bra sätt i kontrast till den humor som sedan genomsyrar den närmare 2 timmar långa filmen. Den nya något häpnadsväckande vändningen i den här filmen är att Natalie Portmans karaktär Jane Foster är tillbaka. Jane var den stora kärlek som Thor träffade i den första filmen. Deras vägar skildes åt efter andra filmen och sen har man undrat lite vad den karaktären har ägnat sig åt sedan dess. Det fick man nu svar på. Hon har ägnat sig åt den rymdforskning hon så passionerat brinner för och vid sidan av det så har hon utvecklat en obotlig cancer. När vi möter henne i filmen “Thor: Love and Thunder” så tror hon sig komma på något som kan bota hennes sjukdom. Hon letar rätt på Thors hammare Mjolnir som krossades av dödsgudinnan Hela i förra Thor filmen. Hon tar över Thors krafter. Men istället för att besegra cancern så suger hammaren ur det försvar hon har emot sjukdomen vilket kan få dödliga konsekvenser.

Detta är grunden för det Marveläventyr vi får ta del av. På pappret låter det som ännu ett försök att låta kvinnor ta över ikonsika mansroller. Men så blir det inte riktigt. En bra balans skapas mellan Chris Hemsworths Thor och Natalie Portmans nya The Mighty Thor. Samtidigt som hennes historia med cancern skänker mörker till filmen så är det härligt att ta del av hur det forna kärleksparet hittar tillbaks till varandra. Det här är deras film. Men även många andra bekanta karaktärer ifrån Marvels universum dyker upp. Exempelvis “Guardians of the Galaxy” gänget och stenfiguren Korg som humoristiskt gestaltas av filmens regissör Taika Waititi. I små roliga cameos dyker bland annat Matt Damon och Sam Neill upp. En liten men betydande roll som den grekiska guden Zeus får vi även se Russell Crowe i. Det blir mycket nördighet och humor man bjuds på av bekanta och en del nya karaktärer som balanserar upp det hela så att man får det Marvelparty man väntar sig.

Sammanfattningsvis så får man de blixtar och dunder med gudar och magiska under som man förväntade sig av en film om en nordisk åskgud. Detta levereras genom att man tas till intressanta utomgalaktiska världar till tonerna av väletablerade hårdrockslåtar. Chris Hemsworth är alltid lika fantastisk i rollen som Thor. Det är han även denna gång med Natalie Portmans The Mighty Thor vid sin sida. Jag blev helnöjd och ger därmed filmen “Thor: Love and Thunder” en välförtjänt stark fyra av fem möjliga i betyg.

ELVIS

Legendernas rocklegend Elvis Presley har fått en ny film berättad ur managern Colonel Tom Parkers perspektiv. Detta med “Moulin Rouge” regissören Baz Luhrmann i registolen och Tom Hanks i en av huvudrollerna. Om huruvida det är ingredienserna för en bra film ska jag snart berätta eftersom jag har varit på bio och sett filmen “Elvis”. Men först lite om handlingen.

Elvis Presley (Austin Butler) bokstavligen skakade om ungdomskulturen inte bara genom sin musik, utan framför allt genom sitt sätt att leverera den. I kulisserna stod hans mytomspunne manager, Colonel Tom Parker (Tom Hanks), mannen med en plan att till varje pris förvandla den unge artisten till världens största entertainer.

Att sätta filmmusikalregissören Baz Luhrmann som ligger bakom klassikern “Moulin Rouge” i registolen när en film om en av världshistoriens största rockikoner är något som kan sluta precis hur som helst. Baz Luhrmann är känd för att gå sin egen väg. Med “Moulin Rouge” visade han hur man kan skapa ett nytt sätt att på bioduken visa musikaler och återvinna gamla sångklassiker för att göra något helt nytt av dem. Detta berättarsätt väckte för mig intresset för filmmusikaler. Dessförinnan visade regissören även hur man kunde göra en 90-tals version av William Shakespears klassiker “Romeo och Julia”. Så förutsättningarna för att kunna få till något helt nytt fanns där och Oscarsvinnaren Tom Hanks var tidigt kopplad till projektet. Så på pappret såg allt bra ut. Men vad tyckte jag undrar då ni. Det ska jag nu komma till.

Många har redan ifrån starten kritiserarat valet av skådis i rollen som Elvis. Den för mig relativt okända skådisen Austin Butler har fått den stora äran att axla den rollen. Många har klagat på att han inte är identiskt lik Elvis Presley. Detta var absolut inget jag störde mig på. Situationen är lite densamma som med Rami Malek och hans inte fullt ut porträttlika version av Freddie Mercury i filmen “Bohemian Rhapody”. Skådisen Austin Butler har jag tidigare bara sett i fantasyserien “The Shannara Chronicles” och i några mindre icke så minnesvärda småroller. Dessa roller har bara kretsat kring yta och ett vackert utseende. Som Elvis får han en större utmaning. Talen mellan de kända låtarna med Presleys karaktäristiska dialekt sätter han klockrent. Och även i de få låtar där man får höra honom sjunga så kan inte jag höra någon större skillnad. Hans motspelare Tom Hanks stjäl dock showen som managern eftersom storyn är berättad ur hans perspektiv. Det är Tom Hanks berättarröst som ramar in berättelsen och det är ur den karaktärens ögon vi får bevittna Elvis Presleys uppgångar och fall. Manager Colonel Tom Parker framställs som en manipulativ skurk som får den godtrogne Elvis dit han vill för egna ekonomiska syften som får ödesdigra konsekvenser. Det är prägeln för den berättelse vi får ta del av.

Till en början är det lite oroväckande hur högt tempo det är. Man får inte riktigt höra en hel låt när Elvis står på scenen. Man får därmed intrycket av att regissören Baz Luhrmann tror att det är att det återigen är “Moulin Rouge” han regisserar. Men han hittar faktiskt senare tonen i berättandet och ror det hela i land. De största Elvis Presley fanatikerna har säkert luckor i berättelsen att klaga på. Men för mig som är ganska oinsatt i detaljerna så är filmen en underhållande och färgsprakande berättelse att bevittna. Baz Luhrmann lyckas sätta sin prägel på filmen utan att gå för mycket överstyr och Austin Butler överraskar i Elvis rollen.

Det bevingade citatet “Elvis has left the building” må stämma. Men i filmen “Elvis” får vi se honom komma tillbaka under två och en halv timmes speltid. Jag kan inte annat än att ge filmen en stark fyra av fem i betyg på grund av Baz Luhrmanns experimentella regi och Austin Butlers intressanta gestaltande av Elvis Presley.

JURASSIC WORLD: DOMINION

Pandemin har låtit oss vänta i ett helt år på att få se filmen “Jurassic World: Dominion”. Men nu blev det äntligen dags för den mycket efterlängtade biopremiären. Jag har sett filmen och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Fyra år efter att ön Isla Nublar har förstörts lever och jagar nu dinosaurier i människors närhet över hela världen. Denna bräckliga balans kommer att omforma framtiden och avgöra, en gång för alla, om människor kommer att förbli de främsta rovdjuren på den planet som de nu delar med historiens mest skrämmande varelser.

Mina förväntningar på “Jurassic World: Dominion” var skyhöga. Filmen “Jurassic Park” som den här franchisen öppnades med år 1993 är en oförglömlig klassiker. Den filmen gav oss för första gången välgjorda och realistiska dinosaurier som integrerade med människor. Och filmen var även ett av de första biobesöken ifrån barndomen som jag minns. Två halvlyckade uppföljare dök några år senare. Ingen av dem lyckades riktigt uppnå samma kvalité som första filmen. Men år 2015 fick filmserien en form av nystart med filmen “Jurassic World”. Den filmen visade sig ha en ny vinkel som bevarade det gamla och ändå lade till en ny prägel. Det nya som var bra var framförallt att tekniken ha gått framåt så att dinosaurierna fick mer karaktär och såg mer realistiska ut. Samt så fick man lära känna Velociraptorn Blue som en av filmens huvudkaraktärer hade lyckats träna och få ett starkt band med. Den relationen mellan människa och ett livsfarligt rovdjur var spännande att följa och den fick lite mer djup i uppföljaren “Jurassic World: Fallen Kingdom”. När vi nu i den avslutande filmen tas in i handlingen några år efter den filmen så hamnar just den delen av historien lite i bakgrunden tyvärr. Så det är den enda minimala besvikelsen jag fick av att se “Jurassic World: Dominion”. Men i övrigt var jag väldigt nöjd. De föregående filmerna har byggt upp spänningen kring att man ska få se hur världen skulle se ut om dinosaurier lever sida vid sida helt fria och dela världen med oss människor. Och när vi äntligen får uppleva det så sparas det inte på krutet. Vi får såväl se vackra scener med fredliga växtätande dinosaurier som läskiga scener där köttätande dinosaurier lurar bakom varje hörn. Miljöerna i urtidsliknande skogar och mörka grottor gör det hela visuellt vackert. Nostalgiådran utnyttjas också mycket i den filmen utan att överanvändas för mycket. Det finns små dolda easter eggs för de allra mest insatta Jurassic Park nördarna. Samt dyker Jeff Goldblum, Laura Dern och Sam Neill upp i sina ikoniska roller ifrån den allra fösta filmen. Dessa tre karaktärer integrerar bra med de nya karaktärerna spelade av Bryce Dallas Howard och Chris Pratt. De gamla och de nya karaktärerna får först sina parallella berättelser berättade och sedan sammanflätas deras öden i slutet och detta görs på ett mycket effektivt sätt. Alla skådespelarna i gänget gör ett strålande jobb.

Sammanfattningsvis så får man allt man förväntar sig av “Jurassic World: Dominon”. Den är en mäktig avslutning på den filmserie man växte upp med och som skapade passionen för film. Den lockar verkligen fram den känsla man hade som tolvåring i biografen på ett av de första biobesöken. Allt nystas ut och knyts ihop på ett bra sätt. Jag fick allt vad jag önskade mig och lite till av filmen. Så jag kan inte annat än att ge filmen 5/5 i betyg.