EN DAG KOMMER ALLT DET HÄR BLI DITT

Jag har varit på bio och sett den svenska filmen “En dag kommer allt det här bli ditt” och ska nu med den recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Den framgångsrika serietecknaren Lisa (Karin Franz Körlof) och hennes syskon samlas på föräldrarnas gård för första gången på över tio år. Föräldrarna vill att endast en av dem ska ärva skogen, som varit i familjen i generationer. Men är någon av dem villig att flytta hem igen?

Filmen “En dag kommer allt det här bli ditt” är en väldigt annorlunda film som inte liknar något annat man har sett inom svensk film tidigare. På ytan känns filmen som ett vanligt svenskt familjedrama. Humor möter tragik på ett väldigt effektivt sätt. Det som gör filmen annorlunda är huvudkaraktären Lisas inre dialog som tar sig form i badskum , kokta potatisar och kräftor som får liv och sjunger. Dessa surrealistiska scener skänker mycket humor till filmen och ger den en speciell karaktär. Mycket humor bjuds det på även när huvudkarkatären Lisa som biljant spelas Karin Franz Körlof och på ett tourettes liknande vis utbrister, könsord, svordomar och annat i olämpliga situationer.

I övrigt är filmen ett finstämt drama om att hitta sig själv och att ta reda på vilka drömmar det är man egentligen har. Det är även en film om familjeförsoning och att ta tag i det gamla för att kunna gå vidare med sitt liv. Skådespelarna som är castade är väldigt passande för sina roller. Speciellt Peter Haber var det trevligt att få se i något annat än Beck filmer eftersom man på senare år inte har fått se honom i något annat. Suzanne Reuter och han har fin kemi i sina scener tillsammans. Men filmens stora stjärna är Karin Franz Körlof. Det är hennes resa som är filmens huvudfokus. Man fattar snabbt tycke för den karaktären och man vill veta hur allting kommer att utvecklas för henne. Karin Franz Körlofs gestaltning av Lisa förtjänar verkligen en Guldbaggenominering nästa år.

“En dag kommer allt det här bli ditt” är verkligen en film som överraskar. Jag gick in i biosalongen utan några som helst förväntningar och blev överrumplad över hur bra filmen var. Till en början undrar man lite vart filmen är på väg. Men när den har nått sitt slut så knyts alla trådar ihop på ett effektivt sätt så man känner sig helnöjd med filmupplevelsen. En stark fyra på gränsen till en femma är mitt betyg till filmen “En dag kommer allt det här bli ditt”.

THE FABELMANS

I en tid då den breda skaran begår hädelse genom att välja streaming som det mest omfattande och prioriterade sättet att uppleva film på så har mästerregissören Steven Spielberg gjort en film som bitvis är baserad på hans egen barndom och hans steg emot rampljuset för att bli Hollywoods kändaste och mest respekterade filmregissör. Filmen heter “The Fabelmans”. Jag har varit och sett denna förhandstippade Oscarsfavorit och ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Som ett djupt personligt porträtt av en amerikansk barndom på 1900-talet, är "The Fabelmans" en coming-of-age berättelse om en ung mans upptäckt av en omskakande familjehemlighet, och ett utforskande i filmens kraft för att hjälpa oss att se sanningen om varandra och oss själva. Historien är inspirerad av regissören Steven Spielbergs egen barndom och utveckling till att bli tidernas största och mest ikoniska filmskapare.

När biosalongens lampor har slocknat och bioduken är den enda ljuskällan man ser så dyker Steven Spielberg upp på i ett litet förinspelat intro innan filmen börjar. Där tackar han biopubliken för att de valt att ta sig till biografen för att se filmen istället för att välja det allt mer vanliga sättet idag att se på film hemma via streaming. Han berättar hur stor betydelse detta har för honom och att det här är hans mest personliga film någonsin. Med detta sagt så är stämningen skapad och min uppmärksamhet är redan vunnen.

Med det streaming samhälle som förhoppningsvis går i graven när nyhetens behag inte längre är så lockande har mycket av den filmmagi som man växte upp med försvunnit. Folk i det stora hela ser inte det som en självklarhet att besöka biograferna. För mig har det alltid varit det förhandsalternativet att se film på första gången jag ser en ny film innan den hamnar ibland mina andra dvd-filmer i hyllan här hemma. Att uppleva filmen i mindre format för min del hade känts som hädelse. Med detta sagt så tar filmen “The Fabelmans” upp ett tema som jag brinner för. Att uppleva filmmagi i biosalongen. I filmens inledning får vi följa den amerikanska judefamiljen Fabelmans då de tar med sin son på bio för första gången. Pojken blir helt exalterad av upplevelsen. Vill senare själv med en hemmakamera försöka att skapa egna filmer med en ambitionen att en dag få ett genombrott och därefter visa sina långfilmer på en stor bioduk. När han blivit lite äldre och lite mer etablerad så råkar han filma en händelse inom sig egen familj som i all framtid kommer att forma deras öde.

Det är upplägget för hela filmen. En historia om att hitta sin egen skaparglädje och följa sin dröm. Det är även en berättelse om att upptäcka filmen som ett medie att se sanningen och hitta sin egen roll i det hela. Att det är inspirerat av Steven Spielbergs eget liv gör det hela mer intressant eftersom jag själv är uppväxt med hans ikoniska filmer som “E.T. the Extra-Terrestrial", “Jurassic Park” och många fler nyskapande mästerverk. Mycket i filmen påminner om scener ur hans filmer. Ungdomsgäng som tar sig fram på cyklar, en förkärlek till att även skildra tragiska händelser såsom krig och mycket annat som kännetecknar Steven Spielberg. Det är också en fin skildring om hur det kan vara att växa upp som ensam judefamilj i ett USA präglat av andra världskriget. Den unga skådisen Gabriel LaBelle som får bära större delen av filmen som den unge filmskaparen gör det med bravur. Han ser till och med ut som en ung Steven Spielberg. Michelle Willams får också briljera som hans sköra mamma som inte hittar sin roll i den annars lyckliga familjen. Utöver deras skådespelarprestationer så får vi även se väldigt begåvat agerande av de etablerade skådisarna Seth Rogen, Paul Dano och Judd Hirsch, men även många yngre och mindre kända skådisar levererar i sina roller.

Filmen “The Fabelmans” är det Spielberg ger oss en aptitretare av i sitt inledande försnack. Det är en fin historia om filmmagi. Att hitta en väg att skapa den och att den dyker upp inom rätt forum som är i en nedsläckt biosalong med ett gäng förväntansfulla människor. Jag blev väldigt tagen av den fina historien och hoppas på att filmen kammar hem sina Oscarssatyetter i de tyngre kategorierna. 5/5 är mitt självklara betyg till filmen “The Fabelmans”.

BABYLON

Regissören Damien Chazelle har slagit på stora trumman med en storslagen historisk ensemblelfilm om det gamla Hollywood under 20-talet och ett tag framåt då stumfilm blev talfilm. I USA har filmen floppat intäktsmässigt på grund av konkurrens av stora Blockbuster filmer. Men själv gav jag filmen “Babylon” en chans på bio. Så jag ska nu med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

I skarven mellan stumfilm och ljudfilm är Hollywood fortfarande ett dekadent gäng som tar plats och inte låter sig tystas, omedvetna om att moralens väktare lurar om hörnet och snart ska tvinga den sedelösa mobben att lägga band på sig. "Babylon" är en berättelse som inspirerats av sanna historier från Drömfabrikens vilda begynnelse.

Det är friskt vågat att ha en speltid på över 3 timmar som inte målar upp en allt för positiv bild av Hollywood. Men saken är den att Damien Chazelle lyckas fånga intresset. Till viss del känns det som lite upprepningar i filmens handling och att man kunde ha kortat ner speltiden en del. Men karaktärerna har är färgstarka och har många dimensioner. Särskilt Margot Robbie får skina i sin energifyllda gestaltning av en skådespelerskas med en lovande uppgång i karriären som tyvärr uppnår en allt för ödesdiger spiral av drogmissbruk. Brad Pitt gör också sitt yttersta i den rollkaraktär som han har blivit tilldelad som veteranskådisen som efter 82 filmer börjar bli en dalande stjärna i Hollywood. Karaktärernas olika sätt att nå framgång i Hollywood är det som är filmens driv. Att inte veta vart det hela är på väg för dem båda och de som de möter i sin omgivning är spännande att bevittna och det är många bisarra situationer man får uppleva på resans gång. Margot Robbies karaktär exempelvis har exempelvis ett väldigt originellt och våldsamt möte med en skallerorm ute i öknen. Vi får även följa en karaktär spelad av Diego Calva som jobbar sig uppåt i Hollywood som en sorts betjänt åt Hollywoodstjärnorna och via rätt kontakter klättrar uppåt och till slut blir filmregissör. Det hela börjar på en nattklubb för Hollywoodeliten där de får leva ut sin dekadenta och sexfyllda livsstil. I filmens inledning ska en elefant transporteras dit på en brokig väg vilket resulterar i att de involverade i transporten blir bokstavligen dränkta i elefantbajs.

Den inledningsscenen sätter prägeln på en del goda skratt man har att förvänta sig under filmens långa speltid. Denna bisarra humor gör att filmen blir lättsam och roande resan igenom. Men det finns också en hel del svärta. Quentin Tarantino gjorde för några år sedan en liknande film med titeln "Once Upon A Time In Hollywood" som också hade Margot Robbie och Brad Pitt i viktiga roller. Den filmen fungerade som en ett lite mardrömslikt vykort ifrån drömfabriken. I filmen “Babylon” är bilden man får av Hollywood ännu mörkare. Den skildrar när en era tar slut för att en ny ska ta vid. Här är det stumfilmen som ska lämna plats åt talfilmen. Skådespelare får större utmaningar när de även ska höras och detta är inte lätt för dem att hantera.

Sammanfattningsvis så är “Babylon” ett intressant tidsdokument av ett Hollywood som det kan ha sett ut. En sak jag stör mig på med filmen är den återkommande saxofonmusik som gör att man hoppar till då det varit en tystare scen tidigare och någon rätt som det är blåser i en saxofon. Så musiken kunde man bytt ut. Annars över lag så är det en film med färgstarka karaktärer som gör filmen tillräckligt intressant att se i denna utmålning av det kanske mörkare Hollywood som har tagit oss dit där vi är idag. En trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Babylon”. Den är inget för de känsliga tittarna som inte tål naket, blod, spyor och bajs. Men klarade man av spyscenen i filmen “Triangle of Sadness” så är inte “Babylon” någon match.

A MAN CALLED OTTO

Den framgångsrika svenska filmatiseringen av succéromanen “En Man Som Heter Ove” har nu fått en amerikansk remake med Tom Hanks i huvudrollen. Filmen har fått titeln “A Man Called Otto”. Jag har sett den och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Otto Anderson (Tom Hanks) är en grinig änkeman, vars enda glädje kommer från att kritisera och döma sina upprörda grannar. När en ny familj flyttar in möter han sin match i kvicktänkta och höggravida Marisol (Mariana Treviño), vilket leder till en oväntad vänskap som kommer att vända upp och ner på hans värld.

“En Man Som Heter Ove” är en väldigt svensk historia. Ove är en väldigt svensk karaktär med väldigt svenska egenskaper. Han kör väldigt svenska bilmärken osv. Så att försöka sig på att göra en amerikansk remake av en så till den graden svensk film medför en hel del risker. Men förvånansvärt riskfritt klarar filmen uppgiften att gör något eget av historien. Den undviker det misstag som den amerikanska versionen av “Män som hatar kvinnor” begick. Att låta historien fortsätta att utspela sig i Sverige och låta de amerikanska skådisarna öva in en svensk accent. Det upplägget blev bara töntigt och skapade istället en stor brist för den filmen. I “A Man Called Otto” har de istället valt att låta historien utspela sig i USA och samt döpt om de karaktärer med typiskt svenska namn.

Utöver dessa amerikaniseringar av historien så är allt i princip sig likt. Precis som den svenska filmatiseringen så följer den amerikanska versionen Fredrik Backmans roman ganska detaljerat. I vissa fall tar den även med saker ifrån boken som inte kom med i Hannes Holms svenska filmversion.

Rolf Lassgård gjorde rollen bra i den svenska versionen, men Tom Hanks gör också ett fantastiskt jobb. Hans version har bara en mer amerikansk grinighet medans Lassgårds version är mer den där typiska svenska, buttra gubben som vi många stött på någon gång i livet. Vid sidan om Tom Hanks lysande prestation så är den starkast lysande stjärnan Mariana Treviño som spelar Ottos gravida granne Marisol. Något som talar till filmens fördel är att grannen Marisol och hennes familj får lite mer fokus än de fick i den svenska versionen. Kemin i scenerna med Tom Hanks och Mariana Treviño är dessutom väldigt stark vilket gör att relationen mellan de båda karaktärerna känns djupare än i den tidigare filmatiseringen. Vad som också talar till den här filmens fördel är att berättarrösten som fanns i den svenska versionen har slopats helt. Berättarröster kan funka i vissa filmer, men i vissa fall kan sådana skapa en känsla av övertydlighet. Här sker övergångarna mellan nutid minnesåterblickar mer naturligt på ett sätt som tilltalar mig. Härligt är det även att få se Tom Hanks son Truman Hanks som en ung Otto i dessa återblickar.

Sammanfattningsvis får vi en fin och varm historia med budskapet att livet går vidare trots den sorg och saknad man känner för de man har förlorat om man bara vågar släppa in nya personer och händelser i sitt liv istället för att leva ett ensamt och enformigt liv. Filmen “A Man Called Otto” är inte bättre än sin svenska föregångare. Den är precis lika bra fast på ett mer amerikaniserat sätt. Mitt betyg är en stark fyra av fem möjliga.

UFO SWEDEN

Nu har året 2022 nått sitt slut i biosalongerna. För mig avslutades det med den 33:e filmen som jag var och såg på bio. Den filmen var den svenska storsatsningen “UFO Sweden”. Något så ovanligt som en svensk Science Fiction film om utomjordiska fenomen i Norrköping. Crazy Pictures gänget som för några år sedan gav oss filmen “Den Blomstertid Nu Kommer” på biograferna ville nu följa upp succén med att utforska de alla “jakten på UFO” organisationer världen över som det har ryktats om. Jag har varit och sett filmen “UFO Sweden” och ska med denna film berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

UFO Sweden är en förening som utreder övernaturliga fenomen. En dag dyker tonårsrebellen Denise (Inez Dahl Torhaug) upp med ett fall som inte liknar något de sett tidigare. Tillsammans ger de sig ut på ett riskfyllt äventyr, som tar dem långt utanför lagens gränser och in i en värld av oförklarliga fenomen.

År 2018 fick biopubliken den ambitiösa katastroffilmen “Den Blomstertid Nu Kommer” ifrån det Norrköpingska filmkollektivet Crazy Pictures. Ribban sattes högt då och för min del funkade inte den filmen hela vägen. Men när jag sedan hörde att de skulle flirta med Science Fiction filmer ifrån 80 och 90-talet så som “E.T. The Extra-Terrestrial" och liknande filmer ifrån den tidsepoken så väckte det mitt intresse. Jag har hela året sedan de visade sin mystiska trailer om en röd Saab som dyker upp ifrån tomma intet och hamnar i en östgötsk lada varit väldigt peppad inför att uppleva filmen i biosalongen. Som ett avslut på bioåret 2022 så känns det här som en väldigt lekfull, lättsam och underhållande popcornfilm att uppleva på juldagen efter all stress och alla förväntningar som julen innebär. Efter en bredd av superhjältefilmer, uppföljare, reboots och en drös svenska filmer så var den här filmen ett mycket välkommet avslut.

Det är friskt vågat att ge sig på denna typen av genrefilm inom svensk filmindustri där kritikerna inte är direkt lättimponerade. Men som den mer vanliga filmtittaren jag är så brukar jag försöka att få in vad en bredare skara kan tyckas gilla när jag ska ge filmer mitt omdöme. Filmen “UFO Sweden” bjuder på det man hade hoppats på. Framförallt breds det på med effekter av Guldbaggekvalité. Samt en välskriven historia när Crazy Pictures-gänget har slagit sig ihop med Jimmy Nivrén Olsson och skrivit manus. För mig själv som är med i en liten förening som ägnar sig åt fotografering så bjuds jag på mycket internhumor som träffar mig. Upplägget med styrelsemöten, val av ordförande osv är riktigt kul. Så ser ett månadsmöte ut i vår fotoklubb. Skillnaden här är bara att det i dagordningen nämns helt andra saker. Stämningsfullt är det även med den musik som för tankarna till vilken Science Fiction rulle som helst som man minns ifrån sin barndom.

När det kommer till skådespelarnas prestationer så finns det också en del guldkorn att njuta av. Stjärnskottet är Inez Dahl Torhaug som vi tidigare fått se i en mindre roll i Robert Gustafsson serien “Det Som Göms I Snö”. Hon stjäl showen som den rebelliska tonåringen Denise som går i sin pappas fotspår och letar efter liv ifrån andra planeter då mystiska väderfenomen och annat sker. Hennes pappa spelas förövrigt trovärdigt av “Den Tunna Blå Linjen” stjärnan Oscar Töringe. Eva Melander som vi även har sett som trollet Tina i filmen “Gräns” dyker upp som en av motståndarna till föreningen “UFO Sweden”. Utöver dessa kändare stjärnor så är Jesper Barkselius väldigt underhållande som personen som försöker att hålla UFO organisationen samman. Han utgör även den ena parten i den underhållande duon bestående av honom och Inez Dahl Torhaug. Kända som okända så fyller alla i ensemblen sin funktion på bästa möjliga sätt för att föra storyn framåt.

Jag har absolut inget att klaga på när det kommer till filmen “UFO Sweden”. Det märks tydligt att skaparna är ifrån samma universum som mig själv. De är uppväxta med Steven Spielbergs filmer och har nog även tittat en hel del på serien “Arkiv X”. Vi får ett underhållande Blockbuster äventyr som har alla de ingredienser som man förväntar sig. Den har även en väldigt nostalgisk ådra som i sin detaljrikedom flörtar med mycket saker ifrån min ljuva barndom. En Game Boy exempelvis som Denise knäcker koder med och nördigt folk som man kan identifiera sig med i UFO organisationen. Jag var ett tag inne på att ge filmen “UFO Sweden” en fyra. Men under skrivandets gång så ändrade jag mig. 5/5 är mitt självklara betyg till den mycket underhållande filmen “UFO Sweden”. Vilket bombastiskt avslut man fick på detta bioår.

MIKAEL PERSBRANDT : SÅ SOM JAG MINNS DET - CARL-JOHAN VALLGREN

Mycket kan sägas om Michael Persbrandt. Vad är sanning och vad är lögn? Vem är han? Är han sina roller eller har han blivit sina roller? Har media skapat honom? Svaret kan man bara få genom att bilda sin egen uppfattning då man läser hans mycket personliga bok “Mikael Persbrandt: Så som jag minns det” som han har skrivit tillsammans med författaren Carl-Johan Vallgren. Den boken har jag nu läst och ska berätta allt angående vad jag fick för helhetsbild av legenden Mikael Persbrandt. Men först lite om bokens innehåll.

I boken "Så som jag minns det" berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på Dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag. "Mikael Persbrandt : så som jag minns det" är en självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.

Jag har aldrig på riktigt dömt Mikael Persbrandt utefter de rubriker som har synts på löpsedlarna i pressen. Jag anser att paparazzi och skvallerpress är en väldigt smutsig form av journalistik som aldrig har fallit mig i smaken. Det som förvånar mig mest när jag läser den här utlämnande och ärliga boken är att Mickes missbruk har pågått så länge och att han lät det pågå i så lång tid innan han accepterade sin sjukdomsbild som är bipolär till diagnosen. I Mickes fall innebar det att han drabbades av tristess då han inte jobbade. Då han inte hade en stor roll på gång i en teater eller filmproduktion så hittade han andra sätt att ta tag i denna tristess och ångest. Och i hans fall blev det alkohol och kokain. Man fick också veta att missbruket byggdes upp av att han saknade en fadersgestalt och därför inte lärde sig många saker som det innebär att vara man. Han upptäckte dock tidigt att hans inre frid fanns på teaterscenen. Där kunde han skapa en värld för sig själv där allt annat stängdes ute. När inte detta räckte till tog han till missbruket. Han missbrukade även sex och var med andra kvinnor när han levde i långvariga relationer. Hans sätt att behandla de kvinnor han levde tillsammans med har jag svårt att förlåta. Han bar sig väldigt illa åt emot de fina kvinnorna. Men av att läsa den här boken fick jag ändå en förståelse. Han var sjuk och har tagit tag i sina problem. Han har också hela tiden i stort sett varit ärlig och inte förnekat de skandaler som har uppdagats om honom. I det kan jag faktiskt se viss upprättelse och anledning till förlåtelse.

Och boken är inte enbart en studie i en sjuk person som kämpar sig upp ifrån botten till ett levnadsvärt liv. Man tas också med på en resa genom hans karriär. Hur det hela började. Han växte upp som en yngling i förorten tillsammans med sin ensamstående mamma i förorten Jakobsberg. Först började han på konstskola. Senare började han dansa balett och därefter tog han sin staplande steg in på Dramatens stora scen. Därefter fick han efter några mindre filmroller sitt stora genombrott som Gunvald Larsson i långköraren “Beck”. Och i slutet av boken får han även roller i Hollywood filmer som “The Hobbit: The Desolation of Smaug” och “King Arthur: Legend of the Sword”.

Det är många turer med alkohol och kokain. Man tror aldrig att det ska ta slut. När det hela blir glatt och börjar gå bra för Michael Persbrandt så vänder det hela tiden till en katastrof. Så det är inte direkt en lycklig läsning. Men hans historia är viktig läsning. Det ger oss som inte vet något om hur det är att leva med en bipolär diagnos en insikt i hur det kan vara. Och de som har en diagnos kan få råd om hur man kan vidta åtgärder för att få ett bättre liv. Men samtidigt ska man inte glömma en sak. Diagnosen är inte personen. Det finns en person bakom diagnosen och det är den personen man ska se först och främst.

Sammanfattningsvis så är det här en fin historia fylld med mörker som omger det ljus som väntar den som väljer ett nyktert och städat liv. Den ursäktar inte mäns ibland sviniga beteende. Den ger en förklaring bara och visar att alla kan nå en förbättring om de får rätt vägledning. Vad som också är fint är att Persbrandt aldrig ser sig som bättre än andra. Han är inte högfärdig och ser istället på alla med lika stort värde. Det gör att man snabbt fattar tycke för honom och vill att det ska reda upp sig i hans liv. Att få ta del av hur han arbetar med sina stora roller och hur starkt han brinner för dem är väldigt inspirerande. Lika inspirerande som det är att få ta del av hur han kämpar för att bli en bättre människa. En femma av fem möjliga är mitt självklara till denna gripande, ärliga och välskrivna bok som ger skådespelarikonen Mikael Persbrandt en mer rättvis helhetsbild.

I WANNA DANCE WITH SOMEBODY

När bioåret närmar sig sitt slut så brukar det vanligtvis komma några storfilmer som ska locka till sig publik. Ofta rör det sig om en film om verkliga händelser och personer som har levt och är kända inom musik eller någon annan populärkultur. I år blev det storstjärnan Whitney Houstons tur. Jag har varit på mitt näst sista biobesök för detta år och det blev just denna biopic om Whitney Houston som går under namnet “I Wanna Dance with Somebody”. Jag ska berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

"I Wanna Dance With Somebody" är en biografisk film baserad på sångerskan Whitney Houstons storartade liv där vi får följa hennes känslofyllda och livfulla resa genom hennes karriär och musik. Naomi Ackie har fått den stora utmaningen att gestalta denna legendariska musikikon som för många var kända under benämningen "The Voice".

Det första jag kommer att tänka på när jag hör namnet Whitney Houston är en stark sångröst. En sångröst som får håren att resa sig på armarna varje gång man hör den ljuva stämman. Vad jag dessvärre också förknippar med Whitney Houston är tragik såsom drogmissbruk och manligt sällskap som utsatte denna stackars kvinna för misshandel. Lyckligtvis så har filmens regissör Kasi Lemmons valt att med hjälp av manusförfattaren till de biografiska filmerna ”The Theory of Everything” och ”Bohemian Rhapsody” berätta en lite gladare historia som fokuserar på den stora artisten med den mäktiga rösten. Man för följa hur en ung Whitney Elizabeth Houston sjunger gospel och bli upplärd av sin musikaliska mamma. Whitneys mamma tappar inför en konsert rösten och dottern får rycka in. Musikfolk råkar höra henne sjunga och där tar resan vid med skivkontrakt och en lysande karriär inom musikbranschen. Vid sin sida har hon vännen Robyn Crawford (Nafessa Williams) som stöttar henne. Deras vänskap växer till en kärleksrelation som inte accepteras av pappan som vill vara hennes maneger. Men Whitney vill inte vara styrd. Så hon blir sin egen manager istället för att hon vill ha sin frihet. Det är grundpelaren för den historia vi får följa. Missbruket och den destruktiva relationen med Bobby Brown hamnar alltså i skymundan vilket jag tycker att talar till filmens fördel. Man får förvisso aldrig riktigt lära känna Whitney Houston på djupet. Men jag tycker inte att det är nödvändigt. Man vill se en glad solskenshistoria som hyllar Whitney för hennes magiska röst. Därav levereras långa musikinslag vilket jag gillar. För inte allt så längesedan fick vi också en film om rockikonen Elvis Presley. Där var just problemet att man inte fick höra många hela låtar. Det får man här. Liveuppträdanden blandas omgivningens upplevelser då man får se Whitneys uppträdanden som TV-inslag eller liknande. Utöver detta så rullar handlingen på ganska snabbt och större delarna av hennes karriär hinns med.

Filmen “The Bodyguard” får man höra musik ifrån också. Det blir inte jättemycket fokus på själva filminspelningen. Och Kevin Costner medverkar bara som en inklippt scen ifrån den riktiga filmen. Fokuset är alltså som jag tidigare var inne på musik. Och framförallt så fokuseras det på Whitney kamp om att få vara den artist hon ville vara. Hon ville inte bli placerad i ett fack. Hon ville göra musik för alla vilket gjorde många av den svarta befolkningen upprörda för att hennes musik ibland lät för vit. För Whitney var det viktiga att förmedla en känsla och en sådan utgörs inte av en hudfärg. Den inställningen gillade jag hos henne och jag gillar även att detta blev filmens stora fokus.

Tragik och fin musik blandas i en bra kombination som skapar ett fint minnesdokument av en väldigt talangfull stjärna. Skådespelerskan Naomi Ackie får verkligen glänsa som Whitney Houston och hon sjunger låtarna bra. Jag kan inte annat än att ge filmen “I Wanna Dance With Somebody” en stark fyra av fem möjliga i betyg. Man får bra musik och en gripande och fin historia om musikalisk skaparglädje. Mycket mer kan man inte begära.

AVATAR: THE WAY OF WATER

Efter 13 år väntan har James Camerons storfilm “Avatar” slutligen fått en uppföljare. Den filmen heter “Avatar: The Way of Water” och den har jag varit på bio och sett och ska därmed nu berätta om huruvida filmen var värd all denna väntan. Men först lite om handlingen.

Jake Sully (Sam Worthington) och Neytiri (Zoe Saldana) har bildat familj och gör allt för att hålla ihop. När ett gammalt hot uppstår så måste deras sammansvetsade familj lämna sitt hem och utforska andra regioner på planeten Pandora. Jake och de övriga i hans familj med nyfunna vänner tvingas därefter att utkämpa ett krig emot den skara av människor som försöker att ta över planeten Pandora.

13 år har det tagit för James Cameron att leverera en uppföljare till filmen “Avatar” som skapade en 3D-revolution på bioduken och imponerade med en ny filmteknik som vi aldrig tidigare hade upplevt. Förväntningarna på vad han skulle utveckla för ny revolutionerande teknik har därför växt sig allt större efter den långa tid som gått. Eftersom filmer inte längre visas i 3D på biograferna så har man ställt sig frågan vad som kan göras som är nytt och revolutionerande. Det känns nämligen som att man har sett och upplevt det mesta på bio under de 13 åren som har gått. Men det går inte att säga annat än att James Cameron har lyckats igen. Till en början känns filmen ganska lik den första och det är inget som känns direkt nytt eller revolutionerande när det gäller filmtekniken. Men när filmens handling når fram till att vi får uppleva undervattensvärlden på planeten Pandora så får vi ta del av väldigt visuellt vackra världar under vatten som aldrig har skådats förut. Den världen är skildrad med en detaljrikedom och realism som gör att man tror det vi ser är på riktigt. Alla utomjordiska varelser som dyker upp i de vackra korallreven ger känslan av kunna vara verkliga och existerande varelser. Undervattensscenerna är alltså det som överraskar mest och kan ses som det som James Cameron revolutionerar med denna gång och det är de scenerna som är det som lyfter denna films efterlängtade uppföljare och gör den magisk.

Många har klagat på att den första “Avatar” filmen ifrån 2009 hade en ganska tunn intrig. Det är inget jag helt och hållet håller med om. Jag såg bara första filmen som en introduktion av världen Pandora och varelserna som lever där. En introduktion som gav mersmak inför vad som väntade i kommande uppföljare. Och en tunn intrig kan man inte säga att uppföljaren “Avatar: The Way of Water” har. Vi får bekanta oss med lite nya karaktärer som tex Jack Sullys och Neytiris barn. Samt havsfolket som lever i harmoni med havet och dess alla varelser på planeten Pandora. Det bjuds på intriger då filmens huvudkaraktärer ska anpassa sig till den nya världen under vatten och när de tillsammans med sina nyfunna vänner ska möta hotet ifrån människor som ska ta över planeten. Så intriglöst känns det aldrig. Man får det man har förväntat sig och lite till.

Sammanfattningsvis så är “Avatar: The Way of Water” ett storslaget, mäktigt och visuellt vackert filmäventyr som är en fröjd för ögat att bevittna. Det är väldigt svårt att inte falla för planeten Pandoras skönhet och dess alla vackra miljöer som skildras. Den över 3 timmar långa speltiden går väldigt fort och när filmen har nått sitt slut så längtar man redan tills man får uppleva de kommande utlovade uppföljarna. Filmen “Avatar: The Way of Water” är ren filmmagi och lyckas även att överträffa sin föregångare. Mitt självklara betyg är en femma av fem möjliga.