PRISCILLA

Regissören Sofia Coppola har tagit sig an ikonen Priscilla Presleys historia och försökt sig på att skildra berättelsen genom Priscillas ögon. Jag har varit på bio och sett filmen som har fått namnet “Priscilla”. Jag ska strax berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Tonårsflickan Priscilla Beaulieu (Cailee Spaeny) blir förälskad i Elvis Presley (Jacob Elordi), mannen som redan är en enorm rock-and-roll-superstjärna men som privat visar sig vara någon helt annan. Genom Priscillas ögon skildras parets turbulenta kärlekshistoria.

Det finns en bok som heter "Elvis and Me" och är skriven av Priscilla Presley och Sandra Harmon. Jag har själv inte läst den boken. Men den sägs återberätta historien om hur Priscilla och Elvis träffades, blev ett par och skaffade dottern Lisa Marie Presley. Boken sägs vara grundmaterialet till filmen "Priscilla" som jag har varit och sett. Året 2022 kom det en film som hette "Elvis" som mer fokuserade på managern Tom Parker som var den som lurade Elvis och höll honom tillbaka. Det sägs även att denna manager försåg honom med de drogpreparat som drog in Elvis i ett missbruk. I filmen "Priscilla" får vi istället se allt ur Priscilla Presleys ögon. Hennes eviga väntan på kärlek och bekräftelse ifrån Elvis. Hennes väntande på att han skulle komma hem ifrån filminspelningar. Hon fick godtroget sitta hemma och bevittna all mediacirkus runt rocklegenden och ta del av rykten om kvinnor runt honom. Detta medan hon lite svartsjukt längtade efter att mer publikt bli en del av hans liv.

Dottern Lisa Marie sägs ha velat stoppa denna film. Men Priscilla själv står med som producent. Så hon ville helt klart ge ljus åt sitt perspektiv. Filmen svartmålar inte någon. Men det är en lite oskön jargong Elvis Presley har emot Priscilla då han väl är hemma. Till slut gifter de sig och lite i skymundan blir Priscilla en publik ikon vid Elvis sida. Men mer än så får vi inte ta del av i filmen. Historien fokuseras på tiden innan Priscilla och Elvis går skilda vägar. Det vi andra sedan fått veta om att Priscilla Presley sedan medverkade i serier som “Dallas” och "Melrose Place” är en historia som tar vid senare efter filmens slut. Likaså “Den Nakna Pistolen” filmerna som hon var med i.

Om man summerar det hela så har regissören Sofia Coppola som kvinnlig regissör fångat upp hur det kunde vara att vara en kvinna under den tidsepok som var Elvis storhetstid. Den för mig okända skådespelerskan Cailee Spaeny får skina i rollen som Priscilla Presley. Hon plockar upp skörheten hos en ung kvinna som vill mer med sitt liv än vänta på sin make i hemmamiljö. Det är härligt att se henne till slut utvecklas och stå upp för sig själv. Jacob Elordi som fått äran att spela Elvis denna gång gör en varm och kärleksfull gestaltning av ikonen. Men det växer fram nyanser hos karaktären som inte är så störtsköna då han glider mer och mer in i sitt pillermissbruk. Priscilla känns som den verkliga och mer jordnära personen i det här dramat som ger kontrast åt den fejkvärld Elvis Presley levde i. De bådas scener tillsammans blomstrar av kemi och är det som skänker den här filmen nyanser.

Jag kan mycket väl tänka mig att denna film kommer att bli Oscarsnominerad när tiden är inne. Golden Globe galan verkar redan har fått upp intresset för filmen vilket jag kan förstå. Det här är en fin biografisk film om två personer som är olika och ibland vill olika saker med sina liv. Men det är ingen musikfilm. Elvis Presley får skina mer i andra sammanhang. För i den här filmen var det Priscilla Presleys tur att få fokus. Jag tycker att filmen levererar ett fint porträtt av ett väldigt omtalat kändispar och det görs med värme och kärlek utan att i för hög grad glorifiera någon. En femma av fem möjliga får filmen “Priscilla” av mig i betyg.

ETT SISTA RACE

Julens stora svenska komedi är racingkomedin “Ett Sista Race”. David Hellenius och en massa andra stora namn är involverade i denna skrattfest som vi i år får njuta av när tomten har druckit upp all glögg och man lämnar det familjära för att sätta sig i en bekväm stol i en biosalong. Jag har varit och sett filmen och ska med denna recension berätta vad min åsikt om filmen är. Men först lite om handlingen.

Streetracing-legenden Dennis (David Hellenius) som levt hela sitt liv på fel sida om lagen har nu bestämt sig för att börja leva det ansvarsfulla och stilla livet. Något som snart bryts upp när Dennis får reda på att hans dotter Hanna (Elsa Öhrn) ska delta i ett race med sin nya kille Charlie (Malte Gårdinger). För att stoppa Hanna beger sig Dennis och hans ex-fru Tove (Malin Åkerman) ut på en resa för att hämta hem dottern. Det är början på ett hisnande sista race med fart, fläkt och höga varvtal genom Sverige.

När det har tittats på Kalle Anka och Tomten har delat ut sina julklappar så vaknar man upp dagen efter och ser fram emot vad biografen har att erbjuda i biomörkret. I år levereras det bland annat svensk humor när fartfylld speedracing i vårt avlånga land ska utföras på vita duken. Medverkar gör David Hellenius, Malin Åkerman, Johan Glans, Johan Ulvesson och Peter Dalle för att nämna några namn som samarbetar i denna produktion för att skapa komisk timing.

Resultatet är en slags Göta Kanal-film på hjul istället för i vatten, men absolut inte i negativ bemärkelse. Mallar fylls till pricka i denna humoristiska film och mycket kan ibland kännas förutsägbart. Det finns dock många stunder under resans gång då man faktiskt blir riktigt underhållen. Det sparas absolut inte på minnesvärda oneliners och det haglar av absurda situationer som våra karaktärer dyker upp i.

Karaktärsurvalet är välskrivet. Mycket humor står radarparet Ulvesson och Dalle för som det äldre gubbparet som ger sig ut i racet. Deras Thelma & Louise doftande relation är mycket underhållande och fin. I fokus står David Hellenius och Malin Åkermans karaktärer, men det är faktiskt de runt omkring som roar mest. Johan Glans som en excentrisk elbilförespråkare ger många skratt. Samt Jonas Karlssons karaktär som är rivalen som tävlar emot David Hellenius karaktär är kul i en väldigt macho roll. Karlssons sidekick Ola Forssmed fick mig även att skratta många gånger. Likaså Måns Nathanaelson är mycket kul som pojkvännen till Malin Åkermans rollfigur.

Alla dessa karaktärer är väldigt samspelta. Hellenius och Åkerman som det på sätt och vis hintas om att är filmens kärlekspar lämnar som sagt över stafettpinnen en hel del till de andra i teamet vilket ger ett bra helhetsintryck. Där av sväljer man lite att man kan gissa sig till via upplägget hur det eventuellt kommer att sluta. Mina skrattmuskler fick tränas från början till slut. Man fick även njuta av en hel del fina svenska miljöer filmade ur effektivt exponerande kameravinklar. Så jag kan inte annat än att ge filmen godkänt. Blev du besviken på de julklappar tomten hade i sin säck så kan du få skratta i lite mindre än två timmar. En starkt trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Ett Sista Race”. Fartfyllt och humoristiskt blir det för den som inte analyserar för djupt.

SOMLIGA GÅR MED TRASIGA SKOR

Regissören Magnus Gertten har åtagit sig uppgiften att luska i vem ikonen Cornelis Vreeswijk var med dokumentären “Somliga går med trasiga skor”. Jag har varit och sett den på bio och ska med denna filmrecension berätta vad jag tyckte. Men först lite om dokumentärfilmens innehåll.

Snart fyrtio år efter sin död är Cornelis Vreeswijk fortfarande en av svensk musiks största ikoner. Den fattige invandrarkillen från Holland blev folkkär när han moderniserade den svenska visan i mitten på 60-talet. Samtidigt kämpade han hela sitt liv med missbruksproblem och ett stormigt privatliv som ofta hamnade på löpsedlarna. Med hjälp av nyupptäckt arkivmaterial tecknar denna dokumentär ett nära porträtt av en artist som in i det sista ville ge röst åt samhällets svaga och trasiga. Kanske för att han, trots sina framgångar, alltid var en av dem.

År 2010 fick vi en dramatiserad film om Cornelis Vreeswijk regisserad av Antonia Pyk med hårdrocksikonen Hans-Erik Dyvik Husby i titelrollen. Den filmen var en ganska bra återgivning av Cornelis liv, men till viss del förutsatte den att man visste allt om rockikonens liv. Jag personligen var inte född då hans skandalrika liv skapade tidningsrubriker i media. Därav hade jag inte den hela bilden som behövdes innan filmen sågs på bio. Vad man skulle ha behövt vore en dokumentär att se innan. Det kanske förvisso fanns, men nu finns en ny signerad regissören Magnus Gertten som debuterade med dokumentärfilmen “Blådårar” som handlade om en fotbollssäsong med laget Malmö FF. Filmen nominerades till en Guldbagge och fick därefter en uppföljare. Sedan har Magnus Gertten gjort flertalet filmer. Inom nästan samma genre har han även gjort Björn Afzelius dokumentären “Tusen Bitar”.

Jag kan inte säga att jag har sett så mycket av det han har på sitt CV, Men “Somliga går med trasiga skor” var verkligen en fin och intressant dokumentär. Med gamla arkivbilder och filmklipp ifrån förr så har han byggt upp en intressant vinkel i sin dokumentärfilm. Även personer ur Vreeswijks liv har ställt upp på intervjuer ifrån filmen. Gamla avlagda fruar, skivbolagsproducenter osv berättar om sina minnen av vissångsfenomenet Cornelis. Deras berättelser ger en ny dimension till Cornelis personlighet och en del avslöjanden lyfts fram. “Somliga går med trasiga skor” är inte en film som förskönar eller hyllar en ikon. Den tar heller inte någon ställning när det kommer till Vreeswijks mer osköna och mörka sidor. Som exempelvis att han ansåg att det var under hans värdighet att betala skatt eller att han misshandlade sin dåvarande fru Bim till medvetslöshet då hon sov. Dessa händelser och liknande skandaler tassas det inte på något vis kring, men de blir inte heller fokuset. Syftet verkar mer vara att nysta ut hans liv, leverera nytt arkivmaterial och därmed försöka förklara vem Cornelis Vreeswijk var.

Man lär inte känna rockikonen. Det går inte eftersom han har gått ur tiden och därmed förblir ett mysterium. Men man får en bild av honom i alla fall som inte är förskönad. Däremot lyfts det fram hur han brann för att föra den lilla människan som ingen ser fram till ljuset. Tidigt in i filmen berättar hans röst att han vill ge knarkarna ett ansikte. De lever i det fördolda och ingen vill se dem. Men det vill Cornelis. När han pga sin obotliga levercancer visste att han skulle dö var det en flicka han kände som valt knarkarlivet som han ville tillbringa sitt sista album till. Samt bad han en bekant om att hålla ögonen på henne när han var borta. Den skivan nämns som han livsverk som var viktigt för honom att avsluta. Intervjumaterial med flickan som överlevt och blivit vuxen finns också med i filmen.

Sammanfattningsvis får vi en dokumentär som berättar i någorlunda kronologisk ordning hur Cornelis Vreeswijks liv såg ut. Den hoppar ej över skandaler och förbiser inte heller det han gjorde som var bra för andra människor. Den lyfter även fram hans musik och förklarar varför den blev så stor som den blev. Som ett tidsdokument funkar filmen “Somliga går med trasiga skor” mycket bra. Och den är även ett bra komplement till den dramatiserade spelfilm som finns om hans liv. För mig blev det här den sista filmen jag fick se på biografen jag växt upp med. Den biografen stängde efter denna filmvisning och ska öppnas på annan plats under annat namn. Att se denna Cornelis dokumentär blev ett fint avslut för mig och en fint tonsatt berättelse som ett avslut. En femma av fem möjliga är mitt betyg.

THE HUNGER GAMES: THE BALLAD OF SONGBIRDS & SNAKES

Efter att i förberedande syfte ha läst Suzanne Collins prequel roman som utspelar sig före den populära “The Hunger Games” trilogin så har jag nu sett filmen “The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes” med samma namn. Jag ska nu berätta om huruvida den förvaltade bokens grundmaterial bra. Men först lite om filmens handling.

Vi får följa Coriolanus Snow (Tom Blyth) vid 18 års ålder, flera år innan han skulle bli Panems tyranniska president. Coriolanus är stilig och charmig, och även om det är svåra tider för Snow-familjen, ser han en chans till en förändring när han väljs till mentor för de 10:e hungerspelen. Snabbt krossas hans glädje när han får i uppdrag att vara mentor för en flicka från fattiga distrikt 12. Men han tar sig an uppdraget att hjälpa distrikt 12-flickan Lucy Gray Baird (Rachel Zegler) och tiden får nu utvisa vilka konsekvenser detta får för Panems framtid.

Historien om godhjärtade antagonister som har ett öde att senare bli onda har vi sett förr. Anakin Skywalker väg till den mörka sidan i Star Wars-filmerna är ett sådant exempel. Med risk för att berätta ännu en förutsägbar historia kastar man sig in mer detaljerat i händelser som med andra ord redan har blivit avslöjade. Farhågan man då som tittare har på förhand är att det kommer att bli en blek favorit i repris. Anakins förvandling var förvisso mäktig i Star Wars galaxen, men resan dit var blek, tråkig och gjord med ett dåligt manus. Som tur är så förvaltar de Hungerspelstrilogin mer respektfullt. Coriolanus Snows öde har man nosat på både i författarinnan Suzanne Collins böcker och i filmerna. Dock inte så detaljerat. Man vet att han har en förkärlek för vita rosor. Man vet också att vissa besvikelser i ungdomen har plockat fram den ondska inom honom som vi senare fått lära känna. Samt har vi fått veta att hans släktnamn är viktigt för honom. De vita rosorna får en viktig roll i den nya filmen. Hans farmor har en rosenträdgård på taket i deras lägenhet. Där plockas bland annat en ros som han ger till Lucy Gray Baird vid deras första möte. Vi får även veta att Coriolanus vill leva upp till sin fars namn för att han skapade sig ett namn under kriget. Men det är först när han möter Lucy Gray Baird som allt tar sin början. Det är egentligen Rachel Zegler som blir den starkast lysande stjärnan i den här filmen då hon framställs som en kringresande countrystjärna som använder sig av sina sångfärdigheter för att få fördel i Hungerspelen.

I det stora hela är det vi får en dyster efterkrigshistoria där man inte kan lita på någon. Detta varvas med en fin och trovärdig kärlekshistoria. Samt får man bevittna en god mans bitterhet och ondska utvecklas. Det finns en vågmätare mellan ond och god som är farligt nära att tippa över. Vad som får vår huvudperson att välja fel väg är det som är det intressanta att bevittna ur ett psykologiskt perspektiv. Det som överraskande mest var hur mycket de vävt in musiken. Den hade förvisso en viktig roll i boken. Men det vi får är ett vackert soundtrack med Rachel Zeglers ljuva sångstämma. Att det skulle röra sig om countrymusik hade man kanske kunnat lista ut med tanke den miljö Lucy Gray lever i. Men fint låter det och valet av musikgenre passar utmärkt. Filmen “The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes” förvaltar bokens innehåll bra. Den har samma ton och uppbyggnad som boken. Vissa händelser har den hoppat över, men i det stora hela liknar historien den man fick ta del av i romanen. Så där har regissören Francis Lawrence verkligen lyckats.

Tom Blyth (Coriolanus Snow) och Rachel Zegler är huvudrollsinnehavarna. Men det finns andra stjärnor som också lyser starkt. “Game of Thrones” skådisen Peter Dinklage som Dean Casca Highbottom är minnesvärd att se. Likaså Viola Davis som den ondskefulla spelledaren Dr. Volumnia Gaul får skina och gör en minst sagt färgstark gestaltning av den karaktären. Det finns inte mycket att klaga på i den här prequel historien. Man får det man förväntar sig och lite till. Så filmen “The Hunger Games: The Ballad of Songbirds & Snakes” kan starkt rekommenderas både till de mer hängivna “The Hunger Games” fansen som till nytillkomna tittare. Om det blir en fortsättning vet vi inte. Men om en sådan erbjuds senare i framtiden så skulle jag gärna få de luckor ifyllda som gör att det inte blir full pott i betyg. En stark fyra av fem möjliga är nämligen mitt betyg.

THE MARVELS

Marvel Studios har nu släppt sitt nya påkostade superhjälteäventyr “The Marvels”. I vanlig plikttrogen anda har jag för att få pusselbitarna i MCU att falla på plats varit och sett filmen på bio. Jag ska snart berätta vad jag tyckte. Men först lite om handlingen.

Carol Danvers (Brie Larson), alias Captain Marvel, har återtagit sin identitet från de brutala Kree och hämnats Supreme Intelligence. Men oväntade följder gör att Carol får axla oket av ett universum i obalans. När hennes plikter skickar henne till ett märkligt maskhål med koppling till en Kree-revolutionär blir hennes krafter sammankopplade med Kamala Khan (Iman Vellani), ett superfan från Jersey City, även kallad Ms Marvel, och Carols bästa väns dotter kapten Monica Rambeau (Teyonah Parris), numera S.A.B.E.R-astronaut Tillsammans måste denna osannolika trio samarbeta för att rädda universum, som ”The Marvels”.

Marvel Cinematic Universe har mer eller mindre blivit en industri i Hollywood. Detta på gott och ont. Ibland står de på samma ställe och trampar vatten, men ibland tar de sig också framåt. När de nu har gett karaktären Captain Marvel sin andra film där två kvinnliga karaktärer till introduceras så blir det tyvärr lite rörigt. I filmens inledning får vi följa tonåringen Kamala Khan (Miss Marvel) som för vissa är bekant ifrån en serie på Disney +. Den karaktären fungerar lite som filmens comic relief. Hon ska locka de yngre tittarna till skratt. För oss vuxna blir det mer ett skratt som stannar upp innan det riktigt kommit ut. När sedan den tredje karaktären i den kvinnliga hjältetrion fått introduceras så tar historien vid.

Vi kastas efter hoppande mellan scener på Jorden och ute i rymden ut i andra galaktiska världar där historien sedan rullar på enligt de vanliga recepten för den här typen av film. Allt följer mallen till punkt och pricka. Samuel L. Jacksons karaktär Nick Fury ifrån flertalet andra Marvelfilmer dyker upp för att knyta ihop detta epos med tidigare MCU historier. Det finns en del komiska scener som ibland känns något malplacerade i sammanhanget. I en av dessa scener kommer de till en planet där det kommuniceras via sång och dans. Detta medför att Captain Marvel på den planeten framstår som en Disneyprinsessa som får brista ut i sång för att kommunicera med planetens prins. Och i den andra komiska scenen är det galaktiska katter som sväljer besättningen på våra hjältars rymdskepp för att ta med dem som enkla fripassagerare till Jorden. Detta sker till låten “Memory” ifrån musikalen “Cats”. I den scenen kunde inte ens jag hålla skrattet inne.

Det finns några snygga scener just när karaktärerna är ute på rymdäventyr som ser visuellt vackra ut på en bioduk och därför bör upplevas på en större skärm. Men så direkt nyskapande blir det aldrig. Jag upplevde bitvis att jag blev underhållen och kände igen vissa miljöer och karaktärer. Men det som tagits upp I tv-serien “Miss Marvel” på Disney + som jag inte har sett skapade mest förvirring hos mig. Jag hade bitvis svårt att lägga vissa pusselbitar på plats. Därav tyckte jag ibland att filmen “The Marvels” inte står sig så bra som en egen film. Man måste ha sett föregående filmer och serier ifrån Marvels katalog för att fullt hänga med i det här äventyret. För mig gör det filmen “The Marvels” något okomplett. Därav blir mitt betyg en svag trea av fem möjliga.

THE MARSH KING'S DAUGHTER

Jag har varit på bio och sett filmen “The Marsh King's Daughter” och ska nu med denna recension berätta lite om vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

Helena Petterier (Daisy Ridley) lever ett bra liv med en fantastisk man och dotter, men har en mörk hemlighet. Hennes mamma kidnappades som tonåring och hon är resultatet av förhållandet mellan fånge och plågoande. Till slut lyckas de rymma och ”Träskkungen”, som han kallas, fängslas. När han en dag rymmer tvingas Helena konfrontera sitt förflutna och hon är fast besluten att hitta honom innan hennes egen dotter kidnappas.

Jag visste inte så mycket om filmen “The Marsh King's Daughter” när jag gick och såg den. Jag har inte heller läst romanen som filmen är baserad av. Därav hade jag inga direkta förväntningar som skulle uppfyllas. Det jag fick uppleva var en väldigt spännande psykologisk thriller där Star Wars stjärnan Daisy Ridley gör en strålande insats som filmens huvudrollsinnehavare. När filmen tar vid får vi lära känna hennes karaktär som tioåring då lever ute i ödemarken tillsammans med sin mamma och pappa i en fallfärdig stuga. Hennes pappa som lär henne allt om klara sig ute i vildmarken är hennes stora förebild. Då omvärlden en dag ingriper och det uppdagas för henne att pappan är en brottsling och har kidnappat mamman och hållit dem båda fångna så förändras allt för henne. Pappan åker fast och när flickan blivit vuxen och skapat sig ett liv så kommer hennes förflutna ikapp henne då pappan rymt ifrån fängelset.

Det upplägget kändes väldigt spännande för en psykologisk thriller. Man sitter som på helspänn och undrar vad som ska hända härnäst då det uppdagas att pappan som briljant spelas av den australienska Ben Mendelsohn dyker upp igen. Filmens berättande är ganska långsamt och tid tar det tills saker börjar att hända på riktigt. Men när storyn har nått sin klimax så blir det en väldigt spännande kamp på liv och död.

Jag hade inget att förvänta mig av den här filmen och blev därav lite positivt överraskad över hur bra filmen “The Marsh King's Daughter” och känner mig nu lite sugen på att även läsa boken. Spännande var det även att få se Daisy Ridley göra en annan roll än som Rey i Star Wars filmerna. Mitt betyg är en fyra av fem möjliga.

KILLERS OF THE FLOWER MOON

Mästerregissören Martin Scorseses film “Killer of The Flower Moon” har jag varit och sett på bio och ska med denna recension berätta vad jag tyckte. Men först lite om filmens handling.

I början av 1900-talet gör oljan medlemmarna av stammen Osage Nation till några av de rikaste i världen. Ursprungsamerikanernas plötsliga förmögenhet lockade omedelbart till sig vita inkräktare, som manipulerade, utpressade och stal så mycket Osagepengar de kunde innan de tog till mord. "Killers of the Flower Moon" är baserad på en sann berättelse och kretsar kring den osannolika romansen mellan Ernest Burkhart (DiCaprio) och Mollie Kyle (Lily Gladstone).

Martin Scorsese slår denna gång på stort och ger oss en 3 och en halv timme lång film vilket är en vågat lång speltid för en biopublik. Det vi får är en westernhistoria som kombinerar true crime och och gangsterfilm. Vi får ta del av en makaber historia med verklighetsbakgrund där indianer dödas en efter för att det finns personer som vill åt deras rikedom de har fått pga olja. Det är en historia som verkligen griper tag och man märker att Scorsese verkligen brinner för berätta den. Giganterna Leonardo Dicaprio och Robert DeNiro gör väldigt bra ifrån sig i sina roller. Det gör även Lily Gladstone i rollen som Mollie Kyle. Det luktar Oscarsstatyetter lång väg över dessa prestationer och även Scorceses regi drar nog hem en nominering.

Filmens långa speltid känns lite väl lång för bioformatet. Så det finns de stunder under filmens gång då man sitter och skruvar på sig och ser fram emot en avrundning. Men i det stora hela är det en gripande och fin historia som levereras i “Killer of the Flower Moon”. Det är en mycket sevärd film som berör och även om den långa speltiden känns lång så blir man aldrig uttråkad. Det hela berättas med ett ganska högt tempo och det är en historia som behöver berättas och inte blundas för. Jag hoppas att filmen når ut till en bred publik trots den skrämmande långa speltiden. För det är en film som förtjänar uppmärksamhet. Mitt betyg till filmen “Killer of the Flower Moon” är en stark fyra av fem möjliga.

KARUSELL

Nu har jag varit och sett den svenska skräckfilmen “Karusell” som är ytterligare en svensk genrefilm som har anslutit sig till kampen om mest tittarintäkter. Tidigare i år har vi fått se Jocke Lundells “Canceled” på bio och filmatiseringen av Mats Strandberg romanen “Konferensen”. Och nu blev det alltså dags för slasherskräck i tivolimiljö på Liseberg i filmen “Karusell”. Jag ska ska strax berätta hur den står sig jämfört med årets två andra svenska skräckisar. Men först lite om filmens handling.

Parkvärden Fiona (Wilma Lidén) blir utvald att ta hand om några före detta vänner som vunnit en exklusiv, privat smygpremiär av Halloween på Liseberg – en hel natt, helt ensamma. Men sockervadd, härliga åk och skratt övergår snart i något helt annat, då de inser att de inte är ensamma i parken. Och drömnatten förvandlas snabbt till en sann mardröm.

Att använda sig av miljön i ett för natten tomt tivoli visar sig vara ett vinnande koncept som utnyttjas till fyllo i filmen “Karusell”. Det lyfter fram den kusliga stämningen och gör det hela visuellt vackert att bevittna och scenerna i Lisebergs spökhus skapar en skräckfylld stämning då filmens huvudkaraktärer blir jagade därinne. Så långt funkar filmen bra. Den har de ingredienser som en traditionell slasher skräckfilm ska ha. Dock går den lite i samma fälla som Joakim Lundells filmer. Den försöker att efterapa amerikanska skräckfilmer och blir därav bara en billig kopia av en typisk amerikansk skräckfilm. Man sitter på helspänn och undrar i vanlig ordning vilken av karaktärerna som ska vara vid liv vid filmens slut och man är nyfiken på motiven mördaren har innan den historien helt har nystats ut. Men mer än så har inte filmen att erbjuda. Som härdad skräckfilmstittare så blir aldrig jag riktigt skrämd. Men underhållen blir jag i alla fall av filmen “Karusell” Den är inte fullt så dålig som jag hade förväntat mig att den skulle vara efter alla de sågningar som det uppdagades för mig att filmen hade fått innan jag gick och såg den på bio. När det kommer till vilken av årets svenska skräckfilmer som är bäst så vinner “Konferensen” som man tyvärr bara fick uppleva på Netflix. Det var en traditionell slasher historia precis som “Karusell”. Men den filmen var mer originell för att den även var en satir kring teambuilding och kompetensutveckling som gav den mycket igenkänningshumor som en härlig kontrast till skräcktemat. Varken “Karusell” eller Lundells “Canceled” hade något originellt över sig och blev därmed bara svenska försök till att efterlikna amerikanska skräckfilmer.

Mitt betyg till filmen “Karusell” landar på en trea av fem möjliga.